![\"\"](\"https:\/\/kulturbloggen.com\/wp-content\/uploads\/2023\/10\/unnamed-2.jpg\")
<\/p>\n<\/p>\n
H\u00f6stl\u00f6v som faller
\nBetyg 4
\nSvensk biopremi\u00e4r 13 oktober 2023
\nRegi Aki Kaurism\u00e4ki<\/p>\n
Den finl\u00e4ndske regiss\u00f6ren Aki Kaurism\u00e4ki \u00e4r k\u00e4nd f\u00f6r att ha en h\u00f6gst unik egen stil, hans filmer \u00e4r tidl\u00f6sa och ofta f\u00f6rmedlar de en finsk vemod. F\u00e5 kan lika starkt skildra detta. Med H\u00f6stl\u00f6v som faller vann han Jurypriset i Cannes 2023.<\/p>\n
Vi f\u00e5r f\u00f6lja tv\u00e5 ensamma m\u00e4nniskor i m\u00f6ts i klassiska Kaurism\u00e4ki-milj\u00f6er fr\u00e5n Helsingfors. Tv\u00e5 ensamma m\u00e4nniskor som m\u00f6ts och lite, lite grann \u00f6ppnar sig f\u00f6r m\u00f6jligheten att trots allt hitta n\u00e5gon de kan \u00e4lska. De \u00e4r b\u00e5da s\u00e5 sorgligt ensamma att jag n\u00e4stan vill gr\u00e5ta. Samtidigt blir jag arg i b\u00f6rjan av filmen och st\u00e4ller mig fr\u00e5gan: Varf\u00f6r m\u00e5ste m\u00e4nniskor ur arbetarklassen skildras som s\u00e5 misslyckade individer som tycks leva att gl\u00e4djel\u00f6st liv?<\/p>\n
Jag hade dock inv\u00e4ndningar mot filmens f\u00f6rsta halva. Jag var till och med lite besviken. M\u00e4nniskor fr\u00e5n arbetarklass skildras inte lika ofta i film som medelklassen eller \u00f6verklassen eller den kreativa klassen som konstn\u00e4rer och f\u00f6rfattare. Jag v\u00e4rjer mig lite mot n\u00e4r den skildras s\u00e5 bedr\u00f6vlig som i H\u00f6stl\u00f6v som faller, att de och deras liv skildras s\u00e5 tragiska och n\u00e4stan utan n\u00e5got ljus eller n\u00e5got gl\u00e4dje i livet.<\/p>\n
Alma P\u00f6ysti spelar Ansa som f\u00f6rst jobbar som snabbk\u00f6pskass\u00f6rska men f\u00f6r sparken och d\u00e5 f\u00e5r jobb f\u00f6rst p\u00e5 en bar och sedan p\u00e5 en t\u00e5gstation. Ingen sk\u00e5despelare kan v\u00e4l spela lika olycklig som Alma P\u00f6ysti. Ett paradexempel \u00e4r filmen ”En dag och en halv” som g\u00e5r p\u00e5 Netflix. Ansa \u00e4r s\u00e5 ensam att hon bara har en tallrik och bestick f\u00f6r en person hemma. Denna ensamma Ansa m\u00f6ter en \u00e4nnu ensammare byggarbetare som \u00e4r alkoholist, Holappa som spelas av Jussi Vatanen.<\/p>\n
Jussi Vatanen och Alma P\u00f6ysti g\u00f6r tv\u00e5 imponerande rolltolkningar. Och det finns m\u00e5nga uttryck hos Alma P\u00f6ysti. Med sm\u00e5 medel kan hon f\u00f6rmedla s\u00e5 mycket.<\/p>\n
En scen fr\u00e5n filmens b\u00f6rjan s\u00e4tter tonen: NN har tagit med sig en f\u00f6rpackning middagsmat som ska v\u00e4rmas i mikron. Hon v\u00e4rmer den men n\u00e4r hon tar ut den sl\u00e4nger hon den. Var den br\u00e4nd eller hade hon tappat aptiten? Det vet vi inte. Men hon sl\u00e4nger den och sitter sedan stilla, ser tom ut och skaffar inget annat att \u00e4ta. Det \u00e4r s\u00e5 sorgligt.<\/p>\n
Kan det bli annat \u00e4n m\u00f6rkt? Ja det finns sm\u00e5 ljusst\u00e4nk som tar sig igenom. P\u00e5 sitt s\u00e4tt \u00e4r filmen v\u00e4ldigt romantisk, p\u00e5 ett handfast jordat s\u00e4tt. Dialogerna \u00e4r helt underbart ordfattiga, karga och v\u00e4ldigt rakt p\u00e5 sak. Filmen \u00e4r rolig och varm, m\u00e4nsklig och \u00f6verraskande, trots allt, trots m\u00f6rkret och den gr\u00e5 tristessen.<\/p>\n
Aki Kaurism\u00e4ki bygger upp sitt eget tidl\u00f6sa universum. Ansa lyssnar p\u00e5 radio via en radioapparat som ser ut att komma fr\u00e5n 1950-talet. Mycket i filmen \u00e4r h\u00e4mtat fr\u00e5n trettio, fyrtio och femtio \u00e5r sedan. I b\u00f6rjan av filmen har de bara fasta telefoner. Samtidigt \u00e4r det vi h\u00f6r ur radion rapporter fr\u00e5n ryssarnas attacker mot Ukraina i nutid. Musiken \u00e4r till \u00f6verv\u00e4gande delen gamla finska k\u00e4rleksvisor. En tidsblandning som g\u00f6r att filmen inte kan placerar i n\u00e5gon best\u00e4md tid utan den \u00e4r tidl\u00f6s. F\u00f6r den filmhistoriskt intresserade finns m\u00e5nga sm\u00e5 detaljer att uppt\u00e4cka, som filmaffischer fr\u00e5n filmer som Kaurism\u00e4ki ber\u00e4ttat att han inspirerats av som filmskapare.<\/p>\n