{"id":172202,"date":"2023-10-03T16:24:19","date_gmt":"2023-10-03T15:24:19","guid":{"rendered":"https:\/\/kulturbloggen.com\/?p=172202"},"modified":"2023-10-03T17:01:51","modified_gmt":"2023-10-03T16:01:51","slug":"teaterkritik-dansen-stora-livsfragor-i-poetiskt-absurt-skadespel-framfort-med-humor","status":"publish","type":"post","link":"https:\/\/kulturbloggen.com\/?p=172202","title":{"rendered":"Teaterkritik: Dansen \u2013 stora livsfr\u00e5gor i poetiskt, absurt sk\u00e5despel framf\u00f6rt med humor"},"content":{"rendered":"
\"\"
Foto: Markus G\u00e5rdner<\/figcaption><\/figure>\n

Dansen<\/strong>
\nAv Ivan Vyrypajev
\nRegi Olof Hanson.
\n\u00d6vers\u00e4ttning Nils H\u00e5kanson.
\nLjus Tobias Hallgren.
\nScenografi\/kostym Matilda Hyttsten.
\nMask Anna Olofson.
\nMusik, teknik och musiker Sole Gipp Ossler.
\nKoreografi Ossi Niskala.
\nMedverkande Frida Beckman, David Rangborg, Sandra Huldt, Ia Langhammer, Emil Hernried.
\nPremi\u00e4r p\u00e5 Teater Galeasen 25 septemer 2023
\nF\u00f6rest\u00e4llning som recenseras 2 oktober 2023<\/p>\n

Det \u00e4r som om handlingen f\u00f6rs fram i en b\u00e5de magisk och absurd realism n\u00e4r de sm\u00e5 betraktelserna tar vid i Vyrypajevs Dansen (skriven 2010). De sju separata scenerna utspelar sig alla i ett snarlikt v\u00e4ntrum \u2013 d\u00e4r n\u00e5gon alltid ligger f\u00f6r d\u00f6den. N\u00e5gra anh\u00f6riga har kallats dit. Repliker \u00e5terkommer men i andras munnar. Rid\u00e5er dras ner lite p\u00e5 l\u00e5tsas, f\u00f6r att f\u00f6rvirra oss, mellan akterna. Gestalternas reaktioner glider och alterneras i de olika scenerna\u2013 samtidigt som d\u00f6den \u00e4r konstant. Lika konstant \u00e4r ocks\u00e5 id\u00e9n om den fantastiska, magnetiskt lockande dansen – \u201dDelhi\u201d. Dansverket som kom till efter Katjas upplevelse av en myllrande, levande gata bland de mycket fattiga i Indiens huvudstad. Ett stort tema \u00e4r dans som symbol – st\u00e4lld mot d\u00f6den som fond. Centralt \u00e4r ocks\u00e5 Katjas gestalt som de andra gestalterna reagerar p\u00e5.<\/p>\n

Sk\u00e5despeleriet \u00e4r ofta rakt och \u00f6vertydligt vilket blir absurt, farsartat och lockar till skratt. Men en ironisk syrlighet f\u00f6r ocks\u00e5 in allvar. Sk\u00e5despelarnas stramhet och karakt\u00e4rsfasthet imponerar. Det uppst\u00e5r komiska karakt\u00e4rer som pr\u00e4ntar in replikerna, vilket nog \u00e4r f\u00f6rest\u00e4llningens stora beh\u00e5llning.<\/p>\n

De stora livsfr\u00e5gorna gestaltas. K\u00e4rlek, f\u00f6r\u00e4ldraskap, medm\u00e4nsklighet, ansvar, empati och skuld. Allt st\u00e4lls i relation till karakt\u00e4rernas acceptans av livets negativitet \u2013 sm\u00e4rta, \u00e4ndlighet och d\u00f6d. \u201dF\u00f6rintelsen? Nej, den accepterar vi \u2013 livet \u00e4r snart slut!\u201d, tycks n\u00e5gon s\u00e4ga. Ett r\u00f6tt \u00e4rr finns p\u00e5 Katjas br\u00f6st – efter ett gl\u00f6dgat spett – en sm\u00e4rta hon tillfogat sig sj\u00e4lv i Indien. Att leva i ett fl\u00f6de, n\u00e4ra b\u00e5de sm\u00e4rta och gl\u00e4dje, h\u00e5lls fram som ett ideal.<\/p>\n

I f\u00f6rsta scenen st\u00e4lls Katjas mor inf\u00f6r sin d\u00f6d. H\u00e4r ges ocks\u00e5 ber\u00e4ttelsen om Katjas dans. Dansen har ocks\u00e5 den empatiska v\u00e4ninnan i v\u00e4ntrummet en g\u00e5ng sett uppf\u00f6rd \u2013 vid samma tillf\u00e4lle d\u00e5 \u00e4ven den gifte mannen Andrej var med. Han \u00e4r Katjas stora k\u00e4rlek. Pl\u00f6tsligt kommer Andrej ocks\u00e5 sj\u00e4lv in p\u00e5 scenen. Katja f\u00e5r tillf\u00e4lle att f\u00f6rklara sin k\u00e4rlek. Han avb\u00f6jer, tyngd av skuld inf\u00f6r fru och barn. Men beslutet bryts i scenerna efter.<\/p>\n

