![\"\"](\"https:\/\/kulturbloggen.com\/wp-content\/uploads\/2023\/11\/marschkings.jpeg\")
<\/p>\n<\/p>\n
The Marsh King\u2019s Daughter
\nBetyg 2
\nSvensk biopremi\u00e4r 3 november 2023
\nRegi Neil Burger<\/p>\n
Regiss\u00f6ren Neil Burger har skapat en unik och charmerande nisch att presentera rena skr\u00f6nor p\u00e5 ett – mestadels, acceptabel vis. Fr\u00e5n den underh\u00e5llande The Illusionist, med Edward Norton i huvudrollen, till den vansinniga Limitless \u00e4r Burger f\u00f6r\u00e4lskad i enkla premisser och ett rudiment\u00e4rt genomf\u00f6rande. I sina b\u00e4sta stunder \u00e4r det funktionell underh\u00e5llning, utan n\u00e5gon kapacitet att br\u00e4nna sig fast i minnet. Definitionen flygplansfilm m\u00e5 inte vara s\u00e4rskilt smickrande men Burger g\u00f6r filmer som l\u00e4mpar sig ypperligt p\u00e5 l\u00e5nga flygturer – harml\u00f6sa, m\u00e5ttligt sp\u00e4nnande och inte alltf\u00f6r mentalt belastande.<\/p>\n
Men med The Marsh King\u2019s Daughter f\u00f6rs\u00f6ker Burger att \u00f6msa skinn och presentera en betydligt mer allvarsam och m\u00f6rk ber\u00e4ttelse. Ambitionen och viljan att ta n\u00e4sta steg som regiss\u00f6r, visa p\u00e5 en bredd och en tidigare icke sk\u00e5dad kompetens som b\u00f6r appl\u00e5deras men viljan \u00e4r l\u00e5ngtifr\u00e5n detsamma som slutresultat. Trots att The Marsh King\u2019s Daughter har flera anm\u00e4rkningsv\u00e4rda inslag \u00e4r summan av kardemumman oerh\u00f6rt splittrad och ibland rent konfunderande vad g\u00e4ller det rent tekniska.<\/p>\n
Redan i filmens introduktion g\u00e5r att att ana ugglor i mossen. Trots stabilt sk\u00e5despeleri fr\u00e5n Ben Mendehlson och Brooklynn Prince – som forts\u00e4tter att imponera efter The Florida Project, h\u00f6r startstr\u00e4ckan till det mest s\u00f6vande jag haft missn\u00f6jet att uppleva p\u00e5 en biograf. Burger dr\u00e4nker hela ber\u00e4ttandet och tempot i melass och f\u00f6rsvinner in i en bisarr hybris d\u00e4r han leker Terrence Malick genom att visa upp en rad menl\u00f6sa naturbilder. Mardr\u00f6mmen tycks aldrig sluta och n\u00e4r denna prolog v\u00e4l \u00e4r \u00f6ver kan man bara tacka sin lyckliga stj\u00e4rna att livet fortfarande \u00e4r intakt.<\/p>\n
D\u00e5 ber\u00e4ttelsen v\u00e4l \u00e4ndrar sp\u00e5r och Daisy Ridley f\u00e5r ta \u00f6ver taktpinnen b\u00f6rjar en n\u00e5got mer dr\u00e4glig film ta form. H\u00e4r v\u00e4ljer Burger ist\u00e4llet att – f\u00f6rs\u00f6ka, efterlikna Martin Scorseses n\u00e5got underskattade Cape Fear, d\u00e4r en br\u00e4cklig familj st\u00e5r p\u00e5 ruinens brant till f\u00f6ljd av ett obeskrivligt hot.
\nI sina b\u00e4sta stunder lyckas The Marsh King\u2019s Daughter skapa ett par vaga ekon till de b\u00e4sta stunderna d\u00e5 Robert De Niros Max Cady satte skr\u00e4ck i en hel generation. Det finns en krypande st\u00e4mning och ett smygande obehag som skapar en nerv som g\u00f6r en rad – genuint ointressanta, scener aningen mer uth\u00e4rdliga. Men d\u00e5 det skall tillf\u00f6ras n\u00e5gon form av emotionell substans f\u00f6rsvinner allt som kan kategoriseras som positivt. Trots att Daisy Ridley g\u00f6r sitt b\u00e4sta \u00e4r Burgers personregi – som b\u00e4st, medioker. I en scen d\u00e5 Ridley och den fasansfullt stela Garret Hedlund skall f\u00f6rs\u00f6ka vara intima och \u00f6ppna upp f\u00f6r varandra kreverar filmen framf\u00f6r publikens \u00f6gon, eftersom Burger \u00e4r of\u00f6rm\u00f6gen att skapa en fungerade dramatisk struktur.<\/p>\n
Det \u00e4r ocks\u00e5 mycket uppenbart att Burger har ett mycket begr\u00e4nsat tak som regiss\u00f6r, \u00e4ven om det finns stunder som kunde ha drabbat eller fungerat som intellektuellt tuggmotst\u00e5nd har Burger helt enkelt inte kapacitet nog att utveckla materialet. Detta g\u00f6r att ett antal sekvenser avslutas abrupt och k\u00e4nns of\u00e4rdiga. Den otroligt komplexa relationen mellan Ridley och Mendehlson \u00e4r som b\u00e4st duglig men l\u00e5ngt ifr\u00e5n s\u00e5 avgrundsdjup som den borde vara, och samma problematik genomsyrar det mesta i filmen som \u00e4r av intresse. Det potentiellt storslagna och emotionellt drabbande anl\u00e4nder inte utan st\u00e5r och drar sig vid d\u00f6rren. Slutet k\u00e4nns som ett rent hafsverk och har lika mycket eftertryck som en luftmadrass.<\/p>\n
Slutligen m\u00e5ste filmens utseende ocks\u00e5 diskuteras. Oftast beh\u00f6vs det inte n\u00e5gon visuell briljans f\u00f6r att intressera publiken, men vad vi f\u00e5r se prov p\u00e5 h\u00e4r g\u00e5r bortom all kritik. Med tanke p\u00e5 att digitalteknik har f\u00f6renklat flera filminspelningar, med l\u00e4ttare kameror och o\u00e4ndliga m\u00f6jligheter att bearbeta f\u00e4rg och ljus, \u00e4r det helt f\u00f6rstummande att se en film med ett s\u00e5h\u00e4r miserabelt utseende. The Marsh King\u2019s Daughter kan mycket v\u00e4l vara \u00e5rets visuellt minst attraktiva film tillsammans med praktfiaskot Winnie the Pooh: Blood and Honey. Fotografen Alwin H. K\u00fcchler dr\u00e4nker filmen i en monoton gul f\u00e4rg som p\u00e5minner om n\u00e5got jag inte vill n\u00e4mna i en recension. Komposition och kamera\u00e5kningar \u00e4r minst lika erbarmliga att se p\u00e5, det \u00e4r ofattbart att en film kan presenteras s\u00e5h\u00e4r \u00e5r 2023.<\/p>\n
The Marsh King\u2019s Daughter m\u00e5 bjuda p\u00e5 lite nervpirrande st\u00e4mning i sina b\u00e4ttre stunder, men d\u00e5 s\u00e4cken v\u00e4l knyts ihop \u00e4r det hela en grund film som inte har n\u00e5gon som helst anledning att ta upp plats p\u00e5 bioreportoaren samtidigt som mycket annat skickas direkt hem till TV-sofforna via streamingabonnemang.<\/p>\n