{"id":168863,"date":"2023-07-05T18:19:13","date_gmt":"2023-07-05T17:19:13","guid":{"rendered":"https:\/\/kulturbloggen.com\/?p=168863"},"modified":"2023-07-07T13:46:27","modified_gmt":"2023-07-07T12:46:27","slug":"bla-toner-frodas-pa-bantad-festival-goteborgs-bluesfestival-2023","status":"publish","type":"post","link":"https:\/\/kulturbloggen.com\/?p=168863","title":{"rendered":"Bl\u00e5 toner frodas p\u00e5 bantad festival – G\u00f6teborgs Bluesfestival 2023"},"content":{"rendered":"\n
\"\"
Cinelli Brothers – foto Leif Wivatt<\/figcaption><\/figure>\n\n\n\n

Villa Belparc i Slottsskogen G\u00f6teborg<\/p>\n\n\n\n

30\/6-1\/7<\/p>\n\n\n\n

Arrang\u00f6r: G\u00f6teborgs Bluesf\u00f6rening<\/p>\n\n\n\n

<\/p>\n\n\n\n

Framf\u00f6r allt beroende p\u00e5 trassel med tillst\u00e5nd och d\u00e4rtill antagligen p\u00e5 grund av r\u00e5dande ekonomiska situation, genomf\u00f6rdes i \u00e5r den omtyckta festivalen i nedbantat skick. 3 akter spelade varje kv\u00e4ll p\u00e5 den stora scenen. Gick smidigt att rigga om varf\u00f6r pauserna blev lagom l\u00e5nga. Och p\u00e5 omr\u00e5det fanns tillg\u00e5ng till mat (pizza), fika och dryck (fullst\u00e4ndiga r\u00e4ttigheter). Tre attraktiva akter hemmah\u00f6rande i regionen kompletterades av tre v\u00e4lutrustade band fr\u00e5n Norge, Tyskland och England. Uppskattningsvis ett par hundra personer utgjorde entusiastisk publik, varav somliga dansande n\u00e4rmast scen. Festivalens stammisar tillh\u00f6r de som frekventerar den popul\u00e4ra Bluesb\u00e5ten vid Operan. G\u00f6ran Blomgren (Guran) och hans medhj\u00e4lpare tog med bravur hand om den viktiga uppgiften att sk\u00f6ta ljudet. Eftersom man sitter utomhus ska p\u00e5pekas att det bistra v\u00e4dret nog skr\u00e4mde bort en del, s\u00e4rskilt andra kv\u00e4llens ih\u00e4rdiga regn. Lyckligtvis fick publiken plats att sitta under takst\u00e4llningen n\u00e4r v\u00e4dret trilskades.<\/p>\n\n\n\n

TOMMY TRUMMA & STEFAN DAFG\u00c5RD invigde festivalen. Hade inte tidigare h\u00f6rt duon som tvingades l\u00e4mna \u00e5terbud i fjol. Och slarvigt nog missade jag nu deras f\u00f6rsta l\u00e5tar. Andras l\u00e5tar varvas med egna original i samma anda.. Tommy Johansson ackompanjerar p\u00e5 cajon och ibland p\u00e5 tv\u00e4ttbr\u00e4da, medan l\u00e5tskrivaren Stefan Dafg\u00e5rd tillhandah\u00e5ller rootsy r\u00f6st inte l\u00e5ngt ifr\u00e5n Sven Zetterberg samt lirar elgitarr och munspel. Var f\u00f6r sig har de ett f\u00f6rflutet i bland andra Instigators, och Abel & Kaninerna. d\u00e4r Johansson satt bakom trumsetet. Duon underh\u00f6ll i djuplodande minimalistiskt format, vilket s\u00e4gs innefatta blues, soul, rotrock, (swamp-rock och boogaloo, sv\u00e4ngiga tong\u00e5ngar som \u00e5terfinns p\u00e5 albumet Travel Kit Groove. <\/em>\u00c4ven om deras gedigna hantverk skulle kunna tillf\u00f6ras tydligare profil, fungerar man idealiskt som \u00f6ppningsakt.<\/p>\n\n\n\n

