![\"joan](\"http:\/\/kulturbloggen.com\/wp-content\/uploads\/2010\/01\/joan-as-police-woman-300x225.jpg\" "\\"joan")
<\/p>\n<\/p>\n
Stressat lyckas jag missa f\u00f6rbandet Edda Magnason och blir lite butter. F\u00f6r ovanlighetens skull verkar tiderna ha h\u00e5llts till punkt och pricka. Det \u00e4r ocks\u00e5 ovanligt mycket folk f\u00f6r att vara ett ganska ok\u00e4nt indieband. Det blir dock tydligt varf\u00f6r s\u00e5 m\u00e5nga valt att betala 160 kronor f\u00f6r just den h\u00e4r konserten och jag stressar snart av.<\/p>\n
N\u00e4r s\u00e5 Joan as policewoman g\u00e5r p\u00e5 scenen \u00e4r det en otroligt sammansvetsad trio som m\u00f6ter publiken. Att det \u00e4r bara elektroniska instrument och trumset \u00e4r n\u00e5gonting som jag inte \u00e4gnar en tanke. Joan Wasser som s\u00e5ngerskan och l\u00e5tskriverskan heter, utrstr\u00e5lar en otroligt sensibilitet som verkar g\u00e5 rakt in i den sj\u00e4lfulla musiken och g\u00f6ra de kantiga ljuden mjuka. Fr\u00e5n f\u00f6rsta till sista tonen r\u00f6r hon sig i ett sj\u00e4lvklart universum som bara \u00e4r hennes eget. Joan as policewoman \u00e4r annars ett s\u00e5dant band som kan vara sv\u00e5rt att s\u00e4tta fingret p\u00e5 n\u00e4r man lyssnar p\u00e5 skivorna; \u00e4r det soul, pop, kanske till och med rock? Det \u00e4r inte precis som att genreindelningen faller sj\u00e4lvklart p\u00e5 plats live, svaret blir snarare ja ja och ja.<\/p>\n
Fr\u00e5n nedtonade singer\/songwriternummer till souliga Al Green-aktiga ballader till Punkrock-covers av bland annat David Bowie och Britney Spears (overprotected l\u00e5ter riktigt bra, vilket m\u00e5ste anses vara en bedrift i sig). Det som h\u00e5ller samman showen \u00e4r f\u00f6rutom den s\u00e4regna instrumentaliseringen (fem synthar m\u00e5ste anses vara ovanligt i singer\/songwriter-sammanhang) \u00e4r Joans f\u00f6ljsamma r\u00f6st som tar sj\u00e4lvklar plats. Den k\u00e4nns aldrig s\u00f6kt och m\u00e4ngden influenser l\u00e4mnar plats f\u00f6r n\u00e5gonting v\u00e4ldigt eget. Jag t\u00e4nker p\u00e5 Cat Power och Neko Case, men det k\u00e4nns inte s\u00e5 relevant. Lokalen sveps in i en m\u00e4ttad, lugn atmosf\u00e4r, med taggiga k\u00e4nslor st\u00e4ndigt v\u00e4ntandes under.<\/p>\n
Spelningen best\u00e5r av l\u00e5tar fr\u00e5n alla tre skivorna samt fr\u00e5n en kommande full\u00e4ngdare och en coverskiva som beh\u00f6vdes g\u00f6ras f\u00f6r att, som hon sj\u00e4lv s\u00e4ger i mellansnacket, ”get out of my brain and into other, better brains”. N\u00e4r jag tittar ned p\u00e5 blocket s\u00e5 \u00e4r det dock bara namn p\u00e5 l\u00e5tar p\u00e5 f\u00f6rsta skivan som jag skrivit ned och strukit under m\u00e5nga g\u00e5nger. Det \u00e4r i vackra, lugnare nummer som Eternal Flame, The Ride och, kanske hennes b\u00e4sta l\u00e5t, We don’t own it som det verkligen br\u00e4nner till. I s\u00e5dana tillf\u00e4llen k\u00e4nns hennes ”American soul”, som hon sj\u00e4lv kallar musiken f\u00f6r, som det mest sj\u00e4lvklara botemedlet f\u00f6r det hundratal stressade storstadsbor som samlats. En alldeles egen soulmusik som ber\u00f6r.<\/p>\n