![\"\"](\"https:\/\/kulturbloggen.com\/wp-content\/uploads\/2023\/10\/unnamed-8-1.jpg\")
<\/p>\n<\/p>\n
Paradiset brinner
\nBetyg 2
\nSvensk biopremi\u00e4r 27 oktober 2023
\nRegi Mika Gustafson<\/p>\n
London Film Festival \u00e4r en fantastisk tillst\u00e4llning som ofta blir medialt \u00e5sidosatt bredvid h\u00f6stfestivaler som Toronto och Venedig. Men f\u00f6r den som inte \u00e4r journalist – eller v\u00e4rldsk\u00e4ndis, \u00e4r festivalen i den brittiska huvudstaden en utomordentlig tillst\u00e4llning med fabul\u00f6s service, ett spektakul\u00e4rt program och g\u00e4ster i v\u00e4rldsklass. D\u00e4rf\u00f6r st\u00e4ller jag mig ytterst fr\u00e5gande till hur denna vanligtvis sansade och f\u00f6rst\u00e5ndiga festival kunnat tilldela Paradiset Brinner pris f\u00f6r b\u00e4sta debut.<\/p>\n
F\u00f6r det g\u00f6r ont p\u00e5 alla s\u00e4tt och vis, mentalt och kroppsligt att konstatera att Paradiset Brinner \u00e4r tomma kalorier. I en tid d\u00e5 den svenska filmen befinner sig i kristillst\u00e5nd, med en filminstitut som inte vet in eller ut, \u00e4r det \u00e4n mer sm\u00e4rtsamt att bevittna n\u00e5got s\u00e5h\u00e4r pass substansl\u00f6st. Det enda som \u00f6verhuvudtaget kan ber\u00f6mmas \u00e4r konceptet. Att skapa svensk diskb\u00e4nksrealism, visa upp det vanligtvis st\u00e4dade Sverige som n\u00e5got som h\u00e4mtats ur en film av Mike Leigh. Detta \u00e4r l\u00e5ngt ifr\u00e5n det idylliska samh\u00e4lle som projicerats mot omv\u00e4rlden i decennier. Detta \u00e4r det land d\u00e4r ginikoefficenten rusar och d\u00e4r tankarna om ekonomisk j\u00e4mlikhet fullkomligt kollapsat.<\/p>\n
D\u00e4rf\u00f6r k\u00e4nns en blek och r\u00e5 film oerh\u00f6rt l\u00e4mplig f\u00f6r att ge oss denna alternativa – men beh\u00f6vliga inblick. Men f\u00f6rhoppningarna om ett intelligent, v\u00e4l ber\u00e4ttat och empatiskt drama imploderar p\u00e5 nolltid. Att visa upp mis\u00e4r och karakt\u00e4rer som \u00e4r b\u00e5de r\u00e5barkade, ov\u00e4nliga och l\u00e5ngtifr\u00e5n sympatiska \u00e4r inget problem om ber\u00e4ttelsen och regin \u00e4r engagerade. Se bara till The Florida Project som gav oss en inblick i baksidan av Disneyland, d\u00e4r ekonomisk desperation och drogmissbruk ersatte de soliga och glada paraderna med Musse Pigg och Kalle Anka. F\u00f6rutom Willems Dafoes hotellchef fanns det f\u00e5 karakt\u00e4rer som kunde ses som fungerande eller tilltalande, trots det var The Florida Project en str\u00e5lande inblick i samh\u00e4llets smutsigaste och mest tragiska delar.<\/p>\n