<\/p>\n\n\n\n

\"\"
foto Leif Wivatt<\/figcaption><\/figure>\n\n\n\n

Deras avskalade sound manifesteras i en h\u00e4ngiven inst\u00e4llning. Inledningsvis tycks gitarrspelet inriktat p\u00e5 att kompa den b\u00e4rkraftiga s\u00e5ngen. Musiken inneh\u00e5ller uppfriskande mycket energiskt riffande, efterhand kryddad med n\u00e5gra vassa solon. Riffandet s\u00e4nder ut impulser till storheter som John Lee Hooker och Elmore James, medan de sparsamt f\u00f6rekommande utflykterna p\u00e5 Dafg\u00e5rds telecaster(?) fick mig att t\u00e4nka p\u00e5 Luther Alllison. Festivalmusiken var av den karakt\u00e4r att \u00e5tskilliga associationer uppstod hos mig. ”Varnar” s\u00e5ledes f\u00f6r recensentens namndroppande. <\/p>\n\n\n\n

L\u00e5ter avsiktligt ruffigt i distad ton med h\u00e4rlig nerv centrerat kring n\u00e5gra f\u00e5 ackord, inte s\u00e4llan i boogie-stuk \u00e4ven om vad jag f\u00f6rst h\u00f6r \u00e4r en slags shuffle. Halvv\u00e4gs in i spelningen byter lika duktiga som sparsmakade rytmleverant\u00f6ren till tv\u00e4ttbr\u00e4da. Ocks\u00e5 i l\u00e5ngsamt sugande doo wop-liknande alster etableras ett sk\u00f6nt sv\u00e4ng. Dafg\u00e5rd tar sj\u00e4lvklart fram sitt munspel vid olika tillf\u00e4llen, vilket bidrar till ett varierat och \u00e4nd\u00e5 sammanh\u00e5llet sound. Av blueshj\u00e4ltar tolkas bland andra Sonny Boy Williamson, Lightning Hopkins och traditionell up-tempo l\u00e5t fr\u00e5n Louisiana. P\u00e5 sluttampen firar duon triumfer ocks\u00e5 i egen l\u00e5t vars stil p\u00e5minner om fartfyllt r\u00f6j \u00e1 la John Hiatt. Kul! <\/p>\n\n\n\n

\"\"
foto Leif Wivatt<\/figcaption><\/figure>\n\n\n\n

CINELLI BROTHERS fr\u00e5n London gjorde sin Sverigedebut p\u00e5 festivalen. Gruppen bildad 2018 best\u00e5r av italiensk\u00e4ttade br\u00f6derna Marco och Alessandro Cinelli, Tom Julian-Jones samt Stephen Giry vars mission handlar om att hylla elektrifierad blues fr\u00e5n Chicago och Texas, s\u00e5 som den framst\u00e4lldes av legendariska Chess men ocks\u00e5 etiketten Stax p\u00e5 60- och 70-talet. Man har representerat UK och kommit tv\u00e5a i bluest\u00e4vling i Memphis.<\/p>\n\n\n\n

Blir n\u00e4st intill og\u00f6rligt att g\u00f6ra en f\u00f6rteckning \u00f6ver s\u00e4ttningen, eftersom kvartetten byter instrument med varandra i s\u00e4llan sk\u00e5dad omfattning. M\u00e4rkligast av rotationer: n\u00e4r ordinarie trumslagare och basist skiftade instrument. P\u00e5 en majoritet av l\u00e5tar spelade n\u00e5gon ur kvartetten p\u00e5 ett keyboard och mannen i hatten (Tom Julian-Jones) trakterade ibland munspel. <\/p>\n\n\n\n

\"\"
foto Leif Wivatt<\/figcaption><\/figure>\n\n\n\n

De skriver eget material. Grandchildren of the Blues <\/em>g\u00e5r i B.B Kings fotsp\u00e5r och covern The<\/em> Very Thing That Makes<\/em> You Rich (Makes Me Poor) <\/em>till\u00e4gnas givetvis Ry Cooder (ej upphovsman). Gitarrslingan i sist n\u00e4mnda titel l\u00e5g i och f\u00f6r sig n\u00e4rmare Albert King \u00e4n magikern Cooder. Ov\u00e4ntat stor dos soul smugglas in i repertoaren. Ang\u00e5ende covers kulminerar konserten genom ett modigt val, d\u00e5 en gl\u00f6dhet version av Million Miles Away <\/em>(R. Gallagher) broderas ut.<\/p>\n\n\n\n

