{"id":172657,"date":"2023-10-16T19:19:40","date_gmt":"2023-10-16T18:19:40","guid":{"rendered":"https:\/\/kulturbloggen.com\/?p=172657"},"modified":"2023-10-20T10:10:36","modified_gmt":"2023-10-20T09:10:36","slug":"ikoniskt-normbrytande-sondriga-konstnarssjalar-kolossalt-overtygande-skildrade-den-sarade-divan-pa-goteborgs-dramatiska-teater","status":"publish","type":"post","link":"https:\/\/kulturbloggen.com\/?p=172657","title":{"rendered":"Teaterkritik: Ikoniskt normbrytande s\u00f6ndriga konstn\u00e4rssj\u00e4lar kolossalt \u00f6vertygande skildrade – Den s\u00e5rade divan p\u00e5 G\u00f6teborgs Dramatiska Teater"},"content":{"rendered":"\n
\"\"
foto Isac Meijer<\/figcaption><\/figure>\n\n\n\n

Efter en bok av Karin Johannisson<\/p>\n\n\n\n

Manus: Emma Brostr\u00f6m och Kajsa Isakson<\/p>\n\n\n\n

Regi: Anna Ul\u00e9n (i samarbete med ensemblen)<\/p>\n\n\n\n

Koreografi: Soledad Howe (i samarbete med ensemblen)<\/p>\n\n\n\n

Scenografi, kostym och rekvisita: Fianna Robijn<\/p>\n\n\n\n

Mask: Jessica Cederholm<\/p>\n\n\n\n

Musik: Anna Von Hauswolff<\/p>\n\n\n\n

Ljusdesign: William Sj\u00f6berg<\/p>\n\n\n\n

Ljudddesign: Isak Eldh<\/p>\n\n\n\n

I rollerna: Hanna Ullerstam, Mia Eriksson och Karin Lycke<\/p>\n\n\n\n

Premi\u00e4r: 14\/10 2023 hos G\u00f6teborgs Dramatiska teater i Stigbergsliden<\/p>\n\n\n\n

Spelas till och med 3\/12<\/p>\n\n\n\n

<\/p>\n\n\n\n

Pj\u00e4sen bygger p\u00e5 en uppm\u00e4rksammad bok av professor Karin Johannisson (1944-2016) med samma titel vars underrubrik lyder ”om psykets estetik”. Har tyv\u00e4rr inte l\u00e4st, d\u00e4remot h\u00f6rt talas om boken fr\u00e5n 2015 som behandlar tre fallstudier. Om hur tre samtida, ber\u00f6mda konstn\u00e4rer – Agnes von Krusenstjerna, Sigrid Hjert\u00e9n, Nelly Sachs – begr\u00e4nsas av patriarkala strukturer och lider av mental oh\u00e4lsa. Med den tidens spr\u00e5kbruk klassificeras de i perioder som galna hysterikor, blir samtliga intagna p\u00e5 Beckomberga som jag exempelvis l\u00e4st om i romanen Beckomberga, ode till min familj <\/em>av Sara Stridsberg. Utan att veta hur det f\u00f6rh\u00f6ll sig f\u00f6rmodar jag att de aldrig m\u00f6ttes.<\/p>\n\n\n\n

I likhet med med formidabla F\u00f6rfesten<\/em> p\u00e5 Hagateatern l\u00e5ter emellertid manusf\u00f6rfattarna trion konfronteras, skenbart umg\u00e5s och framf\u00f6r allt avbryta varandras redog\u00f6relser. Johannisson funderar p\u00e5 varf\u00f6r dessa framg\u00e5ngsrika m\u00e5lare, f\u00f6rfattare respektive poet hamnade p\u00e5 Sveriges st\u00f6rsta institution f\u00f6r sinnessjuka patienter. Ot\u00e5ligt stoltserande Agnes, sp\u00e4da och frustrerat viljestarka Sigrid samt den sk\u00f6ra kropp som konstituerade judinnan Nelly som diktade sig till Nobelpris i exil. Dramaturgiskt firar konceptet triumfer, g\u00f6r dessa stundom oerh\u00f6rt intensiva gestaltningar f\u00e4ngslande att bevittna. Dramatiken vistas i en kombination av obehagliga \u00f6verslag och skarpsinnigt k\u00e5serande andningsh\u00e5l. Sm\u00e4rtsam \u00e5ngest f\u00f6renas med dr\u00e4pande humor och stundtals okuvlig kreativitet. Respektive konstn\u00e4rskap verkar ha utg\u00e5tt fr\u00e5n en manodepressiv l\u00e4ggning. Med tanke p\u00e5 deras umb\u00e4randen \u00e4r verksh\u00f6jd och omfattning n\u00e4rmast ofattbar. <\/p>\n\n\n\n

