![\"joel\"](\"http:\/\/kulturbloggen.com\/wp-content\/uploads\/2010\/01\/joel.jpg\")
<\/p>\n\n
<\/p>\n
Elegant \u00e4r f\u00f6rsta ordet som dyker upp i mitt huvud n\u00e4r jag ska beskriva Joel Almes nya album. Steget fr\u00e5n fina ”A master of cermonies” ligger snarare i en \u00f6kad j\u00e4mnhet i b\u00e5de framf\u00f6rande och l\u00e5tskrivande \u00e4n ett nytt sound. Alme l\u00e5ter fortfarande desperat, men p\u00e5 ett vuxet, kontrollerat s\u00e4tt. Kanterna \u00e4r bortpolerade, p\u00e5 gott och ont.<\/p>\n
Fusionen av 60talets Walker brothers och Phill Spector k\u00e4nns mer gjuten nu, lika mycket som den mellan Bruce Springsteens patos och Marvin Gayes band (t\u00e4nk piano, bl\u00e5s och str\u00e5kar, ungef\u00e4r hela tiden). Se, d\u00e4r fick jag ur mig de influenser som n\u00e4mns i n\u00e4stan alla recensioner av plattan, f\u00f6ljt av ett h\u00f6gt betyg. Och det \u00e4r lite h\u00e4r problemet ligger f\u00f6r mig. Det \u00e4r musik som k\u00e4nns s\u00e5 s\u00e4ker i sitt tilltal att det \u00e4r sv\u00e5rt att anm\u00e4rka p\u00e5 n\u00e5gonting, samtidigt som v\u00e4ldigt lite sticker ut eller f\u00e5r mig att reagera.<\/p>\n
N\u00e4r jag som b\u00e4st satt och staplade ovanst\u00e5ende ur-amerikanska influenser p\u00e5 varandra kom en kompis p\u00e5 bes\u00f6k. ”\u00c4r det h\u00e4r Almes nya? Fan vad svensk pop det l\u00e5ter.” Jag opponerade mig direkt, men efter ett par lyssningar till kan jag h\u00e5lla med. Vi har ju b\u00e5da r\u00e4tt. Visst l\u00e5ter det amerikanskt, men ingen kan f\u00f6rneka att b\u00e5de H\u00e5kans och H\u00e4stpojkens (senaste skivans)<\/a> tilltal hela tiden lurar i bakgrunden. Eskapismen som f\u00e5r Alme att brista ut i den finare refr\u00e4ngen efter den andra och som f\u00e5r en att bortse fr\u00e5n var slirig ton. Den sk\u00f6nt distansl\u00f6sa g\u00f6teborgsinst\u00e4llningen till musik \u00e4r sv\u00e5rt att motst\u00e5.<\/p>\n Jag gillar ”Waiting for the bells” men den k\u00e4nns hela tiden flyktig, som om uppvisningen i precis r\u00e4tt avv\u00e4gning stil, elegans och hj\u00e4rtekross f\u00e5r det att bli lite uddl\u00f6st, mitt i all s\u00f6kan efter just, f\u00e5r man f\u00f6rmoda, k\u00e4nslom\u00e4ssig udd och ber\u00f6ring. Om Alme n\u00e5n g\u00e5ng hade tonat ned str\u00e5karna och till exempel l\u00e5tit ”No luck to give” l\u00e5ta som den gjorde p\u00e5 hans aukustiska framf\u00f6rande p\u00e5 ”Musikhj\u00e4lpen”, hade skivan lyft ett sn\u00e4pp till.<\/p>\n Jag saknar nyanser, b\u00e5de i form av \u00f6kad sk\u00f6rhet och mer driv, ibland. Men i l\u00e5tar som m\u00e4ktiga ”You will only get it once” \u00e4r det l\u00e4tt bortgl\u00f6mt. Det \u00e4r att den f\u00f6ljs upp av tio likadana l\u00e5tar till som g\u00f6r att jag inte tycker att det h\u00e5ller fullt ut.<\/p>\n L\u00e4s v\u00e5r intervju med Alme<\/a> h\u00e4r.<\/p>\n L\u00e4s i dn<\/a>, i aftonbladet<\/a>, i expressen<\/a>, i sydsvenskan<\/a>, i svd<\/a>.<\/p>\n