Cinelli Brothers var f\u00f6r mig en ny bekantskap, sv\u00e4ngigt samspelta och skickliga. F\u00f6rvisso gav f\u00f6rsta l\u00e5t ett sm\u00e5trist intryck. Inte minst med tanke p\u00e5 att att uttalad sologitarrist saknas, h\u00f6rs h\u00e4pnadsv\u00e4ckande h\u00f6gklassiga gitarrsolon fr\u00e5n tre av bandets medlemmar. Broder Marco levererar i tuff konkurrens nog det mest explosiva solot \u00f6ver stompig Chicago-blues. Gillade deras tunga sound ofta groovy med stadigt p\u00e5drivande rytmsektion. Markerade basg\u00e5ngar beredde v\u00e4gen f\u00f6r briljanta inpass p\u00e5 munspel, klaviatur och gitarrer. Man turas om att sjunga solo och bist\u00e5 med bakgrunder. I sista fasen uppstod kopi\u00f6st drag. Dansades livligt till minst sagt medryckande boogie av delar ur publiken. <\/p>\n\n\n\n

\"\"
foto Leif Wivatt<\/figcaption><\/figure>\n\n\n\n

I BONITA & THE BLUES SHACKS f\u00f6renas sj\u00e4lfulla s\u00e5ngerskan Bonita Niessen fr\u00e5n Sydafrika med fem kompetenta musiker fr\u00e5n Tyskland. De odlar sin k\u00e4rlek till afrikansk-amerikanskt arv vars glansdagar daterar sig till perioden 50-talets mitt och fram till det sena 60-talet. Vad de \u00e4gnar sig \u00e5t marknadsf\u00f6rs som h\u00f6gintensiv rythm & blues. Bandets medlemmar heter Michael Arlt (s\u00e5ng och munspel), Andreas Arlt (gitarr o s\u00e5ng), Fabian Fritz (orgel och piano), Henning Hauerken (kontra-\/ elbas) samt Andr\u00e9 Werkmeister (trummor). Tysktillverkad rhythm & blues kan framst\u00e5 som en udda kombination. Faktum \u00e4r emellertid att de rutinerade m\u00e4nnen beh\u00e4rskar sina sysslor. Bara n\u00e5gra enstaka g\u00e5nger uppst\u00e5r tendenser till sl\u00e4tstrukenhet eller oj\u00e4mn standard.<\/p>\n\n\n\n

\"\"
foto Leif Wivatt<\/figcaption><\/figure>\n\n\n\n

Efter stabil inledning blir det \u00e4n mer sting i l\u00e5t h\u00e4mtad fr\u00e5n B. B Kings katalog. Artisten i centrum g\u00f6r d\u00e4rp\u00e5 entr\u00e9. Sker en niv\u00e5h\u00f6jning, uppskattar bandets avsev\u00e4rda satsning, f\u00f6rm\u00e5gan att kommunicera genom ett skarpslipat sound. Bonita anv\u00e4nder sig av en vibrerande t\u00f6jbar st\u00e4mma med drag av Tina Turner och Etta James. Med andra en ansenlig pipa \u00e4ven om \u00f6nskv\u00e4rd egenart stundtals fattas. Publik bjuds in till fest och i denna tillst\u00e4llnings mest showiga avdelning sj\u00f6ngs det kl\u00e4mmiga duetter i behaglig lunk. Noterar sp\u00e4nstig rytmsektion d\u00e4r basistens alternerande emellan st\u00e5bas och elbas blir till smarta f\u00f6r\u00e4ndringar av ljudbild. Motsvarande omv\u00e4xlande grepp laborerar ocks\u00e5 organisten med. Den instrumentalist som imponerar mest i sina aktioner \u00e4r tvekl\u00f6st Andreas Art. I n\u00e5gra av sina charmanta inbrytningar imiteras licks av B. B King och i extranummer Freddie King. <\/p>\n\n\n\n