F\u00f6reteelser och repliker upprepar sig i varje scen men vrids runt n\u00e5gra varv . I centrum st\u00e5r olika f\u00f6rh\u00e5llningss\u00e4tt: N\u00e5gon skriver om dansen fast\u00e4n den borde ist\u00e4llet upplevas, n\u00e5gon tycker att dansen \u00e4r f\u00f6r l\u00e4ttjefull, n\u00e5gon blir ett med dansen , n\u00e5gon \u00e4r f\u00f6r\u00e4lskad men f\u00f6rlamas av skuld, en mamma \u00e4r fylld av egen \u00e5ngest och orkar inte ta in dotterns.<\/p>\n

En \u00f6verempatisk person vill desperat lindra sm\u00e4rta, en anh\u00f6rig \u00e4r avst\u00e4ngd och k\u00e4nner ingenting. En luttrad v\u00e5rdperson f\u00f6rmedlar d\u00f6dsbudskap och tj\u00e4nar en slant p\u00e5 besv\u00e4ret. I slutet samlas de alla i en enkel, mycket m\u00e4nsklig element\u00e4r dans. N\u00e5gra sanningar och f\u00f6renande erk\u00e4nnanden blir spelets avslut.
\nEn fin inramning \u00e4r musiken – som framf\u00f6rs live med hj\u00e4lp av piano och s\u00e5ng (Sole Gipp Ossler) och skapar n\u00e4rhet. Inkluderandet av suffl\u00f6ren i spelet f\u00f6r ocks\u00e5 f\u00f6rest\u00e4llningen n\u00e4rmare publiken. Galeasens konstn\u00e4rliga grepp kring hela upps\u00e4ttningen \u00e4r v\u00e4l genomf\u00f6rd och poetisk.<\/p>\n

Ivan Vyrypajev \u00e4r den exil-ryska dramatikern som nu bor i Warszawa. Han \u00e4r mannen som \u00e4lskar Indien, men som inte l\u00e4ngre kan resa dit f\u00f6r att han inte lyckas bli av med sitt ryska medborgarskap. Nu bedriver han teater i olika former f\u00f6r ukrainare och driver ett kulturhus som ocks\u00e5 f\u00f6rs\u00f6ker bota krigstrauma. Om detta skrev DN (25\/9) nyligen inkluderat en intervju med honom. Galeasen s\u00e4tter f\u00f6r tredje g\u00e5ngen upp ett av hans verk. De tv\u00e5 tidigare (som dock skrivits senare) hette Illusioner (uppf\u00f6rt 2014) och Omfamningar (uppf\u00f6rt 2017).<\/p>\n","protected":false},"excerpt":{"rendered":"

Dansen Av Ivan Vyrypajev Regi Olof Hanson. \u00d6vers\u00e4ttning Nils H\u00e5kanson. Ljus Tobias Hallgren. Scenografi\/kostym Matilda Hyttsten. Mask Anna Olofson. Musik, teknik och musiker Sole Gipp Ossler. Koreografi Ossi Niskala. Medverkande Frida Beckman, David Rangborg, Sandra Huldt, Ia Langhammer, Emil Hernried. Premi\u00e4r p\u00e5 Teater Galeasen 25 septemer 2023 F\u00f6rest\u00e4llning som recenseras 2 oktober 2023 Det \u00e4r […]<\/p>\n","protected":false},"author":70,"featured_media":0,"comment_status":"closed","ping_status":"closed","sticky":false,"template":"","format":"standard","meta":{"_genesis_hide_title":false,"_genesis_hide_breadcrumbs":false,"_genesis_hide_singular_image":false,"_genesis_hide_footer_widgets":false,"_genesis_custom_body_class":"","_genesis_custom_post_class":"","_genesis_layout":"","footnotes":""},"categories":[16,20,30,31,13624],"tags":[],"class_list":{"0":"post-172202","1":"post","2":"type-post","3":"status-publish","4":"format-standard","6":"category-recension","7":"category-film","8":"category-teater","9":"category-teaterrecension","10":"category-toppnytt","11":"entry"},"_links":{"self":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/172202","targetHints":{"allow":["GET"]}}],"collection":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts"}],"about":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/types\/post"}],"author":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/users\/70"}],"replies":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fcomments&post=172202"}],"version-history":[{"count":9,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/172202\/revisions"}],"predecessor-version":[{"id":172218,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/172202\/revisions\/172218"}],"wp:attachment":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fmedia&parent=172202"}],"wp:term":[{"taxonomy":"category","embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fcategories&post=172202"},{"taxonomy":"post_tag","embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Ftags&post=172202"}],"curies":[{"name":"wp","href":"https:\/\/api.w.org\/{rel}","templated":true}]}}