![\"\"](\"https:\/\/kulturbloggen.com\/wp-content\/uploads\/2023\/09\/image001.jpg\")
<\/p>\n<\/p>\n
The Creator
\nBetyg 3
\nSvensk biopremi\u00e4r 29 september
\nRegi Gareth Edwards<\/p>\n
Regiss\u00f6ren Gareth Edwards karri\u00e4r har varit en m\u00e4rklig historia. Fr\u00e5n den s\u00e5siga debuten Monsters, den trista Godzilla och sedan till den makal\u00f6sa Rogue One har det varit sv\u00e5rt att f\u00f6rst\u00e5 Edwards som regiss\u00f6r. Men efter att ha briljerat med Rogue One uppstod en gaffel i karri\u00e4ren. Skulle n\u00e4sta film vara en forts\u00e4ttningen p\u00e5 triumfen fr\u00e5n 2016 eller en regression? Svaret \u00e4r blandat, Edwards har dock b\u00f6rjat hitta en distinkt identitet som borde g\u00f6ra hans mest h\u00e4ngivna fans hoppfulla f\u00f6r framtiden.<\/p>\n
Rogue One var en estetiskt fantastisk film, inneh\u00e5llandes en unik atmosf\u00e4r som inte f\u00e5ngats sedan dessa, inte ens Tony Gilroys bejublade Andor. Bildspr\u00e5ket och s\u00e4ttet Edwards komponerade de gigantiska rymdstriderna st\u00e5r sig som bland det b\u00e4sta Star Wars n\u00e5gonsin bjudit p\u00e5. Det sylvassa och n\u00e5got hotfull utseendet \u00e4r tillbaka denna g\u00e5ng och ger flera vinkningar till slaget p\u00e5 planeten Scarif. \u00c4nnu en g\u00e5ng har vi att g\u00f6ra med spektakul\u00e4r komposition och ett foto som lyckas vara intimt men ocks\u00e5 storslaget d\u00e5 det beh\u00f6vs.<\/p>\n
Scenografiskt hittar ocks\u00e5 The Creator hem genom att l\u00e5na fr\u00e5n Neil Blomkamps Elysium och District 9. Det \u00e4r str\u00f6mlinjeformade fordon, byggnader som st\u00f6pts i arkitektonisk brutalism och en v\u00e4rld d\u00e4r slitaget \u00e4r p\u00e5tagligt. Till skillnad mot Blomkamps pajaskonster har Edwards en entusiasm och skapargl\u00e4dje som smittar av sig. Skillnaden mellan det grabbiga och det pojkaktiga \u00e4r avsev\u00e4rd. Edwards b\u00e4r med sig samma oskyldighet och ofiltrerade gl\u00e4dje som d\u00e5 barn leker med sina favoritleksaker och iscens\u00e4tter egna ber\u00e4ttelser och v\u00e4rldar. M\u00e5nga g\u00e5nger \u00e4r detta som att tr\u00e4da in ett sympatiskt och entusiastiskt pojkrum d\u00e4r affischer p\u00e5 actionhj\u00e4ltar tapetserar v\u00e4ggarna och rymdskepp av plast har satts upp i taket.<\/p>\n
Det finns ocks\u00e5 en \u00e5dra av barnslig naivitet genom hela filmen, detta leder till att flera inslag presenteras med aningen f\u00f6r mycket okunskap och att filmens dramatiska grundnoter inte \u00e4r helt originella eller intressanta. Att Edwards vill hylla sina favoriter \u00e4r uppenbart, det g\u00e4ller inte bara flera visuella vinkningar utan det rent ber\u00e4ttarm\u00e4ssiga. Den oerh\u00f6rt stabbiga dramatiken och den bombastiska sentimentaliteten k\u00e4nns igen fr\u00e5n James Camerons st\u00f6rsta och mest magnifika filmer. Tankarna dras m\u00e5nga g\u00e5nger om till Terminator 2: Judgement Day som med sitt enkla – men kraftfulla, patos skar ut hj\u00e4rtat ur en hel generation. Edwards lyckas dock inte engagera och f\u00f6rtrolla till den grad att naiviteten skall accepteras. Personregin – som var den stora svagheten i Rogue One, har inte genomg\u00e5tt n\u00e5gon metamorfos. Trots duktiga och karismatiska sk\u00e5despelare som John David Washington, Gemma Chan och den som alltid fantastiska Allison Janney, f\u00f6rblir karakt\u00e4rerna aningen stela och ointressanta.<\/p>\n
Strukturellt \u00e4r filmen oftast f\u00f6rbryllande, uppdelad i tydliga kapitel med j\u00e4ttelika rubriker skapar detta en upphackad och fragmenterad upplevelse som helt och h\u00e5llet stryper filmens tempo. Ut\u00f6ver det saknas det samma euforiska actionscener som i Rogue One, f\u00f6rvisso beh\u00f6ver inte alla Edwards filmer kulminera i en final som l\u00e4mnar publiken i andn\u00f6d. Men de g\u00e5nger det g\u00f6rs f\u00f6rs\u00f6k att skapa nervpirrande action \u00e4r slutresultatet endast godk\u00e4nt, l\u00e5ngtifr\u00e5n episkt. Dock skall det po\u00e4ngteras att flertalet actionscener k\u00e4nns som om Edwards tolkar Camerons Avatar, dock med en udd som saknas i Camerons pomp\u00f6sa alster.<\/p>\n
F\u00f6r att vara en film som tar sig an artificiell intelligens och globala konflikter \u00e4r tematiken och de rent filosofiska inslagen lika djupa som en plaskdamm. En av science-fiction genrens st\u00f6rsta styrkor har varit att skapa oerh\u00f6rt kraftfulla allegorier med v\u00e5r egen v\u00e4rld. M\u00f6jligheterna \u00e4r vid\u00f6ppna men Edwards v\u00e4ljer ist\u00e4llet att endast skapa en parallell till Vietnam-kriget, n\u00e5got som inte k\u00e4nns s\u00e4rskilt innovativt eller sp\u00e4nnande med tanke p\u00e5 oroligheterna i v\u00e4rlden just nu. Dessutom k\u00e4nns slutet l\u00e5ngtifr\u00e5n s\u00e4rskilt genomt\u00e4nkt, snarare som en f\u00f6rhastad och ganska klumpig kompromiss som f\u00f6rs\u00f6ker injicera forcerad action med tafatta f\u00f6rs\u00f6k att vrida om t\u00e5rkanalen.<\/p>\n
Att inte bli entusiasmerad av Gareth Edwards pojkaktiga charm som regiss\u00f6r \u00e4r sv\u00e5rt. The Creator \u00e4r en oerh\u00f6rt ambiti\u00f6s och visuellt kreativ skapelse, det \u00e4r en film som s\u00e4llan produceras i en tid d\u00e5 filmbolag s\u00f6ker efter s\u00e4kerhet i etablerade och popul\u00e4ra varum\u00e4rken. Dock hade det varit uppskattat om Edwards v\u00e5gat ta \u00e4n mer risker med sitt manus och skapa en mer originell kreation, inte bara ett stor\u00f6gt hyllningsbrev till forna m\u00e4stare.<\/p>\n