![\"\"](\"https:\/\/kulturbloggen.com\/wp-content\/uploads\/2023\/09\/unnamed-7-1.jpg\")
<\/p>\n<\/p>\n
Jordens s\u00e5ng
\nBetyg 2
\nSvensk biopremi\u00e4r 29 september 2023
\nRegi Margreth Olin<\/p>\n
Enast\u00e5ende, vackra naturvyer, speciellt fr\u00e5n fjordarna i Norge. Dessa kopplas d\u00e5 samman med regiss\u00f6rens \u00e5ldrade f\u00f6r\u00e4ldrar, b\u00e5de \u00f6ver 80 \u00e5r. Det \u00e4r h\u00e4r som dokument\u00e4ren g\u00e5r \u00f6ver gr\u00e4nsen och bryter mot den klassiska regeln f\u00f6r allt skapande: G\u00e4rna personligt, men inte privat.<\/p>\n
Regiss\u00f6rens f\u00f6r\u00e4ldrar \u00e4r uppv\u00e4xte l\u00e5ngt upp i fjordlandskapet sedan m\u00e5nga generationer tillbaka. Hennes pappas bror \u00e4r gift med hennes mammas syster. S\u00e5 det \u00e4r en enslig bygd med djupt rotad befolkning. Det skulle kunna vara intressant men nu blir det mest fokus p\u00e5 naturen och hennes f\u00f6r\u00e4ldrar. Gulligt, fint, vackert – men f\u00f6r privat f\u00f6r att riktigt ang\u00e5 mig.<\/p>\n
Hennes pappa uppmanar henne att f\u00f6r att f\u00f6rst\u00e5 honom och vad som p\u00e5verkat honom: ”F\u00f6lj mina fotsp\u00e5r”. Och det g\u00f6r hon bokstavligen under ett \u00e5r. Vi f\u00e5r f\u00f6lja denna gamla man vandra i landskapet p\u00e5 vintern, p\u00e5 v\u00e5ren, p\u00e5 sommaren och p\u00e5 h\u00f6sten. Det \u00e4r fina bilder och vi f\u00e5r se ett och annat vilt djur och vi f\u00e5r se deras hund springa fri och lycklig och h\u00f6gt \u00f6ver alltihop sv\u00e4var en rovf\u00e5gel.<\/p>\n
Temat f\u00f6r dokument\u00e4ren \u00e4r \u00e5ldrandet och v\u00e5rt ansvar f\u00f6r naturen, nu viktigare \u00e4n n\u00e5gonsin. Liksom m\u00e4nniskor \u00e5ldras och f\u00f6r\u00e4ndras med tiden s\u00e5 f\u00f6r\u00e4ndras allt. I buddhism till exempel \u00e4r det en grundtanke: tillvarons obest\u00e4ndighet. Panta Rei. Panta Rei, (Allting flyter) \u00e4r ett 2.500 \u00e5r gammalt uttryck fr\u00e5n den grekiska filosofen Herakleitos. Till och med berg, som kan verka fasta och best\u00e4ndiga och se s\u00e5 h\u00e5rda ut \u00e4r utsatta f\u00f6r tidens obevekliga g\u00e5ng. Visst kan det vara ett tema f\u00f6r en film – men den h\u00e4r dokument\u00e4ren upplever jag mer som n\u00e5got privat, som passar f\u00f6r familj och sl\u00e4kt. Gulligt, s\u00f6tt, vackert, absolut men n\u00e5gonstans tappas det allm\u00e4ngiltiga bort. I personliga filmer eller b\u00f6cker kan det som \u00e4r personligt ber\u00f6ra oss och ocks\u00e5 tala till oss alla. H\u00e4r tycker jag inte det lyckas. Jag blir mest uttr\u00e5kad. Och det till och med fast det underliggande temat: att vara sn\u00e4lla och r\u00e4dda om varandra och vara r\u00e4dda om naturen, \u00e4r viktigt och t\u00e4nkv\u00e4rt.<\/p>\n