![\"\"](\"https:\/\/kulturbloggen.com\/wp-content\/uploads\/2023\/07\/bruce1.jpg\")
<\/p>\n<\/p>\n
Bruce Springsteen & The E Street Band
\n28 juni 2023
\nP\u00e5 Ullevi
\nBetyg 5<\/p>\n
Det finns flera klyschor och ordspr\u00e5k g\u00e4llande Bruce Springsteen. Men det kanske mest ber\u00f6mda – eller \u00f6k\u00e4nda beroende p\u00e5 vilken kv\u00e4ll man har turen att f\u00e5 biljetter till, \u00e4r att konserterna endast blir b\u00e4ttre f\u00f6r varje spelning som g\u00e5r samma plats. M\u00f6nstret har varit detsamma sedan 1985 – enligt dem som var d\u00e4r, den f\u00f6rsta kv\u00e4llen passerar alla gr\u00e4nser, de mest otroliga superlativ och hyllningar framkommer och himmelriket verkar ha hittats. Men kv\u00e4llen d\u00e4refter spr\u00e4nger man ljudbarri\u00e4ren och kn\u00e4cker ryggraden p\u00e5 all rim, reson och logik. Det borde inte vara m\u00f6jligt men s\u00e5 \u00e4r det bara.<\/p>\n
Vad g\u00e4ller konsert nummer tre har Springsteen dock f\u00e5tt k\u00e4mpa med sin v\u00e4rldsber\u00f6mda och vanligtvis perfekta dramaturgi. Under kv\u00e4ll tv\u00e5 brukar skattkammaren \u00f6ppnas, d\u00e5 ignoreras de mer publikfriande sp\u00e5ren, ist\u00e4llet plockas det fram rariteter som f\u00e5r de mest lojala och dedikerade att skrika halsen ur led. Den tredje kv\u00e4llen, oavsett om det \u00e4r Friends Arena i Stockholm eller MetLife Stadium i New Jersey, k\u00e4mpar med att hitta en form som tangerar kv\u00e4ll tv\u00e5. Oftast har det blivit ett fantastiskt potpurri av klassiker och s\u00e4llsynta b-sidor, men den perfekta helheten har ibland uteblivit.<\/p>\n
Turn\u00e9n som Springsteen och hans tappra E Street Band genomf\u00f6r 2023 \u00e4r dock inte s\u00e4rskilt lik det vi vant oss vid att se under de senaste \u00e5rtiondena. Springsteen \u00e4r tillsammans med Pearl Jam den enda akten som v\u00e5gar – och kan, kasta om och r\u00f6ra runt i l\u00e5tlistan kv\u00e4ll efter kv\u00e4ll. Senaste bes\u00f6ket i G\u00f6teborg 2016 innebar att mer \u00e4n 50 unika l\u00e5tar framf\u00f6rdes under tre kv\u00e4llar. Men detta har upph\u00f6rt i och med spelningarna 2023, Springsteen har ist\u00e4llet skulpterat en mycket strikt spellista som inte avviker fr\u00e5n det som framf\u00f6rdes p\u00e5 turn\u00e9premi\u00e4ren i februari. Spekulationerna kring varf\u00f6r har haglat och varit alltifr\u00e5n rimliga till skrattretande. Men det \u00e4r uppenbart att en anledning \u00e4r E Street Band och Bruce h\u00e4lsa, som trots extrem tr\u00e4ning och en h\u00e4lsodisciplin som f\u00e5r flera proffsatleter att sk\u00e4mmas, b\u00f6rjar svikta en aning. Springsteen har sedan senaste turn\u00e9n genomg\u00e5tt en allvarlig operation i nacken som gjorde det om\u00f6jligt f\u00f6r honom att sjunga i tre m\u00e5nader. \u00c4ven benen \u00e4r stela och han springer inte runt obehindrat p\u00e5 scen.<\/p>\n
Detta inneb\u00e4r att mycket av det hysteriska vansinnet, som att dra upp \u00f6nskel\u00e5tar fr\u00e5n publiken eller dansa med de fr\u00e4mre raderna uppe p\u00e5 scen, har f\u00f6rsvunnit. P\u00e5 pappret har turn\u00e9n sett ut som den stelaste och mest ensidiga bandet gjort sedan 1999 d\u00e5 l\u00e5tlistorna f\u00f6rblev totalt cementerade.<\/p>\n