\"\"
foto Leif Wivatt<\/figcaption><\/figure>\n\n\n\n

Har stor beh\u00e5llning av Too Much Mystery<\/em>, en yster jive H\u00e4r briljerar br\u00f6derna n\u00e4r gitarristens f\u00f6rn\u00e4mliga tonkontroll avl\u00f6ses av urladdning p\u00e5 munspel. Flera l\u00e5tar har soulig anstrykning och p\u00e5 slutet kommer till och med en tryckare. Bortsett fr\u00e5n omn\u00e4mnda Freddie King p\u00e5minner fragment om klassikern Mr. Big Stuff <\/em>(J. Knight) och B.B Kings signaturmelodi. <\/p>\n\n\n\n

THILINI GULDBRAND & FREDRIK ASKERDAL var ocks\u00e5 en duo totalt ny f\u00f6r mina \u00f6ron. Thilini som examinerats fr\u00e5n Musikh\u00f6gskolan i staden \u00e4r otroligt m\u00e5ngsidig som vokalist, vilket bekr\u00e4ftas d\u00e5 hon f\u00f6rst ut under l\u00f6rdagen n\u00e4r v\u00e4dergudarna vaknat p\u00e5 fel sida demonstrerar hur texter kan tolkas. Ackompanjat\u00f6r Fredrik arbetar enligt uppgift p\u00e5 Guitarshop No 1, hade tagit med sig hela fyra gitarrer. Duon gjorde definitivt succ\u00e9! D\u00e4rf\u00f6r sn\u00f6pligt att de tilldelats alltf\u00f6r sn\u00e5lt med tid varf\u00f6r publikens bifall inte kunde f\u00e5 en naturlig forts\u00e4ttning. <\/p>\n\n\n\n

\"\"
foto Erik Lindahl<\/figcaption><\/figure>\n\n\n\n

I mycket angen\u00e4m ljudbild v\u00e4xlar Thilini genrer och spr\u00e5k, sjunger b\u00e5de p\u00e5 engelska och svenska. Utan att g\u00e5 till \u00f6verdrift finns en passionerad frasering, som g\u00f6r att vad som sjungs alltid k\u00e4nns angel\u00e4get. Bluesig st\u00e4mning kring ensamhet och sm\u00e4rta \u00e5kallas. Gitarrernas fylliga klang f\u00f6rst\u00e4rks av omgivande reverb och sk\u00f6nt distat sound. Han spelar akustiskt, i en l\u00e5t lap steel, dobro och elgitarr med spetsig ton. Har tyv\u00e4rr inte koll p\u00e5 Askerdals cv. Blev f\u00f6rtjust i vad han utr\u00e4ttar, trots att underst\u00f6djande roll intas, ser ist\u00e4llet till att varsamt styra melodier och avh\u00e5ller sig n\u00e4stan helt fr\u00e5n att dekorera. I tredje l\u00e5ten d\u00e4r ett trumbeat m\u00f6jligen \u00e4r inkopplat, f\u00e5r de mig att referera till Louise Hoffsten & Richard Krantz vars krogspelning i Lerum i v\u00e5ras jag entusiastiskt recenserade.<\/p>\n\n\n\n

Efter vad som skulle kunna vara Bellman f\u00f6ljer Bessie Smith, svensk bearbetning av den spiritual vi k\u00e4nner som Sometimes I Feel Like A Motherless Child, <\/em>traditionell koral fr\u00e5n Malung, tidig blueshit i form av Rollin\u00b4And Tumblin\u00b4<\/em>(Robert Jonson – Muddy Waters – Elmore James – Cream…), Uppskattar att Thilini bem\u00f6dar sig om att etablera kontakt med sina \u00e5h\u00f6rare. Det sjungs och musiceras str\u00e5lande och samarbetet sitter som en sm\u00e4ck. I en sekvens imiteras en kornett och vid annat tillf\u00e4lle uppst\u00e5r ett skramligt sound \u00e1 la Tom Waits. Sn\u00e4rtiga attacklustan i ovan n\u00e4mnda bluesklassiker leder tankarna till Ry Cooder-land. <\/p>\n\n\n\n

