![\"\"](\"https:\/\/kulturbloggen.com\/wp-content\/uploads\/2023\/11\/unnamed-6-1.jpg\")
<\/p>\n<\/p>\n
100 \u00e5rstider
\nBetyg 3
\nSvensk biopremi\u00e4r 1 december 2023
\nRegi Giovanni Bucchieri
\nMedverkande Giovanni Bucchieri, Louise Peterhoff, Karin Franz K\u00f6rlof, Lia Boysen, Stina Ekblad<\/p>\n
Om dr\u00f6mmar, om livet, om k\u00e4rlekshistorier vi aldrig kan gl\u00f6mma och om att leva med bipol\u00e4r sjukdom. Filmen talar till v\u00e5ra k\u00e4nslor och tr\u00e4nger ner l\u00e5ngt in i det undermedvetna, den \u00e4r suggestiv och ber\u00e4ttar p\u00e5 flera tidsplan samtidigt. Delvis fungerar det bra men delvis blir det lite f\u00f6r mycket av allt – och i fullt fart, som det kan vara n\u00e4r den som har en bipol\u00e4r sjukdom \u00e4r p\u00e5 v\u00e4g upp\u00e5t mot det som f\u00f6rr kallades maniskt tillst\u00e5nd. Det \u00e4r en hybridfilm d\u00e4r dokument\u00e4ra klipp blandas med dramatiserade spelscener trettio-fyrtio \u00e5r senare och till detta blandas dr\u00f6mlika scener som kan vara dr\u00f6mmar eller fantasier. Det \u00e4r v\u00e4ldigt gripande men ocks\u00e5 f\u00f6r mycket emellan\u00e5t.<\/p>\n
Giovanni Bucchieri \u00e4r en snart 50-\u00e5rig f\u00f6re detta balettdans\u00f6r och han har f\u00e5tt chansen att g\u00f6ra en spelning – och den t\u00e4nker han ska bli storslagen och en gigantisk succ\u00e9 som ska ge honom hans genombrott som musiker. Av en tillf\u00e4llighet tr\u00e4ffar han en gammal bekant som bokar band och artister till spelningar och hon lovar att fixa en spelning \u00e5t honom. Giovanni spolar ned sina mediciner f\u00f6r han upplever att de hindrar hans kreativitet att fl\u00f6da fritt. Men n\u00e4r l\u00e4kare eller andra v\u00e4nner och bekanta fr\u00e5gar honom om han tar sin medicin ljuger han och f\u00f6rs\u00e4krar att han tar dem. Han lurar v\u00e4l egentligen mest sig sj\u00e4lv.<\/p>\n
I en inledningsscen ser vi honom som ung p\u00e5 en projektion p\u00e5 v\u00e4ggen d\u00e4r han best\u00e4mt h\u00e4vdar att han aldrig kommer att d\u00f6. ”Mitt hj\u00e4rta kommer aldrig att sluta dunka”, s\u00e4ger han. Det \u00e4r p\u00e5 det underliggande temat f\u00f6r filmen. Dunkar g\u00f6r det, p\u00e5 m\u00e5nga s\u00e4tt och ofta i full fart. Det kan vara sv\u00e5rt att h\u00e4nga med.<\/p>\n
P\u00e5 sin promenad hamnar han vid en korsning d\u00e4r han ser reklam f\u00f6r regiss\u00f6ren Louise Peterhoffs kommande upps\u00e4ttning av Romeo och Julia p\u00e5 Dramaten. Louise Peterhoff \u00e4r hans ungdomsk\u00e4rlek och vi f\u00e5r b\u00e5de se gamla filmklipp med deras sockers\u00f6ta \u00f6ver-romantiska genomgulliga k\u00e4rlekshistoria och vi f\u00e5r f\u00f6lja Louise Peterhoff som medel\u00e5lders d\u00e5 hon regisserar Romeo och Julia och har en ton\u00e5rsdotter. F\u00f6r mig k\u00e4nns de gamla filmklippen som f\u00f6rljugna nostalgiska bilder. I den dramatiserade framtiden \u00e4r Louise Peterhoff en komplicerad karakt\u00e4r som inte \u00e4r s\u00e4rskilt sn\u00e4ll mot sina sk\u00e5despelare och hon spionerar p\u00e5 sin dotter.<\/p>\n
Filmens styrka \u00e4r ocks\u00e5 dess svaghet. Att den blandar tid och filmtekniker med ljud och musik talar till oss som publik p\u00e5 flera niv\u00e5er och till flera sinnen. Vi k\u00e4nner det som om vi \u00e4r inne i Giovannis k\u00e4nslor emellan\u00e5t. Det \u00e4r starkt och unikt och genuint. Samtidigt \u00e4r det f\u00f6r mycket, f\u00f6r spretigt och det g\u00f6r lite f\u00f6r ont att se hur han ljuger b\u00e5de f\u00f6r omgivningen och mest av allt f\u00f6r sig sj\u00e4lv. Med tanke p\u00e5 de jag k\u00e4nner som har n\u00e4ra och k\u00e4ra med bipol\u00e4r sjukdom vet jag hur utmanande, hur sv\u00e5rt det kan vara som anh\u00f6rig.<\/p>\n
Men ett tema som filmen ocks\u00e5 ber\u00e4ttar om, fast jag inte ens vet om det \u00e4r medvetet fr\u00e5n filmens skapare, \u00e4r beskrivningen av v\u00e5r tids fokus p\u00e5 att endast den som \u00e4r ung, rik och vacker har lyckats. V\u00e5r tid pr\u00e4glas av stort f\u00f6rakt f\u00f6r \u00e5lderdom och att m\u00e5nga blundar f\u00f6r det faktum att vi \u00e4r bara h\u00e4r en kort tid om vi j\u00e4mf\u00f6r med m\u00e4nsklighetens historia. Alla d\u00f6r, f\u00f6rr eller senare. Att leva medveten om att vi alla d\u00f6r och alla \u00e5ldras f\u00f6r\u00e4ndrar m\u00e4nniskor och f\u00e5r dem att inte fastna i nostalgi kring n\u00e4r de var ton\u00e5ringar. Och n\u00e4r vi kan acceptera av vi \u00e4r en del i livets g\u00e5ng kan vi se sk\u00f6nheten i att \u00e5ldras ocks\u00e5. Huvudkarakt\u00e4rerna i denna film kan ju inte acceptera att tiden g\u00e5r. Redan i inledningen ser vi Giovanni som medel\u00e5lders betrakta sig sj\u00e4lv som ung dansare och man k\u00e4nner att det \u00e4r den unge dansaren han vill vara fortfarande. Han kan inte sl\u00e4ppa att tiden g\u00e5ng.<\/p>\n
Giovanni Bucchieri \u00e4r intressant som regiss\u00f6r. Detta \u00e4r hans debutfilm och jag kan absolut se honom skapa kommande m\u00e4sterverk om han l\u00e4mnar det mest privata som jag k\u00e4nner att de dokument\u00e4ra filmerna med hans ungdomsk\u00e4rlek \u00e4r.<\/p>\n