{"id":170541,"date":"2023-08-26T01:43:04","date_gmt":"2023-08-26T00:43:04","guid":{"rendered":"https:\/\/kulturbloggen.com\/?p=170541"},"modified":"2023-08-27T11:19:18","modified_gmt":"2023-08-27T10:19:18","slug":"ystad-sweden-jazz-festival-2023-del-iv-med-fokus-pa-sang","status":"publish","type":"post","link":"https:\/\/kulturbloggen.com\/?p=170541","title":{"rendered":"Ystad Sweden Jazz Festival 2023 del IV – Med fokus p\u00e5 s\u00e5ng"},"content":{"rendered":"\n
\"\"
foto Markus F\u00e4gersten<\/figcaption><\/figure>\n\n\n\n

Festivalens avskedskonsert blev till ett intimt, emotionellt och genommusikaliskt m\u00f6te emellan DEBORAH BROWN och JAN LUNDGREN TRIO. Och det sker p\u00e5 en h\u00f6jd som gjorde den till en of\u00f6rgl\u00f6mlig h\u00e4ndelse, vars omv\u00e4lvande kraft tog sig direkt in i hj\u00e4rtat. Att referera till deras gig genomf\u00f6rt med lika \u00f6dmjuk som sj\u00e4lvklar attityd utan att en blir k\u00e4nslosamt \u00f6verv\u00e4ldigad, till den grad att det stockar sig n\u00e4r man uttalar sig \u00e4r n\u00e4stan inte g\u00f6rligt Kunde naturligtvis f\u00f6rnimma hur r\u00f6rd hela publiken var \u00f6ver den utstr\u00e5lande magin, vilket f\u00f6rst\u00e4rktes av ett ofr\u00e5nkomligt vemod n\u00e4r festivalens sista toner hade klingat ut. F\u00f6rvisso en ”sanning” med modifikation d\u00e5 underbara Sinne Eeg och Monday Night Big Band som ett appendix i programmet (en tradition) spelade dagen efter i L\u00f6derup.<\/p>\n\n\n\n

Vokalister med teknisk briljans vilka \u00e4ger f\u00f6rm\u00e5gan att f\u00f6rmedla ett inre djup, fyllt av sk\u00f6nhet och mening n\u00e5r mig, sk\u00e4nker mig \u00f6versvallande extas och lycka i stunden. Denna mottaglighet har inneburit att jag str\u00e4vat efter att uts\u00e4tta mig f\u00f6r dylikt tillst\u00e5nd. Har ofta f\u00e5tt p\u00e5 min lott att bed\u00f6ma skivor i JAZZ\/ OJ av b\u00e5de talanger och Nordens mest etablerade i branschen samt recenserat ett antal internationella stj\u00e4rnor live. Som gr\u00e4dde p\u00e5 moset har jag bara i \u00e5r f\u00e5tt tr\u00e4ffa flerfaldigt Grammy-bel\u00f6nade Samara Joy och Janis Siegel.<\/p>\n\n\n\n

\"\"
Janis Siegel och skribenten i Lerum foto Leif Wivatt<\/figcaption><\/figure>\n\n\n\n

Browns katalog omfattar elva egna album d\u00e4r hon fr\u00e4mst botaniserar i The American Songbook.. Av \u00e5tskilliga prestigefyllda samarbeten :kan exempelvis de med Roger Kellaway, Cedar Walton, Clark Terry, Johnny Griffin, Horace Parlan samt Sandviken Big Band framh\u00e5llas. S\u00e5ngerskan fr\u00e5n Kansas har med sina remarkabla tolkningar upptr\u00e4tt i fler \u00e4n 50 l\u00e4nder, haft m\u00e5ng\u00e5rigt residens i Europa och ocks\u00e5 tidigare ackompanjerats av Jan Lundgren. Brown j\u00e4mn\u00e5rig med YSJF:s konstn\u00e4rlige ledare, bes\u00f6kte Ystad 2017 med polsk prominent kammarensemble och jazzkvartett i en utm\u00e4rkt hyllning till Ella Fitzgerald (en konsert undertecknad recenserade). Som bekant ing\u00e5r basisten Mattias Svensson och trumslagaren Zoltan Cs\u00f6rsz i Lundgrens f\u00f6rn\u00e4mliga trio. Deras betydelse f\u00f6r uppseendev\u00e4ckande utfallet ska inte underskattas. Att kemin mellan minst sagt produktive pianisten och s\u00e5ngerskan draperad i i\u00f6gonfallande r\u00f6tt, ideligen gjorde sig p\u00e5mind sig gick inte att ta miste p\u00e5. Deborah Brown hade en h\u00f6gst positiv p\u00e5verkan p\u00e5 Lundgrens tidiga karri\u00e4r. <\/p>\n\n\n\n