\"\"
foto Erik Lindahl<\/figcaption><\/figure>\n\n\n\n

CANADIAN CLUB startade sin verksamhet f\u00f6r snart tio \u00e5r sedan efter att tv\u00e5 fans till Tottas Blues Band kontaktat Nikke Str\u00f6m om huruvida intresse fanns att bilda ett tribut-band. Grabbarna fr\u00e5n Ljungby var tillr\u00e4ckligt solida musiker med god k\u00e4nnedom om TBB f\u00f6r att f\u00e5 klartecken. F\u00f6r ett par \u00e5r sedan h\u00f6rde jag dem infria h\u00f6gt st\u00e4llda f\u00f6rv\u00e4ntningar hos Bluesf\u00f6reningens p\u00e5 S\/S Marieholm. Tom Johansson f\u00f6rfogar \u00f6ver en mer \u00e4n habil r\u00f6st medan kompisen Thomas Einarsson bidrar med drivet gitarrspel och munspelsf\u00e4rdigheter.<\/p>\n\n\n\n

\"\"
foto Erik Lindahl<\/figcaption><\/figure>\n\n\n\n

Den direkta f\u00f6rbindelsen till TBB \u00e4r \u00e4nd\u00e5 den helt avg\u00f6rande pusselbiten, vad som g\u00f6r att musiken lyfter live. Basistklippen Str\u00f6m utg\u00f6r vital rytmsektion tillsammans med batterist Gunnar Petersson vilka dessutom delar scen med Tottas vapendragare Mister Bengan Blomgren. Efter en s\u00e5dan h\u00e4r begivenhet vore det ett oerh\u00f6rt understatement att kalla dem pigga veteraner. De \u00e4r s\u00e5 v\u00e4lmeriterade att ytterligare presentation \u00e4r \u00f6verfl\u00f6dig. N\u00f6jer mig med att tala om att de utf\u00f6rligt intervjuats var f\u00f6r sig av undertecknad. <\/p>\n\n\n\n

Av TBB har jag tre album p\u00e5 vinyl och f\u00f6r fyrtio \u00e5r sedan s\u00e5g jag dem p\u00e5 Nef. Vad betr\u00e4ffar Totta N\u00e4slund inf\u00f6rskaffades 10 cd-boxen b\u00e4r jag var p\u00e5 minneskonsert. H\u00f6rde s\u00e5ngaren som tillh\u00f6rde kategorin v\u00e4rldsklass i Falkenberg, p\u00e5 Liseberg, p\u00e5 Heden, N\u00e4ckrosdammen, Mudd Club etc. <\/p>\n\n\n\n

\"\"
foto Erik Lindahl<\/figcaption><\/figure>\n\n\n\n

F\u00f6rsta tv\u00e5 l\u00e5tarna strulade det med f\u00f6rst\u00e4rkare och instrument f\u00f6r Nikke Str\u00f6m och i viss m\u00e5n Bengan. I \u00f6vrigt fl\u00f6t allt som det skulle, precis som vi var inst\u00e4llda p\u00e5. Publiken nj\u00f6t av det bluesiga v\u00e4lbehag som deras samst\u00e4mmiga energi och str\u00e5lande bedrifter spred under tak p\u00e5 Villa Belparc. Canadian Club roas av att mixa hits med mer udda material och att tillf\u00f6ra en egen twist. <\/p>\n\n\n\n