Men f\u00f6r E Street Band genomf\u00f6rs ingenting p\u00e5 n\u00e5gon mal\u00e4ten rutin. Detta \u00e4r inte n\u00e5gon tr\u00f6tt repris eller menl\u00f6s utst\u00e4llning d\u00e4r publiken f\u00e5r titta p\u00e5 legendariska rockreliker d\u00e4r b\u00e4st f\u00f6re-datumet passerat sedan l\u00e4nge – host, host, Rolling Stones. Ist\u00e4llet har Bruce designat och skapat en show som g\u00f6r det m\u00f6jligt f\u00f6r E Street Band att leverera en konsert som \u00e4r lika explosiv, sp\u00e4nnande och medryckande som de g\u00e5nger d\u00e5 arenor spruckit och d\u00e4r publiken slagit rekord i h\u00f6jdhoppning d\u00e5 de studsat upp och ned. Precisionen, kraften och entusiasmen i framf\u00f6randena \u00e4r fullkomligt f\u00f6rbluffande samtliga kv\u00e4llar, men under den avslutande tredje kv\u00e4llen verkar det som att alla h\u00e4mningar sl\u00e4pper. Det \u00e4r inte l\u00e4ngre en fr\u00e5ga om att spara sig eller distribuera energin s\u00e5 att det r\u00e4cker till f\u00f6r framtida konserter.<\/p>\n
![\"\"](\"https:\/\/kulturbloggen.com\/wp-content\/uploads\/2023\/07\/bruce3-300x225.jpg\")
Diskussionerna om att det finns en risk f\u00f6r att detta \u00e4r sista g\u00e5ngen bandet upptr\u00e4der p\u00e5 Ullevi har har p\u00e5g\u00e5tt sedan 2008, samtliga gissningar har visat sig vara fel. Men denna g\u00e5ng \u00e4r k\u00e4nslan ot\u00e4ckt n\u00e4rvarande. F\u00f6r mellan de passionerade och helt absurda explosionerna i euforiska stormar som The Promised Land, No Surrender, d\u00e4r gitarristen Little Steven visar upp v\u00e4rldens st\u00f6d till Ukraina genom en gitarr m\u00e5lad som landets flagga i fult och bl\u00e5tt, eller det nyskrivna m\u00e4sterverket Ghosts, vilar det ett m\u00f6rkt allvar \u00f6ver konserten. Last Man Standing inleds alltid med ett bitterljuvt och sorgest tal d\u00e4r Bruce tar oss tillbaka till den g\u00e5ngen han spelade i sitt f\u00f6rsta rockband, en ber\u00e4ttelse som kulminerar i konstaterandet att han nu \u00e4r den sista \u00f6verlevande medlemmen. Konsertens tydliga narrativ om avslut och avsked \u00e4r p\u00e5tr\u00e4ngande och genuint pl\u00e5gsamt. Men Springsteen och E Street Band har alltid haft en f\u00f6rm\u00e5ga att blanda m\u00f6rker med humor, trams och gl\u00e4dje. Trots en spellista som inte inneh\u00e5ller n\u00e5gra st\u00f6rre \u00f6verraskningar vad g\u00e4ller l\u00e5tval \u00e4r detta ett av de mest maniska och hysteriska framf\u00f6randena jag sett. L\u00e5tar som p\u00e5 andra platser vore rena parenteser blir till d\u00e5nande fester. Johnny 99 som f\u00e5tt flera fans och kritiker att rulla med \u00f6gonen blir till en kakafoni av bl\u00e5s och dans d\u00e4r publiken vr\u00e5lar efter mer \u2019\u2019cowbell\u2019\u2019. Den obskyra och ok\u00e4nda E Street Shuffle k\u00e4nns som om den \u00e4r lika \u00e4lskad som Born To Run.<\/p>\n
![\"\"](\"https:\/\/kulturbloggen.com\/wp-content\/uploads\/2023\/07\/bruce2-300x225.jpg\")