Det fundamentala problemet med Paradiset Brinner \u00e4r att det saknas n\u00e5gon som helst trov\u00e4rdighet eller \u00e5terh\u00e5llsamhet vad g\u00e4ller att portr\u00e4ttera fattigdomen och desperationen. Filmens tre unga protagonister \u00e4r alla gapiga, mestadels osympatiska och dessutom sv\u00e5rl\u00e4sta. Huvudpersonen Laura spelad av Bianca Delbravo \u00e4r t\u00e4nkt att vara en kompromissl\u00f6s och farligt handlingskraftig person, men d\u00e5 Delbravo inte har tillr\u00e4cklig kapacitet att tillf\u00f6ra n\u00e5gon sorts m\u00e4nsklighet – eller genuin s\u00e5rbarhet, framst\u00e5r karakt\u00e4ren som en outh\u00e4rdlig br\u00e5kstake vars agerande m\u00e5nga g\u00e5nger \u00e4r s\u00e5 hj\u00e4rnd\u00f6tt och destruktivt att det \u00e4r sv\u00e5rt att bry sig om filmens narrativa k\u00e4rna, d\u00e4r socialtj\u00e4nsten \u00e4r p\u00e5 v\u00e4g att omh\u00e4nderta hennes tv\u00e5 systrar. Det blir inte b\u00e4ttre av att de \u2019\u2019vuxna\u2019\u2019 karakt\u00e4rerna ocks\u00e5 saknar tillstymmelse till kredibilitet, m\u00e4ngden apatiska och k\u00e4nslol\u00f6sa individer n\u00e5r rekordniv\u00e5 och det k\u00e4nns snart inte som ett viktigt samh\u00e4llsinl\u00e4gg utan en sjuk parodi. Till och med den – medvetet, djupt parodiska och satiriska Falling Down har en h\u00f6gre procentsats realism \u00e4n n\u00e5got som vi f\u00e5r se h\u00e4r. F\u00f6rtvivlan och hoppl\u00f6shet kan dock skildras med v\u00e4rme, detta genom att skapa en inbjudande gemenskap mellan karakt\u00e4rerna, d\u00e4r det outh\u00e4rdliga mildras genom v\u00e4nskap och k\u00e4rlek. \u00c4ven om det g\u00f6rs ett par f\u00f6rs\u00f6k till detta \u00e4r de fullkomligt misslyckade. F\u00f6rutom Mitja Sir\u00e9n i rollen som aspirerande karaoke-s\u00e5ngare finns det inget och ingen att varken tycka om eller gl\u00e4djas \u00e5t.<\/p>\n
Och n\u00e5gonstans mot mitten g\u00e5r narrativet b\u00e4rs\u00e4rkarg\u00e5ng. Det inneb\u00e4r helt gr\u00e4sliga exkursioner d\u00e4r publiken tvingas bevittna, och finna det lustigt, att se m\u00e4nniskor inleda en ren brottsv\u00e5g. Det hela presenteras ocks\u00e5 utan n\u00e5gon ber\u00e4ttarm\u00e4ssig substans, h\u00e4rifr\u00e5n r\u00e4mnar precis allt. Det kastas in surrealism, f\u00f6rkastlig s\u00e5ng och en uppl\u00f6sning som f\u00e5r publiken att skrika efter sm\u00e4rtstillande. Trots en oerh\u00f6rt marginell speltid p\u00e5 drygt 100 minuter r\u00f6r sig filmen i ultrarapid och k\u00e4nns m\u00e5nga g\u00e5nger mer stillast\u00e5ende \u00e4n kollektivtrafiken i rusningstid.<\/p>\n
N\u00e4r allting v\u00e4l tar slut har absolut ingenting utr\u00e4ttats, all sund eller livsviktig observation g\u00e4llande v\u00e5rt nuvarande – och djupt problematiska, samh\u00e4lle har sedan l\u00e4nge f\u00f6rpassats till soptunnan. Ber\u00e4ttelsen kulminerar i att vara lika intressant som g\u00e5rdagens tidning och publiken l\u00e4mnas varken klokare eller mer empatisk f\u00f6r samh\u00e4llets mest marginaliserade. Paradiset Brinner m\u00e5 ha ett koncept som kunde ha blivit guld i r\u00e4tta h\u00e4nder, nu har allting ist\u00e4llet blivit till sand.<\/p>\n