\"\"
foto Isac Meijer<\/figcaption><\/figure>\n\n\n\n

Med undantag f\u00f6r ljus- och ljudansvariga och den v\u00e4lkomnande producenten \u00e4r samtliga i teamet kvinnor. Och om teorier kring intersektionell representation och identitetspolitik strikt till\u00e4mpas, \u00e4r jag diskvalificerad fr\u00e5n att ge min syn p\u00e5 helt igenom feminina, sammantaget tragiska \u00f6den. Motsvarande exkluderande tankegods uppstod f\u00f6r ett par \u00e5r sedan inf\u00f6r gedigen dramatisering av Karin Boyes disharmoniska tillvaro efter vistelsen i Berlin. Skulle jag bli ende man som recenserade? Skulle jag f\u00e5 h\u00f6ra att r\u00e4tt kompetens saknas? <\/p>\n\n\n\n

Genus-dogmen till trots skrevs en handfull presentationer p\u00e5 raken av verk med arbetarlitter\u00e4r inriktning f\u00f6rfattade av kvinnor f\u00f6r facklig tidskrift (n\u00e5got som inh\u00f6stade ber\u00f6m fr\u00e5n Ebba Witt-Brattstr\u00f6m personligen). Och den lika skandalomsusade som epokg\u00f6rande omfattande romanserien Fr\u00f6knarna von Pahlen <\/em>har l\u00e4sts med beh\u00e5llning. Vidare relevant att n\u00e4mna Amorosa <\/em>av Mai Zetterling (filmatiserade ocks\u00e5 n\u00e4mnda romansvit) och Anna J\u00f6rgensdotters biografiska roman Dr\u00f6mmen om Ester. <\/em>Saknar dock diktsamling av Nelly Sachs (nyutg\u00e5va av samlade dikter kom f\u00f6r n\u00e5gra \u00e5r sedan), vars minnesplakett vid port p\u00e5 S\u00f6dermalm jag sett p\u00e5 guidad vandring. <\/p>\n\n\n\n

\"\"
Hanna Ullerstam foto Isac Meijer<\/figcaption><\/figure>\n\n\n\n

I Den s\u00e5rade divan <\/em>f\u00f6rekommer ingen dekor som signalerar att Nelly (Karin Lycke), Sigrid (Mia Eriksson) samt sj\u00e4lvutn\u00e4mnda divan Agnes (Hanna Ullerstam) befinner sig p\u00e5 Beckomberga. Helt\u00e4ckningsmattan i orange, tavlan med skogsdungemotiv, vita v\u00e4ggarna med d\u00f6rrar samt de utplacerade antika stolarna antyder ist\u00e4llet uppv\u00e4xt i h\u00f6gre st\u00e5nds milj\u00f6, att de r\u00f6rde sig i en borgerlig offentlighet. Agnes von Krusenstjerna var ju adlig. Man kan absolut anse att teamet borde vara f\u00f6retagsamma avseende scenografin. \u00c5 andra sidan har mask\u00f6r, kostym\u00f6r och koreograf lagt desto mer resurser p\u00e5 att spegla tre egensinniga personligheter. F\u00f6r dem har produktionen blivit en fr\u00f6jdefull process, vilket f\u00f6rst\u00e5s gynnat mottagarna.<\/p>\n\n\n\n

\"\"
foto Isac Meijer<\/figcaption><\/figure>\n\n\n\n

Under halvannan timme exponeras med fabul\u00f6s frenesi tre livsresor, omtumlande strapatser d\u00e4r destruktiva krafter f\u00f6rhindrar konstn\u00e4rliga f\u00f6rm\u00e5gan att blomstra. Agnes von Krusenstjerna vill prata om beg\u00e5ngna \u00f6vergrepp medan en annan av dem undrar hur \u00e5ngest b\u00e4st botas. Och \u00e4nd\u00e5 omg\u00e4rdas deras samlade g\u00e4rning av ikonstatus. Att de n\u00e4stan g\u00e5r i clinch med varandras ber\u00e4ttelser \u00e4r ett genialt grepp regiss\u00f6r Anna Ul\u00e9n ska harangeras f\u00f6r. G\u00e5r dessutom i vitaliserande n\u00e4rkamp med sina motst\u00e5ndare, m\u00e4nnen med makt och m\u00e4n som svikit. I episoder som skaver f\u00f6r subjekten betonas att ”moderna kvinnor inte ska g\u00e5 under”. <\/em> <\/p>\n\n\n\n