Det \u00e4r \u00e5terigen en klich\u00e9, men det \u00e4r sv\u00e5rt att f\u00e5nga vad som h\u00e4nder m\u00e5nga g\u00e5nger d\u00e5 publiken och E Street Band ing\u00e5r n\u00e5gon sorts symbios som g\u00f6r att precis allting funkar. Kitty\u2019s Back som \u00e4r ett l\u00e5ngt b\u00f6kigt jazzinfluerat nummer, som h\u00f6r hemma p\u00e5 de sm\u00e5 teatrar som bandet spelade p\u00e5 under sent 70-tal, blir till en fest utan dess like d\u00e4r hela Ullevi flaxar med armarna. Energiniv\u00e5n \u00e4r bortom allting och f\u00e5r de tv\u00e5 andra fantastiska kv\u00e4llarna att blekna en aning. Aldrig tidigare har det varit s\u00e5 tydligt att l\u00e5tlistan \u00e4r fullkomligt irrelevant d\u00e5 samspelet mellan publik och artist \u00e4r fullkomligt. Precis allting lyfter och blir guld v\u00e4rt. H\u00f6jdpunkterna \u00e4r f\u00f6r m\u00e5nga att r\u00e4kna upp utan att g\u00f6ra hela recensionen odr\u00e4gligt l\u00e5ng. Men den in\u00f6vade och tempom\u00e4ssigt perfekta finalen f\u00e5r \u00e4ven de mest luttrade och surmulna att tappa fattningen. Born In The USA och Born To Run kan utmana de mer eller mindre perfekta versionerna p\u00e5 den legendariska samlingsboxen Live 1975-85, d\u00e5 bandet spelar som besatta och publiken \u00e4r farligt n\u00e4ra att beh\u00f6va l\u00e4ggas in p\u00e5 akuten f\u00f6r att stilla pulsen. Den ibland stela och reserverade svenska publiken f\u00f6rvandlas till n\u00e5got som man bara kan se p\u00e5 inspelningar fr\u00e5n Buenos Aires. Under Dancing In The Dark v\u00e4nder sig en kvinna om och pekar p\u00e5 mig och skriker f\u00f6r allt hon \u00e4r v\u00e4rd. Fr\u00e4mlingar omfamnar varandra och unga som gamla lever loss som om de vore rastl\u00f6sa ton\u00e5ringar som upplever Bruce-ruset f\u00f6r f\u00f6rsta g\u00e5ngen. Men inte ens denna urladdning har n\u00e5got att s\u00e4tta emot d\u00e5 det ultimata extranumret plockas fram f\u00f6r f\u00f6rsta g\u00e5ngen p\u00e5 sex \u00e5r. Twist And Shout, l\u00e5ten – eller orkanen, som fick Ullevi att r\u00e4mna 1985. \u00c4ven om versionen inte \u00e4r lika l\u00e5ng som tidigare \u00e4r responsen och energin densamma. Under sex minuter \u00e4r Ullevi farligt n\u00e4ra att \u00e5ter kollapsa d\u00e5 publiken \u00f6verr\u00f6star bandet och hoppar som om livet h\u00e4ngde p\u00e5 det.<\/p>\n
Kv\u00e4llen avslutas dock – som alltid, med I\u2019ll See You In My Dreams i en akustisk tappning d\u00e4r Bruce st\u00e5r ensam kvar p\u00e5 scenen. L\u00e5ten som varit ett enda l\u00e5ngt avsked blir ikv\u00e4ll n\u00e5got annat i och med ett kort uttalande fr\u00e5n Springsteen sj\u00e4lv. Under hela turn\u00e9n har de sista orden alltid varit \u2019\u2019the E Street Band loves you\u2019\u2019 n\u00e5got som brutit mot det tidigare \u2019\u2019we\u2019ll be seeing you\u2019\u2019 som alltid yttrades p\u00e5 f\u00f6rg\u00e5ende turn\u00e9er. Men ikv\u00e4ll g\u00e4ller inga regler, efter att Bruce hakat av sig munspel och gitarr tackar han f\u00f6r tre fantastiska kv\u00e4llar och avslutar med \u2019\u2019we\u2019ll be back\u2019\u2019\u2026 Jublet som f\u00f6ljer kan ha h\u00f6rts \u00e4nda till New Jersey. Genom en om\u00e4nsklig h\u00e4ngivenhet och en vilja av st\u00e5l skapade Bruce Springsteen och E Street Band en kv\u00e4ll som inte l\u00e4ngre borde vara m\u00f6jlig, en klassiker som kommer leva kvar f\u00f6r alltid.<\/p>\n