\"\"
foto Marek Piechnat<\/figcaption><\/figure>\n\n\n\n

Efter v\u00e4rmande preludier s\u00e5som avtackning av defilerande volont\u00e4rer, begynner exceptionell vokaljazzkonsert (P2 s\u00e4nde konserten live) med East Of The Sun (West Of The Moon<\/em>) fr\u00e5n 1934. Varje ton utvinns med enast\u00e5ende elegans av samtliga.. Brown bottnar totalt i sitt uttryck, f\u00f6rvaltar\/ f\u00f6r\u00e4dlar traditionen fr\u00e5n giganter som Sarah Vaughan och Carmen McRae. Brown avsp\u00e4nt h\u00e4ngiven, trion trivsamt subtil. Brown po\u00e4ngterar f\u00f6rdelen med festivaler av YSJF:s storlek, hur de p\u00e5 scen lyfts av v\u00e5ra appl\u00e5der. I en l\u00e5tlista vald med stor omsorg h\u00f6js intensiteten i tredje l\u00e5ten, vars fantastiska outro h\u00e4nf\u00f6r. I komposition av Horace Parlan h\u00f6rs smakfullt praktiserad scat och pianotrions finstilta ackompanjemang l\u00e5ter otroligt l\u00e4ckert. Ett klimax uppst\u00e5r i Stella By Starlight <\/em>n\u00e4r det enligt artisten charmigt experimenteras. I ett l\u00e4ge lanseras melodist\u00e4mman skickligt genom basintro. M\u00e5ngsidige batteristen bryter i en sekvens m\u00f6nstret, eldar p\u00e5 i sprakande solo. Och till underh\u00e5llande impro-moment adderas vokal uppvisning. <\/p>\n\n\n\n

\"\"
foto Markus F\u00e4gersten<\/figcaption><\/figure>\n\n\n\n

Lundgrens sofistikerade l\u00f6pningar harmonierar s\u00f6ml\u00f6st med Browns betagande st\u00e4mma. Tre l\u00e5tar p\u00e5 raken h\u00e4mtas fr\u00e5n album de gjort tillsammans med musik av Victor Young. Tv\u00e5 av titlarna \u00e4r A Hundred Years Frpm Today <\/em>och Alone At Last. <\/em>En av de f\u00f6rsta melodier amerikanskan l\u00e4rde sig, \u00f6msinta balladen The Nearness Of You<\/em>, framf\u00f6rs till enbart ackompanjemang p\u00e5 flygel. En n\u00e4rmast obeskrivlig p\u00e4rla som g\u00f6r mig fridfullt exalterad. F\u00f6ljs upp med hypnotiskt tema i rafflande blues f\u00f6rknippad med Nancy Wilson, i en tolkning som g\u00e5r l\u00e4ngst ner i k\u00e4llaren. N\u00e4rmast ofattbart att en svensk pianotrio kan vistas s\u00e5 sj\u00e4lvklart i ett afrikansk-amerikanskt landskap. En insiktsfull volont\u00e4r kallade melodikern Jan Lundgren f\u00f6r den siste ur sin generation.<\/p>\n\n\n\n

Berusade av flow framf\u00f6rs Donna Lee <\/em>som tungvrickande alster av en gyllene r\u00f6st. Enormt nervig bop! I ytterligare supersnabb s\u00e5ng t\u00f6js virtuost p\u00e5 st\u00e4mband. Maximal flexibilitet och str\u00e5lande samverkan fr\u00e5n synkade instrumentalister l\u00e4gger grunden. I en svindlande s\u00e5ngfest med olika ansikten som varken ut\u00f6vare eller \u00e5h\u00f6rare vill ska ta slut, framf\u00f6rs till sist l\u00e5tar f\u00f6rknippade med Billie Holiday, Cannonball Adderley\/ Nancy Wilson, ljuvligt Michel Legrand-signerat alster samt gospeljublande st\u00e4nkare med drag av boogie. Att h\u00e4vda att tilldragelsen fick mig att rysa av v\u00e4lbehag \u00e4r som framg\u00e5tt snarast ett understatement. Till underbart lyh\u00f6rt ackompanjemang framh\u00e4ver Brown s\u00e5rbarhet och v\u00e5r l\u00e4ngtan med n\u00e4stan obeskrivlig sk\u00f6nhet och styrka. <\/p>\n\n\n\n