Inledningsvis mycket munspel i uppsluppet h\u00e5llna p\u00e5st\u00e5endet Ain\u00b4t Your Business<\/em>. Efter n\u00e4sta l\u00e5t i sk\u00f6nt stuffande boogietakt uppst\u00e5r \u00e4n fetare sound n\u00e4r basen bytts. Magikern Blomgren ger sig till k\u00e4nna f\u00f6r f\u00f6rsta g\u00e5ngen, spinner loss p\u00e5 h\u00f6gre v\u00e4xel som vore han femtio \u00e5r yngre. Jag som f\u00e5tt f\u00f6rm\u00e5nen att h\u00f6ra honom vid ett antal tillf\u00e4llen under 2000-talet, m\u00e4rker \u00f6verv\u00e4ldigad att han en handfull g\u00e5nger bekr\u00e4ftar sin ikonstatus. Och den utanf\u00f6r scen s\u00e5 timide mannen \u00e4r fortfarande o\u00f6vertr\u00e4ffad p\u00e5 att f\u00f6rmedla radikala utvidgningar av ett k\u00e4nslosamt spektrum. Ett par g\u00e5nger uppst\u00e5r rysningar av lycka n\u00e4r hans ber\u00f6mda lager-p\u00e5-lager teknik utg\u00f6r grundbult i solon. Kanske luddig analys, men bl\u00e4ndande tekniken som inte kan kopieras b\u00f6r betraktas som antitesen till racergitarrist Yngwie Malmsten. Bengans gnistrande gitarr triumferar i exempelvis h\u00f6jdarversioner av Stranger Blues <\/em>(E. James) j\u00e4mte Bad Bad Whiskey <\/em>och ett hisnande outro p\u00e5 Saturday Night Boogie Woogie Man. <\/em> <\/p>\n\n\n\n

\"\"
foto Erik Lindahl<\/figcaption><\/figure>\n\n\n\n

I struktur h\u00e4mtad fr\u00e5n bland andra Allman Brothers Band och Wisbone Ash framf\u00f6rs melodierna \u00f6verlag i ett ”twin guitars” koncept. Det inneb\u00e4r s\u00e5ledes att ocks\u00e5 Thomas Einarsson (som en g\u00e5ng nappade p\u00e5 chansen att spela med sj\u00e4lvaste Chuck Berry) st\u00e5r f\u00f6r flera beg\u00e5vade licks och kr\u00f6ner sin prestation med att fyra av inte alls o\u00e4vna solon. Ang\u00e5ende att delvis reproducera stilen Tottas framg\u00e5ngsrikt utvecklade, begr\u00e4nsas man en smula av att Bernt Andersson inte engagerats (f\u00f6rmodligen p\u00e5 grund av tidssk\u00e4l). Vad g\u00e4ller Tom Johansson \u00e4r det en om\u00f6jlig uppgift att axla manteln. N\u00e4r det konstaterats ska man vara gener\u00f6s nog och ge honom kredd f\u00f6r f\u00f6rtj\u00e4nstfull prestation, vilket en skribent intill mig understryker. Den i G\u00f6teborgs musikkretsar v\u00e4lk\u00e4nde ”Guran” p\u00e5pekade visserligen efter\u00e5t, att han inte kunde l\u00e5ta bli att t\u00e4nka p\u00e5 f\u00f6rgrundsfigurens fr\u00e5nvaro. Ber\u00e4ttade f\u00f6r Bengan och Nikke efter\u00e5t att spelningen gick str\u00e5lande, l\u00e5g p\u00e5 en niv\u00e5 egentligen \u00f6ver vad man kan beg\u00e4ra. <\/p>\n\n\n\n

Oavsett om snabba alster eller ”deep down” teman behandlas dominerar rytmsektionen h\u00f6gst f\u00f6rdelaktigt. En fr\u00f6jd att h\u00f6ra hur smidigt Nikke Str\u00f6m f\u00e4rgar l\u00e5tarna i h\u00f6g volym utan att dr\u00e4nka \u00f6vriga instrument. Styr skeendet genom att best\u00e4mma n\u00e4r l\u00e5tar ska avrundas. Och den i vanliga fall elegante trumslagarnestorn Gunnar Petersson tar f\u00f6r sig, h\u00e4r \u00e4n mer \u00e4n n\u00e4r han \u00e5terfinns i Ginhouse, Sweet Little Angels eller storbandsswing-sv\u00e4ngen. H\u00e4pnar \u00f6ver hur han agerar p\u00e5drivare, befinner sig i zonen och verkligen g\u00f6r fantastiskt avtryck. N\u00e4r CC n\u00e5r upploppet ges han r\u00e4ttm\u00e4tigt extra utrymme p\u00e5 virveltrumma. P\u00e5 slutet \u00f6ses det p\u00e5 f\u00f6r fullt i Memphis-doftande rockst\u00e4nkare, Blues With A Feeling<\/em> med inslag av rockabilly samt ytterligare ett extranummer i form av Chuck Berry-d\u00e4nga featuring Einarsson. <\/p>\n\n\n\n

