![\"\"](\"https:\/\/kulturbloggen.com\/wp-content\/uploads\/2023\/10\/image001.jpg\")
<\/p>\n<\/p>\n
The Exorcist: Believer
\nBetyg 2
\nSvensk biopremi\u00e4r 6 oktober 2023
\nRegi David Gordon Green<\/p>\n
Lagom tills att den bortg\u00e5ngne William Friedkins mest klassiska film Exorcisten fyller femtio \u00e5r har det blivit dags f\u00f6r ytterligare en uppf\u00f6ljare. Att det \u00f6verhuvudtaget g\u00e5r att skriva ytterligare en uppf\u00f6ljare \u00e4r n\u00e4rmast absurt. Trots sin status som en av filmhistoriens mest ikoniska filmer – oavsett genre, har Exorcisten inte behandlats med n\u00e5gon st\u00f6rre respekt vad g\u00e4ller att l\u00e4mnas ost\u00f6rd. Ist\u00e4llet har den \u00f6ver\u00f6sts med forts\u00e4ttningar, spin-offs och tv-serier. Oftast har resultatet var f\u00f6rf\u00e4rande uselt, alltifr\u00e5n den – \u00f6k\u00e4nt, gr\u00e4sliga Exorcisten II: The Heretic och Exorcisten Begynnelsen, vars inspelning var s\u00e5 kaotisk att det resulterade i tv\u00e5 filmer, en av Renny Harlin och den andra signerad Taxi Driver-f\u00f6rfattaren Paul Schrader. N\u00e4r det nu blivit dags f\u00f6r produktionsbolaget Blumhouse att ta sig an serien anv\u00e4nds samma modell som f\u00f6r nyversionerna\/uppf\u00f6ljarna till John Carpenters Halloween. Endast den f\u00f6rsta filmen beh\u00e5lls som ber\u00e4ttarm\u00e4ssig grund, allt annat kastas \u00f6verbord.<\/p>\n
Dock spelar det ingen roll vilka narrativ knep och kn\u00e5p som plockas fram. Faktum kvarst\u00e5r att Exorcisten f\u00f6rblir en eng\u00e5ngsf\u00f6reteelse, dess element och unika ber\u00e4ttande l\u00e4mpar sig inte alls f\u00f6r att bli n\u00e5got publikfrieri med nostalgiska och regelm\u00e4ssiga inslag. Det finns flera anledningar till varf\u00f6r s\u00e5 f\u00e5 – om n\u00e5gon, kunnat skapa en liknande film som originalet. S\u00e4ttet filmen v\u00e4ljer att skapa en av de mest utdragna och syrefattiga f\u00f6rspelen \u00e4r en fullkomlig m\u00e4sterklass. Och d\u00e5 chockmomenten v\u00e4l tr\u00e4ffar publiken \u00e4r det – \u00e4n idag, med en s\u00e4llan sk\u00e5dad kraft, detta d\u00e5 dramatiken och den visuella chocken g\u00e5r hand i hand.<\/p>\n
Att kr\u00e4va samma kapacitet till att begeistra och traumatisera vore rent absurt, men samtidigt uppst\u00e5r den st\u00e4ndiga fr\u00e5gan, vad \u00e4r egentligen po\u00e4ngen med detta ? Regiss\u00f6ren David Gordon Green genomf\u00f6r inledningsvis en v\u00f6rdnadsfull charad, upptakten och startstr\u00e4ckan p\u00e5g\u00e5r i en sm\u00e4rre evighet och skr\u00e4cken f\u00f6rekommer endast genom kraftiga ljud. Den l\u00e5ngsamma och systematiska uppbyggnaden ger aningar om samma strukturella briljans som Friedkin erbj\u00f6d, att skr\u00e4ckutbrottet kan komma n\u00e4r som helst finns som en inneboende laddning. Det finns fler paralleller med originalet, \u00e4ven h\u00e4r st\u00e5r en ensamst\u00e5ende f\u00f6r\u00e4lder i centrum. Relationen mellan far och dotter, som spelas av Leslie Odom Jr. och Lidya Jewett, \u00e4r b\u00e5de genuin och trov\u00e4rdig. Men n\u00e4r det blir \u00e5ka av blir det uppenbart att substansen och existensber\u00e4ttigandet \u00e4r lika med noll.<\/p>\n
D\u00e5 skr\u00e4cken g\u00f6r entr\u00e9 – med den obligatoriska demoniska terrorn, b\u00f6rjar filmen implodera. Fr\u00e5n att ha varit en – knappt, kompetent imitation blir det hela m\u00e5ll\u00f6st och fullkomligt f\u00f6rvirrat. Det finns en svag ansats att n\u00e4rma sig tematik om f\u00f6rlorad och \u00e5tervunnen tro, vikten av sammanh\u00e5llning och tolerans mellan spirituella och religi\u00f6sa uttryck, men n\u00e5gon fullkomlig vision g\u00e5r inte att hitta. Ist\u00e4llet blir det en uppsj\u00f6 tafatta och ointressanta vinkningar till klassiska repliker och scener. De m\u00e5nga relig\u00f6sa uttrycken som peppras in stup i kvarten k\u00e4nns rent artificiella och har ingen som helst b\u00e4ring p\u00e5 ber\u00e4ttelsen.<\/p>\n
Chockfaktorn \u00e4r ocks\u00e5 tragisk, ist\u00e4llet f\u00f6r att f\u00f6rs\u00f6ka innovera och – med modern teknik, \u00e4rra publiken, f\u00e5r vi en rad f\u00f6rkastliga repriser som inte ens f\u00f6rtj\u00e4nar att putsa originalets smutsigaste skor. Visuellt \u00e4r det lika sp\u00e4nnande som en v\u00e4gg av gr\u00e5 betong. Till och med den kontroversiella \u2019\u2019tredje filmen\u2019\u2019 av William Peter Blatty bar med sig samma visuella DNA som Friedkins original, med ett kornigt och jordn\u00e4ra foto, som fick det osannolika p\u00e5 duken att k\u00e4nnas helt autentiskt. H\u00e4r presenteras allting med en sj\u00e4ll\u00f6s f\u00e4rgpalett och en lika oinspirerad komposition, det k\u00e4nns inte som n\u00e5gon v\u00f6rdnadsfull hyllning, endast ett jobb, en regnig m\u00e5ndag i november.<\/p>\n
Filmens totala irrelevans summeras b\u00e4st av Ellen Burstyns \u00e5terkomst, t\u00e4nkt att vara \u00e4n mer triumfartad \u00e4n den g\u00e5ngen Jamie Lee Curtis \u00e5terv\u00e4nde till Halloween 2018. Tyv\u00e4rr \u00e4r Burstyns insats indikativ f\u00f6r hela filmen. Det \u00e4r tr\u00f6tt, irriterat och s\u00f6vande trist, den totala tristess och desperation som Burstyn utstr\u00e5lar f\u00e5r publiken att k\u00e4nna det enda minimala obehaget under speltiden p\u00e5 drygt 100 minuter. \u00c4n mer komiskt blir det i och med Burstyns \u00e4rliga uttalande att den enda anledning till hennes medverkan var substantiell ekonomisk kompensation som skall g\u00e5 till att finansiera ett stipendium. Det faktumet \u00e4r det enda anm\u00e4rkningsv\u00e4rda och minnesv\u00e4rda som The Exorcist: Believer har att erbjuda.<\/p>\n