<\/p>\n\n\n\n

\"\"
foto Markus F\u00e4gersten<\/figcaption><\/figure>\n\n\n\n

ISABELLA LUNDGREN med CARL BAGGE och kammarorkestern MUSICA VITAE g\u00f6r i St:a Maria kyrka ett program utifr\u00e5n s\u00e5ngtexter av Dorothy Fields (1904-1974). F\u00f6r m\u00e5nga av oss en doldis varf\u00f6r det m\u00e5ste betraktas som angel\u00e4get att hennes unika g\u00e4rning uppm\u00e4rksammas. Librettisten och s\u00e5ngtextf\u00f6rfattaren fr\u00e5n New York skrev texter till \u00f6ver 400 s\u00e5nger. Kyrkan \u00e4r fullsatt, sitter bekv\u00e4mt l\u00e4ngst bak i en slags mysh\u00f6rna tyv\u00e4rr utan att se de medverkande. G\u00e5r fram till mittg\u00e5ngens b\u00f6rjan ett par g\u00e5nger f\u00f6r att f\u00e5 en glimt av scenen. Lundgren agerar p\u00e5 motsvarande s\u00e4tt som i sin f\u00f6rest\u00e4llning om Judy Garland, det vill s\u00e4ga ger publiken rej\u00e4lt med k\u00f6tt p\u00e5 benen om en kvinnlig konstn\u00e4r, vars anm\u00e4rkningsv\u00e4rda kapacitet till slut innebar h\u00f6gst ber\u00e4ttigat erk\u00e4nnande, \u00e4ven om hon verkar ha f\u00e5tt k\u00e4mpa i en mansdominerad bransch. Ekot i kyrkan medf\u00f6r dock att vital fakta inte kan uppfattas. Detta var s\u00e5 gott som enda omst\u00e4ndighet att anm\u00e4rka p\u00e5 i en annars stundtals full\u00e4ndad konsert med kammarmusikalisk anstrykning.<\/p>\n\n\n\n

Pianisten och arrang\u00f6ren Carl Bagges samarbete med prisade Isabella Lundgren har drygt \u00e5tta \u00e5r p\u00e5 nacken. S\u00e5ngf\u00e5geln fr\u00e5n V\u00e4rmland \u00e4r i viss konkurrens med Vivian Buczek, det i s\u00e4rklass st\u00f6rsta stj\u00e4rnskottet p\u00e5 den svenska jazzscenen senaste decenniet. Recenserade senaste skivan i JAZZ\/ OJ och har ett antal g\u00e5nger tj\u00e4nstgjort som entusiastisk ”smakdomare” av konserter med Lundgren och Carl Bagge (oftast med Carl Bagge trio). D\u00e4remot os\u00e4ker p\u00e5 om jag tidigare h\u00f6rt kammarorkestern Musica Vitae live tidigare – en 15-manna ensemble vars diskografi inneh\u00e5ller drygt 25 titlar.<\/p>\n\n\n\n

\"\"
foto Markus F\u00e4gertsten<\/figcaption><\/figure>\n\n\n\n

Interpreten k\u00e4nnetecknas av en makal\u00f6st b\u00e4rkraftig r\u00f6st j\u00e4mte det passionerade uttrycket. Finns en h\u00e4pnadsv\u00e4ckande trov\u00e4rdighet i hennes s\u00e5ng, som kan b\u00e4ddas in nyanserat eller i full frihet n\u00e4stan golva lyssnaren genom dess vassa st\u00e4mma. Precisionen i frasering och f\u00f6rm\u00e5gan att modulera firar avsev\u00e4rda triumfer. Edgy st\u00e4mma bildar en effektfull enhet i ett frekvent lent sound, som undviker att bli utsl\u00e4tat. Oktavomf\u00e5nget imponerar! I intervaller str\u00e4cks stavelser ut, h\u00f6ga toner prickas in. Efter somliga bedrifter vill man utbrista ”d\u00e4r satt den”, P\u00e5 engelska hade det hetat ”she nailed it”. Den i Lundgrens fall s\u00e4llsynta fr\u00e5nvaron av rytml\u00e4ggare (trumslagare) medf\u00f6r musik av \u00e4n luftigare konturer. <\/p>\n\n\n\n