\"\"
foto Erik Lindahl<\/figcaption><\/figure>\n\n\n\n

<\/p>\n\n\n\n

Avslutar festivalen g\u00f6r VIDAR BUSK & HIS TRUE BELIEVERS fr\u00e5n Norge. Kanske otacksamt att framtr\u00e4da efter ovanst\u00e5ende urladdning. Best\u00e4mde mig f\u00f6r att l\u00e4mna efter ungef\u00e4r en halvtimme, i behov av komfort och matintag. V\u00e4dret och bl\u00f6ta strumpor bidrog till mitt beslut. Hur som helst inskr\u00e4nker jag mig d\u00e4rf\u00f6r till spontana intryck av en reuinons\u00e4ttning. Gitarrist Busk vid s\u00e5ngmikrofonen som drivit flera olika konstellationer p\u00e5stods vara Norges okr\u00f6nte blueskung (i min v\u00e4rld \u00e4r det Knut Reiersrud). Omgav sig med hammondorganist, munspelare, basist, trumslagare samt gitarristen Johnny ”Guitar” Augland med meriterande samarbeten p\u00e5 sitt cv. <\/p>\n\n\n\n

Enligt mitt f\u00f6rmenande var de proffsiga men utan \u00f6nskv\u00e4rd udd. Ganska of\u00f6ruts\u00e4gbart att f\u00f6rsta halvtimman pr\u00e4glades av rockig profil p\u00e5 bekostnad av bluestolvor. N\u00e4r jag i deras mest offensiva moment, inventerar mitt imagin\u00e4ra referensbibliotek dyker Alvin Lee och Ten Years After upp. Ibland slingrade sig emellertid bandets groove tillbaka in i genrens f\u00e5ror. I ett snabbt sv\u00e4ngande alster befinner sig organist och d\u00e4rp\u00e5 munspelaren i framkant. <\/p>\n\n\n\n

TACK Leif Wivatt och Erik Lindahl f\u00f6r foton!<\/p>\n\n\n\n

<\/p>\n","protected":false},"excerpt":{"rendered":"

Villa Belparc i Slottsskogen G\u00f6teborg 30\/6-1\/7 Arrang\u00f6r: G\u00f6teborgs Bluesf\u00f6rening Framf\u00f6r allt beroende p\u00e5 trassel med tillst\u00e5nd och d\u00e4rtill antagligen p\u00e5 grund av r\u00e5dande ekonomiska situation, genomf\u00f6rdes i \u00e5r den omtyckta festivalen i nedbantat skick. 3 akter spelade varje kv\u00e4ll p\u00e5 den stora scenen. Gick smidigt att rigga om varf\u00f6r pauserna blev lagom l\u00e5nga. Och p\u00e5 […]<\/p>\n","protected":false},"author":34,"featured_media":0,"comment_status":"closed","ping_status":"closed","sticky":false,"template":"","format":"standard","meta":{"_genesis_hide_title":false,"_genesis_hide_breadcrumbs":false,"_genesis_hide_singular_image":false,"_genesis_hide_footer_widgets":false,"_genesis_custom_body_class":"","_genesis_custom_post_class":"","_genesis_layout":"","footnotes":""},"categories":[7,16,13624],"tags":[],"class_list":{"0":"post-168863","1":"post","2":"type-post","3":"status-publish","4":"format-standard","6":"category-musik","7":"category-recension","8":"category-toppnytt","9":"entry"},"_links":{"self":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/168863","targetHints":{"allow":["GET"]}}],"collection":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts"}],"about":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/types\/post"}],"author":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/users\/34"}],"replies":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fcomments&post=168863"}],"version-history":[{"count":53,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/168863\/revisions"}],"predecessor-version":[{"id":169027,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/168863\/revisions\/169027"}],"wp:attachment":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fmedia&parent=168863"}],"wp:term":[{"taxonomy":"category","embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fcategories&post=168863"},{"taxonomy":"post_tag","embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Ftags&post=168863"}],"curies":[{"name":"wp","href":"https:\/\/api.w.org\/{rel}","templated":true}]}}