![\"\"](\"https:\/\/kulturbloggen.com\/wp-content\/uploads\/2023\/09\/doggy.jpg\")
<\/p>\n<\/p>\n
Doggy Style
\nBetyg 2
\nSvensk biopremi\u00e4r 1 september 2023
\nRegi Josh Greenbaum<\/p>\n
I en era d\u00e5 vissa kritiska – och mestadels menl\u00f6sa, \u00e5sikter p\u00e5pekat att filmmediet \u00e4r tamt och b\u00e4r med sig en aversion f\u00f6r risker, har m\u00e4rkligt nog komedier pr\u00f6vat gr\u00e4nserna f\u00f6r anst\u00e4ndighet de senaste \u00e5ren. Se bara till Blockers som gjorde publiken h\u00f6gr\u00f6d i ansiktet i scenen d\u00e5 John Cena \u201dins\u00f6p\u201d sprit p\u00e5 en ungdomsfest, en sekvens som ingen kan sudda bort ur minnet. Nu \u00e4r det \u00e4nnu en g\u00e5ng dags f\u00f6r den goda smaken och anst\u00e4ndigheten att kapitulera d\u00e5 regiss\u00f6ren John Greenbaum gjort sin version av Den Otroliga Vandringen. Ist\u00e4llet f\u00f6r ett par familjev\u00e4nliga husdjur f\u00e5r vi nu ett pack ov\u00e5rdade, cyniska och h\u00e4mningsl\u00f6sa hundar som – bokstavligt talat, urinerar p\u00e5 artighet.<\/p>\n
Hur pass vulg\u00e4r, grotesk och kolsvart f\u00e5r komik lov att vara ? Doggy Style pr\u00f6var denna fr\u00e5ga till bristningsgr\u00e4nsen. I sina b\u00e4ttre stunder finns det ett underh\u00e5llningsv\u00e4rde i det totalt skaml\u00f6sa v\u00e4ltrandet i svordomar, k\u00f6nsord och avf\u00f6ring. Detta finns i s\u00e5 stora kvantiteter att chockregiss\u00f6ren John Waters hade varit m\u00e5ll\u00f6s men stolt.<\/p>\n
Att se ett par – till sitt yttre, bed\u00e5rande hundar, spy ur sig gl\u00e5pord och f\u00f6rol\u00e4mpningar som knappt hade kunnat accepteras av HBO, \u00e4r en bisarr, udda och m\u00e5nga g\u00e5nger rolig upplevelse. Precis som den – m\u00e5nga g\u00e5nger lika groteska, Sausage Party, lyckas man att t\u00e4nja p\u00e5 gr\u00e4nserna till den grad att det inte g\u00e5r att undvika att skratta, ibland i ren och sk\u00e4r chock. Ingenting \u00e4r f\u00f6rbjudet eller tabu, h\u00e4r finns sk\u00e4mt och ordval som utan problem hade kunnat leda till eldf\u00e4ngda debatter p\u00e5 TV f\u00f6r ett par \u00e5r sedan.<\/p>\n
Introduktionen \u00e4r ett perfekt smakprov p\u00e5 denna besinningsl\u00f6sa orgie i allt som \u00e4r osmakligt. Det \u00e4r en kavalkad av k\u00f6nshumor och m\u00f6rk ironi. Under startstr\u00e4ckan finns det en lekfullhet och energi som p\u00e5 ett ov\u00e4ntat tr\u00e4ffs\u00e4kert s\u00e4tt belyser den unika relationen hundar och m\u00e4nniskor emellan, d\u00e4r en kontrahent \u00e4r villig att erbjuda villkorsl\u00f6s k\u00e4rlek. Dessutom m\u00e5ste det animaliska agerandet kategoriseras somutomordentligt, hunden Sophie som spelar huvudhunden Reggie \u00e4r avsev\u00e4rt mer uttrycksfull, levande och trov\u00e4rdig \u00e4n flera akt\u00f6rer som kan titulera sig som oscarsvinnare, host, host, Anne Hathaway.<\/p>\n
Men denna ov\u00e4ntat skarpsinniga startscen visar sig ocks\u00e5 vara kulmen vad g\u00e4ller en n\u00e5gots\u00e5n\u00e4r tillfredst\u00e4llande filmupplevelse. Snart visar sig den stygga och argsinta rottweilern endast vara en soffpotatis. F\u00f6r trots den kompromissl\u00f6sa ytan d\u00e4r kutym sparkas i \u00e4ndan och hyfs skjuts till andra sidan galaxen, \u00e4r saker som uppfinningsrikedom och finess lika fr\u00e5nvarande som en rekommendation f\u00f6r f\u00f6r\u00e4ldrar att ta med sina barn p\u00e5 filmen i fr\u00e5ga. Greenbaum pr\u00f6var gr\u00e4nserna till den niv\u00e5n att publiken blir avtrubbad. V\u00e4ldigt snart landar allting i ett hagelregn av upprepningar och genuint tr\u00f6ttsamma sekvenser d\u00e4r det enda m\u00e5let \u00e4r maximalt antal svordomar och k\u00f6nsord per sekund. Grovhumor \u00e4r fullkomligt po\u00e4ngl\u00f6s d\u00e5 den \u00f6ver\u00f6ser publiken, snart blir chockv\u00e4rdet och flera komiska slutpo\u00e4nger tandl\u00f6sa d\u00e5 magasinet och skafferiet ekar tomt. Det hela blir inte b\u00e4ttre av att de digitala effekterna, som anv\u00e4nts f\u00f6r att animera hundarnas munr\u00f6relser, \u00e4r mediokra och m\u00e5nga g\u00e5nger distraherande. Och f\u00f6r en film som vill pr\u00f6va gr\u00e4nser \u00e4r inneh\u00e5llet och budskapet om v\u00e4nskap l\u00f6jligt simpelt. H\u00e4r g\u00f6rs inga ilskna eller spydiga attacker p\u00e5 dagens samh\u00e4lle, ist\u00e4llet befinner sig den generella tematiken p\u00e5 dagisniv\u00e5, n\u00e5got som g\u00f6r att filmen k\u00e4nns feg i j\u00e4mf\u00f6relse med den – numera, legendariska Barbie d\u00e4r Greta Gerwig bj\u00f6d p\u00e5 genialisk samh\u00e4llskritik.<\/p>\n
Jamie Foxx f\u00e5r den otacksamma uppgiften att b\u00e4ra hundhuvudet vad g\u00e4ller ett horribelt slappt och monotont sk\u00e5despel. I ett f\u00f6rs\u00f6k att tillf\u00f6ra mer av filmens efters\u00f6kta udd och smuts, g\u00f6r Foxx en otroligt ih\u00e5lig och stereotyp insats som hunden Bug. B\u00e4ttre klarar sig Will Ferrell som f\u00f6rmedlar en charmig naivitet genom ett ov\u00e4ntat \u00e5terh\u00e5llsamt och kontrollerat r\u00f6stsk\u00e5despel.<\/p>\n
Om Doggy Style hade haft mer kreativ kapacitet och f\u00f6rst\u00e5tt vikten av variation och kunnat precisera sina mest burdusa sk\u00e4mt hade det hela varit ett komiskt frivarv. N\u00e5gon s\u00e5dant triumf \u00e4r det dock inte tal om, ist\u00e4llet f\u00e5r vi bara ett f\u00e5tal rej\u00e4la sardoniska skratt som dr\u00e4nks i kavalkader av pubertalt trams som oftast bara \u00e4r menl\u00f6st och monotont.<\/p>\n