Noterar f\u00f6rsiktig, f\u00f6rsynt \u00f6ppning p\u00e5 duo, varp\u00e5 str\u00e5kar ljuvligt bryter in, f\u00e4rgar melodin och hovrande, gudomlig r\u00f6st i I\u00b4m In The Mood For Love. <\/em>N\u00e4sta nummer d\u00e4r Bagge i stride-stil snyggt fyller ut mellanrum, f\u00e5r mig att associera till Sound Of Music<\/em>. Musiken l\u00e5ter inte ov\u00e4ntat ofta v\u00e4ldigt romantiskt och medh\u00e5rsstrykande, inte minst i f\u00f6rest\u00e4llningens titell\u00e5t The Way You Look Tonight<\/em> (J. Kern\/ D. Fields). Bagges b\u00f6ljande, f\u00f6ljsamma anslag kompletteras alldeles f\u00f6rtjusande av kammarorkestern fr\u00e5n V\u00e4xj\u00f6.<\/p>\n\n\n\n

\"\"
foto Markus F\u00e4gersten<\/figcaption><\/figure>\n\n\n\n

Carl och Isabella gl\u00e4nser i Sunny Side Of The Street. <\/em>Ett \u00f6rh\u00e4nge fr\u00e5n mitten av 50-talet inf\u00f6rlivar v\u00e4lbeh\u00f6vlig tyngd genom att drypa av moll. Magnifik final tar optimalt ut sv\u00e4ngarna. Vi sveps med av d\u00e4nga ur Fields sista framg\u00e5ng, melodi ur musikalen Seesaw <\/em>(C. Coleman\/ D. Field) vars tonfall f\u00e5r mig att dra en parallell till Liza Minelli. I extranummer kl\u00e4ttras \u00e4n h\u00f6gre p\u00e5 kvalitetsstegen n\u00e4r ikoniska Smile <\/em>framf\u00f6rs ett r\u00f6rande avsteg fr\u00e5n temat. Svindlande vackert vokalt utf\u00f6rande, elegant tillf\u00f6rsel av harmonik fr\u00e5n ackompanjat\u00f6r och str\u00e4ngt sysselsatta str\u00e5kar ligger exakt i fas. Full\u00e4ndad version av den text som f\u00f6rst sj\u00f6ngs av Nat King Cole, en lyckokaramell att suga p\u00e5 f\u00f6r publiken p\u00e5 v\u00e4g ut fr\u00e5n kyrkan. Musica Vitae ramar in och dekorerar f\u00f6rtj\u00e4nstfullt, genomg\u00e5ende diskret. De g\u00f6r grovjobbet i skymundan, borde ha tilldelats mer ber\u00f6m.<\/p>\n\n\n\n

\"\"
foto Harri Paavolainen<\/figcaption><\/figure>\n\n\n\n

Festivalens sista arrangemang p\u00e5 h\u00e4rliga Ystad Saltsj\u00f6bad lockar genom sin brokiga blandning. SIGNE & HJ\u00d6RDIS <\/em>st\u00e5r p\u00e5 scen tillsammans med MATS \u00d6BERG trio. Rubriken de satt p\u00e5 sin show lyder ”Jazz, funk & Povel”. Tjejernas efternamn \u00e4r Bornemark. Bakom dem sitter pappa Dan och spelar keyboard och p\u00e5 tredje raden ingen mindre \u00e4n deras pigga farmor Gullan (invald i Swedish Music Hall of Fame). Tredje l\u00e4nken i Mats \u00d6bergs trio \u00e4r trumslagaren Michael Pettersson. Lekfullhet premieras i en konsert med olika schatteringar l\u00e4mplig f\u00f6r alla \u00e5ldrar<\/p>\n\n\n\n

. S\u00e4ttningen \u00e4r f\u00f6rutom trummor Mats p\u00e5 munspel, r\u00f6st, moog och \u00f6verraskande flygel, Dan p\u00e5 s\u00e5ng och keyboard medan Hj\u00f6rdis trakterar fiol. och Signe tv\u00e4rfl\u00f6jt. Mesta tiden \u00e4gnar sig systrarna f\u00f6rst\u00e5s \u00e5t att sjunga. Bornemark x 3 medverkar p\u00e5 Mats \u00d6bergs sprillans f\u00e4rska skiva Visa fr\u00e5n inner\u00f6ra <\/em>fr\u00e5n vilken flera smakprov ges. Dan har k\u00e4nt Mats i tjugo \u00e5r. Geniets insatser har v\u00e4ckt min beundran live senaste \u00e5ren i exempelvis Mikael Ramels B\u00e4sta Band, med Lena Willemark\/ Jonas Knutsson samt i den ekvilibristiska duo med Morgan \u00c5gren som tidigt i karri\u00e4ren vid ett tillf\u00e4lle gavs m\u00f6jlighet att lira med Frank Zappa. <\/p>\n\n\n\n