P\u00e5 ett s\u00e4tt som s\u00e4llan skett tidigare hos GDT anv\u00e4nds en komposit\u00f6rs musik, anm\u00e4rkningsv\u00e4rda artisten Anna von Hauswolff vars gotiska elektroniska ljudlandskap och indierock jag utsatt mig f\u00f6r vid n\u00e5gra tillf\u00e4llen. Organisten och s\u00e5ngerskan som genomf\u00f6rt flera spektakul\u00e4ra kyrkokonserter p\u00e5 sistone, bidrar h\u00f6gst v\u00e4sentligt till att accentuera de portr\u00e4tterades nojor och starka frihetsbeg\u00e4r. V\u00e4lkomponerade musiken passar perfekt f\u00f6r \u00e4ndam\u00e5let. Och den \u00e4r h\u00f6rv\u00e4rd i sig. <\/p>\n\n\n\n

\"\"
Karin Lycke foto Isac Meijer<\/figcaption><\/figure>\n\n\n\n

Oerh\u00f6rt sammansvetsade och rutinerade akt\u00f6rer spelar mot varandra, mot publiken i olika riktningar p\u00e5 den komprimerade grad\u00e4ngen och mot sina rollfigurers inre demoner och utpekade kritiker. Det rebelliska draget hos kvinnor som v\u00e4grar vara kuvade, framst\u00e4lls med psykologisk sk\u00e4rpa av s\u00e4llan sk\u00e5dat slag. Somliga moment av psykos, eller sammanbrott framst\u00e5r som ot\u00e4cka. Torde vara p\u00e5frestande att t\u00f6mma sig s\u00e5 h\u00e4r som sk\u00e5despelare. St\u00e4mband anstr\u00e4ngs maximalt n\u00e4r vi blir varse omfattningen av tre huvudrollers pl\u00e5gor. Passionen i utlevelsen \u00e4r exceptionell. Mitt bland verbala utl\u00e4ggningar lurar okontrollerad vanmakt, ett otyglat ursinne. Omsorgsfullt framtaget kroppsspr\u00e5k har samma dignitet som repliker f\u00e4llda med upprorisk hetta.<\/p>\n\n\n\n

Ska understrykas att regiss\u00f6ren f\u00e5tt till en exakt avpassad kongenial rytm, likt en turbulent f\u00e4rd i berg och dalbana. Tre beklagansv\u00e4rda \u00f6den pendlar emellan att bete sig kaxigt eller desperat, sj\u00e4lvmedvetet sturskt eller uppgivet. Sammanbindande v\u00e4sensskilda slutscenerna \u00e4r magnifika. Koreografen excellerar n\u00e4r ensemblens kroppar tvinnas samman. Ullerstam, Eriksson och Lycke k\u00e4nns fullkomligt hemmastadda i sina historiska karakt\u00e4rer. \u00c5stadkommer n\u00e5got alldeles extra som tar publiken i besittning! <\/p>\n\n\n\n

<\/p>\n","protected":false},"excerpt":{"rendered":"

Efter en bok av Karin Johannisson Manus: Emma Brostr\u00f6m och Kajsa Isakson Regi: Anna Ul\u00e9n (i samarbete med ensemblen) Koreografi: Soledad Howe (i samarbete med ensemblen) Scenografi, kostym och rekvisita: Fianna Robijn Mask: Jessica Cederholm Musik: Anna Von Hauswolff Ljusdesign: William Sj\u00f6berg Ljudddesign: Isak Eldh I rollerna: Hanna Ullerstam, Mia Eriksson och Karin Lycke Premi\u00e4r: […]<\/p>\n","protected":false},"author":34,"featured_media":0,"comment_status":"closed","ping_status":"closed","sticky":false,"template":"","format":"standard","meta":{"_genesis_hide_title":false,"_genesis_hide_breadcrumbs":false,"_genesis_hide_singular_image":false,"_genesis_hide_footer_widgets":false,"_genesis_custom_body_class":"","_genesis_custom_post_class":"","_genesis_layout":"","footnotes":""},"categories":[20,31],"tags":[],"class_list":{"0":"post-172657","1":"post","2":"type-post","3":"status-publish","4":"format-standard","6":"category-film","7":"category-teaterrecension","8":"entry"},"_links":{"self":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/172657","targetHints":{"allow":["GET"]}}],"collection":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts"}],"about":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/types\/post"}],"author":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/users\/34"}],"replies":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fcomments&post=172657"}],"version-history":[{"count":29,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/172657\/revisions"}],"predecessor-version":[{"id":172956,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/172657\/revisions\/172956"}],"wp:attachment":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fmedia&parent=172657"}],"wp:term":[{"taxonomy":"category","embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fcategories&post=172657"},{"taxonomy":"post_tag","embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Ftags&post=172657"}],"curies":[{"name":"wp","href":"https:\/\/api.w.org\/{rel}","templated":true}]}}