\"\"
foto Harri Paavolainen<\/figcaption><\/figure>\n\n\n\n

Inledningsvis sjunger ton\u00e5rssystrarna duett i Povel Ramel-kompositioner. Humoristiska Var \u00e4r tv\u00e5len?<\/em> assisterad av sin pappa i barber shop-stil. Ta av dej skorna <\/em>till vispspel i ljuva harmonier. Sjungs snyggt och rent utan att kunna g\u00f6ras anspr\u00e5k p\u00e5 att vara i paritet med First Aid Kit. Registrerar lite kantig intonation i f\u00f6rsta versen (efter hand hittas in i kluriga betoningar) p\u00e5 Den sista j\u00e4ntan <\/em>d\u00e4r instrumentalister bereds solistutrymme, naturligt nog \u00e4ven Hj\u00f6rdis p\u00e5 fiol. Bornemarks Mello-bidrag g\u00f6rs i jazztappning. F\u00f6rvisso catchig med l\u00e4ttsam refr\u00e4ng, men f\u00f6r att vara uppriktig lite sm\u00e5trist. Vad vi serveras liknar ett sm\u00f6rg\u00e5sbord. Varje ingrediens \u00e4r inte lika delikat.<\/p>\n\n\n\n

Konserten kulminerar i Mats \u00d6bergs avdelning d\u00e5 nya cd:n lanseras. Blir premi\u00e4r f\u00f6r liveversioner av n\u00e5gra l\u00e5tar fr\u00e5n Visa fr\u00e5n inner\u00f6rat<\/em>, bland andra Signes tankar <\/em>och Planet Hj\u00f6rdis. <\/em>P\u00e5 en av dem spelar Signe tv\u00e4rfl\u00f6jt. F\u00e4ster mig vid apart, kul perkussivt intro, Signes text, ordl\u00f6sa st\u00e4mmor samt en sv\u00e4ngig urladdning som heter duga. Den definitiva h\u00f6jdpunkten uppn\u00e5s i titell\u00e5tens f\u00f6rsta del i form av ett solostycke p\u00e5 piano. Rullande gunget i Dream Loops <\/em>g\u00e5r inte heller av f\u00f6r hackor.<\/p>\n\n\n\n

\"\"
foto Harri Paavolainen<\/figcaption><\/figure>\n\n\n\n

Funk f\u00f6rekommer som utlovat. Fr\u00e4ckt disparata varianter s\u00e5som nyskrivet muntert alster, ett f\u00f6rmodligen f\u00f6renklat arr p\u00e5 Sunshine<\/em> av George Duke str\u00e5lar av optimism samt typiskt V\u00e4stkust-sound i Nothing You Can Do About It<\/em> som bland andra Manhattan Transfer adopterat. Anf\u00f6rda av Dan framf\u00f6r man ocks\u00e5 en poppig snyftare med snygg st\u00e4ms\u00e5ng som feature. F\u00f6r att belysa m\u00e5ngfalden stilar tolkas Sveriges \u00e4ldsta knarr<\/em> (<\/em>G. Bornemark) i frejdig schlager-boogie med Mats i sitt esse p\u00e5 munspel och allra sist hans barndomsfavorit Folkvisa fr\u00e5n S\u00e4tra<\/em>. I den sist n\u00e4mnda melodin njuter jag av geniets anslag, systrarnas r\u00f6ster och Dans kompletterande m\u00f6nster.<\/p>\n\n\n\n

\u00c4r s\u00e5ledes med om en underh\u00e5llande tillst\u00e4llning fylld av spelgl\u00e4dje och sprittande s\u00e5ng. Till skillnad fr\u00e5n n\u00e4stan allt annat utbud p\u00e5 YSJF genomsyras musiken av ett gl\u00e4ttigt beat, med som redovisats ett antal klokt inf\u00f6rlivade undantag. <\/p>\n\n\n\n

\"\"
foto Anna Rylander<\/figcaption><\/figure>\n\n\n\n

P\u00e5 festivalen delar f\u00f6r f\u00f6rsta g\u00e5ngen LILL LINDFORS scen med BOHUSL\u00c4N BIG BAND under ledning av NILS LANDGREN: Med tanke p\u00e5 hur l\u00e4nge dessa b\u00e5da storheter verkat kan det tyckas underligt att fusionen inte skett tidigare. Har recenserat BBB \u00e5tskilliga g\u00e5nger, lyssnat p\u00e5 dem i uppskattningsvis minst tjugofem \u00e5r och flera av medlemmarna har blivit v\u00e4nner. Magnus Lindgren (som engagerats av dem vid flera tillf\u00e4llen) rankar orkestern, med Vara Konserthus som huvudman fast de huserar ett par kilometer fr\u00e5n min bostad, som en av v\u00e4rldens sju b\u00e4sta. Under ett antal \u00e5r var Nils Landgren deras konstn\u00e4rlige ledare och han har f\u00f6rst\u00e5s samarbetat tidigare med Lill Lindfors (f\u00f6rsta g\u00e5ngen 1983), i fjol var en av festivalens ambassad\u00f6rer. Varken v\u00e4rml\u00e4nningen med den r\u00f6da trombonen eller enormt meriterade s\u00e5ngerskan med mera beh\u00f6ver n\u00e4ppeligen n\u00e5gon presentation. I och med att jag p\u00e5 senare \u00e5r h\u00f6rt Lill Lindfors tre g\u00e5nger live, varav tv\u00e5 av konserterna recenserats, kan anf\u00f6ras att h\u00e4r fanns b\u00e5de f\u00f6rv\u00e4ntningar och f\u00f6rkunskaper. Viktigt f\u00f6rh\u00e5llande f\u00f6r bed\u00f6mningen.<\/p>\n\n\n\n

Eftersom BBB var placerat vinklat mot v\u00e4nster sett med publikens \u00f6gon, bytte jag position bland v\u00e5ra anvisade platser. N\u00e5gra meter ovanf\u00f6r p\u00e5 scen satt p\u00e5 pianopallen Stefan Wingefors, vars verksamhet den underh\u00e5llande stj\u00e4rnan uppenbart gillade. Till saken h\u00f6r att han och evenemangets katalysator kom till unds\u00e4ttning n\u00e4r Lindfors i samband med sin entr\u00e9 snubblade p\u00e5 en monitor, n\u00e5got hon anv\u00e4nde sig av sina sj\u00e4lvironiska prator. En incident somliga vittnen trodde ingick i showen. Innan dess levereras ett Joe Zawinul-original d\u00e4r rytmsektionen beter sig distinkt offensivt.. Olli Rantalas handlag med elbasen g\u00f6r susen. <\/p>\n\n\n\n

\"\"
foto Anna Rylander – Nils Landgren och Joakim Rolandsson<\/figcaption><\/figure>\n\n\n\n

Lindfors v\u00e4ljer att b\u00f6rja intimt med Jag vill n\u00e5 dig <\/em>(L\u00e4ngtans samba) f\u00f6r att d\u00e4refter \u00f6verg\u00e5 till en gl\u00f6dhet version av livefavoriten Musik skall byggas<\/em> utav ett smittsamt storbandsarr garnerat med handklappssekvenserna som h\u00f6r till. BBB trycker p\u00e5 och tenorsaxofonist Linus Lindblom eggas i solo av en pigg 80+ artist. Ovan n\u00e4mnde pianist axlar f\u00f6rn\u00e4mligt den roll Claes Crona vanligtvis har. Konstaterar att den som fortfarande f\u00e5r fullsatta salonger har sin r\u00f6st i beh\u00e5ll, \u00e4ven om det vore or\u00e4ttvist att j\u00e4mf\u00f6ra med n\u00e4r Lill Lindfors var i sin glans dagar. Handlar d\u00e4rf\u00f6r inte bara om nostalgi f\u00f6r publiken. Vad som framf\u00f6r allt gynnar hennes konstn\u00e4rskap \u00e4r f\u00f6red\u00f6mligt textande, varje ord g\u00e5r fram p\u00e5 ett s\u00e4tt yngre kollegor borde ta l\u00e4rdom av.<\/p>\n\n\n\n

Den andra h\u00f6jdpunkten infaller n\u00e4r Jaques Werup hyllas av den folkk\u00e4ra artisten, genom att ledmotivet ur den f\u00f6rest\u00e4llning de turnerade med tillsammans 2004 framf\u00f6rs – d\u00e4r bland andra Jan Lundgren(!) och Jesper Thilo medverkade – (som ett utslag av slumpens sk\u00f6nhet hade jag l\u00e5nat f\u00f6rfattarens biografiska bok om turn\u00e9n och sin uppv\u00e4xt) och ber\u00e4ttelsen utgjorde min reselektyr.) Blir till en lyckad duett emellan Lindfors och Landgren. I stort sett samma positiva omd\u00f6me g\u00e4ller f\u00f6r en ber\u00f6rande visa, n\u00e4mligen Thorstein Bergmans Om du n\u00e5nsin kommer fram till Samarkand<\/em> kryddad med Olli Rantalas pregnanta basg\u00e5ngar. Fusionen emellan artisten, magnifika BBB och den sammanbindande l\u00e4nken med sina antingen maffiga eller lyriska tromboninpass rymmer ocks\u00e5 tv\u00e5 Olle Adolphson-signerade visor. Angen\u00e4m upp\u00e5t-kick i duetten Nu \u00e4r det gott att leva <\/em>j\u00e4mte ett snitsigt arr p\u00e5 dramatiken i klassikern Trubbel. <\/em><\/p>\n\n\n\n

\"\"
foto Anna Rylander<\/figcaption><\/figure>\n\n\n\n

Minns passusen om f\u00f6rv\u00e4ntningar Den obestridliga stj\u00e4rnans insats f\u00e5r med ber\u00f6m godk\u00e4nt, utan att komma riktigt n\u00e4ra vad jag var med om i M\u00f6lnlycke 2017 p\u00e5 kvartett (recenserades h\u00e4r). Och Bohusl\u00e4n Big Band g\u00f6r i princip aldrig musik\u00e4lskare besvikna. \u00e4r kompletta och osannolikt m\u00e5ngsidiga. I ett ytterligare instrumentalt nummer tolkas och hyllas Thad Jones (skulle fyllt 100 \u00e5r i \u00e5r) g\u00e4rning Som kuriosa kan flikas in att undertecknad var p\u00e5 plats d\u00e5 Thad Jones7 Mel Lewis Orchestra invigde Nefertiti 1978. Tre eminenta solister avl\u00f6ser varann, interagerar stimulerande med pianist Wingefors. Tr\u00e4bl\u00e5ssektionens framtr\u00e4dande position p\u00e5 fl\u00f6jter och klarinetter i sticket till Fragile <\/em>ska ocks\u00e5 tas till protokollet, liksom G\u00f6ran Kroons tajming i extranumret samt Alberto Pintons solo p\u00e5 baryonsax.<\/p>\n\n\n\n

Repertoaren var dock inte klockren. Stompiga Same Old Story <\/em> ( J. Sample\/ N. Landgren) k\u00e4ndes malplacerad, framst\u00e5r som alltf\u00f6r udda i detta sammanhang. Att Nils Landgren ger sig sj\u00e4lv s\u00e5 gott om utrymme i sitt umg\u00e4nge med den mest popul\u00e4ra s\u00e5ngerska och artist vi h\u00e4r, g\u00f6r mig kluven till konserten som helhet och framst\u00e5r som en of\u00f6rklarlig egotripp. Sjunger mjuka hits av Paul Simon, Sting och ikonisk ballad signerad Jimmy Webb. Mina \u00f6ron anser att det g\u00e5r s\u00e5 d\u00e4r, i b\u00e4sta fall n\u00f6jaktigt. St\u00e4ller mig s\u00e5lunda tveksam b\u00e5de till vokala prestationen och dispositionen, att Lill Lindfors tvingas vara inaktiv i omg\u00e5ngar n\u00e4r publiken kommit f\u00f6r hennes skull. B\u00f6r som motvikt till en del r\u00e4ttm\u00e4tigt klander n\u00e4mnas att trombon-trollkarlen st\u00e5r f\u00f6r ett fantastiskt g\u00e5shudsframkallande intro till The Moon Is a Harsh Mistress<\/em>.<\/p>\n\n\n\n

\"\"<\/figure>\n\n\n\n

<\/p>\n\n\n\n

Under festivalens sista officiella dag framf\u00f6rde BOHUSL\u00c4N BIG BAND sin f\u00f6rest\u00e4llning V\u00c5R UNDERBARA V\u00c4RLD i parken vid Norra promenaden.. Uppl\u00e4gget styrs med varsamt fast hand av tv\u00e5 lika eminenta som spontana lekledare. Syftar p\u00e5 ciceronerna och s\u00e5ngarna Per Umaerus och Henrik Wallgren. S\u00e4ttningen i BBB skiljer sig n\u00e5got fr\u00e5n den g\u00e4ngse och somliga av medlemmarna b\u00e4r ”uppfinnar- utstyrsel” . Det blir v\u00e4ldigt skojigt, inte minst n\u00e4r barn lockas att medverka som statister. Henrik och s\u00e4rskilt Per str\u00f6sslar med humoristiska kommentarer, vilka kanske allra mest roar vuxna. Har f\u00f6r mig att storbandets chefsproducent talade om f\u00f6r mig att ”V\u00e5r underbara v\u00e4rld” spelats cirka femtio g\u00e5nger.<\/p>\n\n\n\n

Formen p\u00e5minner om kabar\u00e9 eller revynummer d\u00e4r olika solister l\u00f6sg\u00f6r sig, har smeknamn i likhet med de sjungande guiderna. I och med att jag recenserade skivan i JAZZ\/ OJ fanns kunskap om inneh\u00e5llet. Den tar sikte p\u00e5 uppfinningar (dynamit, paraply, vindrutetorkare frisbee etc.) och extraordin\u00e4ra bedrifter. P\u00e5 grund av t\u00e4tt lagt schema hann jag tyv\u00e4rr bara n\u00e4rvara i cirka en halvtimme. Har en konsert p\u00e5 VHS med Frank Zappa vars titel lyder Does Humor Belong In Music? <\/em> BBB och de i denna produktion frontande duon ger ett rungande jakande svar p\u00e5 fr\u00e5gest\u00e4llningen. <\/p>\n\n\n\n

\"\"
Bild fr\u00e5n arrangerande jazzf\u00f6renings fb-sida p\u00e5 festivalgeneral, konstn\u00e4rlig ledare, ljudansvarig och andra viktiga volont\u00e4rer.<\/figcaption><\/figure>\n\n\n\n\n\n

<\/p>\n\n\n\n

<\/p>\n\n\n\n

<\/p>\n\n\n\n

<\/p>\n\n\n\n

<\/p>\n\n\n\n

<\/p>\n\n\n\n

<\/p>\n\n\n\n

. <\/p>\n\n\n\n

<\/p>\n\n\n\n

<\/p>\n\n\n\n

<\/p>\n\n\n\n

<\/p>\n","protected":false},"excerpt":{"rendered":"

Festivalens avskedskonsert blev till ett intimt, emotionellt och genommusikaliskt m\u00f6te emellan DEBORAH BROWN och JAN LUNDGREN TRIO. Och det sker p\u00e5 en h\u00f6jd som gjorde den till en of\u00f6rgl\u00f6mlig h\u00e4ndelse, vars omv\u00e4lvande kraft tog sig direkt in i hj\u00e4rtat. Att referera till deras gig genomf\u00f6rt med lika \u00f6dmjuk som sj\u00e4lvklar attityd utan att en blir […]<\/p>\n","protected":false},"author":34,"featured_media":0,"comment_status":"closed","ping_status":"closed","sticky":false,"template":"","format":"standard","meta":{"_genesis_hide_title":false,"_genesis_hide_breadcrumbs":false,"_genesis_hide_singular_image":false,"_genesis_hide_footer_widgets":false,"_genesis_custom_body_class":"","_genesis_custom_post_class":"","_genesis_layout":"","footnotes":""},"categories":[7,16,20],"tags":[],"class_list":{"0":"post-170541","1":"post","2":"type-post","3":"status-publish","4":"format-standard","6":"category-musik","7":"category-recension","8":"category-film","9":"entry"},"_links":{"self":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/170541","targetHints":{"allow":["GET"]}}],"collection":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts"}],"about":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/types\/post"}],"author":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/users\/34"}],"replies":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fcomments&post=170541"}],"version-history":[{"count":63,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/170541\/revisions"}],"predecessor-version":[{"id":170733,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/170541\/revisions\/170733"}],"wp:attachment":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fmedia&parent=170541"}],"wp:term":[{"taxonomy":"category","embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fcategories&post=170541"},{"taxonomy":"post_tag","embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Ftags&post=170541"}],"curies":[{"name":"wp","href":"https:\/\/api.w.org\/{rel}","templated":true}]}}