![\"\"](\"https:\/\/kulturbloggen.com\/wp-content\/uploads\/2023\/06\/flash.jpg\")
<\/p>\n<\/p>\n
The Flash
\nBetyg 3
\nSvensk biopremi\u00e4r 14 juni 2023
\nRegi Andy Muschietti<\/p>\n
N\u00e4r det kommer till The Flash finns det inte bara en elefant i rummet utan en hel flock. \u00c4ven f\u00f6r den som inte f\u00f6ljer filmindustrin och dess m\u00e5nga intriger har huvudrollsinnehavaren Ezra Millers (Miller har pronomen they\/them p\u00e5 engelska och kommer d\u00e4rf\u00f6r tilltalas med hen i denna recension ) diverse olaga uppt\u00e5g inte g\u00e5tt att undvika. Miller sitter nu p\u00e5 s\u00e5 m\u00e5nga anklagelser och brottsmisstankar att man kan b\u00f6rja misst\u00e4nka att hen inlett n\u00e5gon sorts bisarr form av metodsk\u00e5despel f\u00f6r Flash \u00e4rkefiende Reverse Flash, i st\u00e4llet f\u00f6r den ordinarie och titul\u00e4ra superhj\u00e4lten. Ut\u00f6ver det kantas DC och dess filmuniversum av tumult. James Gunn \u00e4r i full fart med att starta om det mer eller mindre kollapsade f\u00f6rs\u00f6ket att lansera ett massivt filmuniversum – DCEU, som kunde konkurrera mot rivalen Marvel Cinematic Universe.<\/p>\n
De senaste tv\u00e5 DC-filmerna har ocks\u00e5 g\u00e5tt d\u00e5ligt ekonomiskt och mottagit svidande kritik. F\u00f6rst med den gr\u00e4sliga Black Adam som var s\u00e5 usel att jag \u00e4n idag f\u00e5r s\u00f6mnproblem d\u00e5 jag erinrar mig den upplevelsen. Den ov\u00e4ntat charmiga Shazam Fury Of The Gods visade sig inte heller falla n\u00e5gon i smaken. D\u00e4rf\u00f6r \u00e4r det gl\u00e4djande att konstatera att The Flash \u00e4r en utm\u00e4rkt actionfilm och den b\u00e4sta DCEU-filmen n\u00e5gonsin.<\/p>\n
Att \u00e5terigen dra upp de synder regiss\u00f6ren Zack Snyder beg\u00e5tt, vad g\u00e4ller att suga musten, gl\u00e4djen och livet ur DC p\u00e5 film, k\u00e4nns on\u00f6digt. Trots den lojala, n\u00e4rmast sektliknande, skara fans Snyder har g\u00e5r det inte att komma ifr\u00e5n den grop som gr\u00e4vdes med filmer som Man Of Steel och Batman V Superman: Dawn Of Justice. Projekt som f\u00f6rsatte hela DCEU satsningen i djup koma. Andy Muschietti \u00e4r sannerligen inte en regiss\u00f6r som associeras med gl\u00e4dje och livlighet, framf\u00f6rallt efter de – enligt mig, ganska ointressanta adaptionerna av Stephen Kings tegelsten IT. Muschietti har dock valt att inte \u00e4ntra projektet med n\u00e5gon bister uppsyn. The Flash k\u00e4nns ist\u00e4llet som en enda l\u00e5ng hyllning till det tidiga DC, det vill s\u00e4ga serietidningarna och deras guld\u00e5lder under 40- och 50-tal. En tid som idag har l\u00e4mnat ett best\u00e5ende intryck d\u00e4r m\u00e4n i mantlar besitter superkrafter och stoppar r\u00e5nare. Genren har utvecklats sedan dess, men i dagens b\u00e4sta DC-tidningar finns det sp\u00e5r av samma naiva optimism och ber\u00e4ttargl\u00e4dje som inte har n\u00e5gra problem med att vara l\u00f6jlig och humoristisk.<\/p>\n
The Flash och Muschietti lyckas ta dessa koncept och integrera dem fl\u00e4ckfritt genom hela filmen. Trots stora insatser, d\u00e4r hela existensen st\u00e5r p\u00e5 spel, \u00e4r det i grund och botten ett h\u00e4rligt och otroligt humoristiskt \u00e4ventyr som tar inspiration fr\u00e5n Tillbaka Till Framtiden och vansinnet som uppst\u00e5r i och med tidsresor. Men humorn leder ocks\u00e5 till flera stunder av beundransv\u00e4rd extas, detta \u00e4r mest m\u00e4rkbart i filmens inledande actionscen. En sekvens som inte har n\u00e5gra problem att kombinera vansinnig action med l\u00f6jev\u00e4ckande scenarion som kunde framst\u00e5tt infantila om det inte vore f\u00f6r att Muschietti genomf\u00f6r dem med s\u00e5dan \u00f6vertygelse.<\/p>\n
F\u00f6r att vara en film som i grund och botten mynnar ut i ett patos som understryker vikten av f\u00f6rsoning, acceptans och att inte kedja sig fast vid sitt f\u00f6rflutna k\u00e4nns The Flash som en enda l\u00e5ng tillbakablick, och det inte negativt menat. Stunderna d\u00e5 superkrafter f\u00f6rst pr\u00f6vas, eller hur det st\u00f6rsta av kriser kan avf\u00f6ras med en klackspark, p\u00e5minner om hur Sam Raimi regisserade den allra f\u00f6rsta Spider-Man-filmen. Samma precision och kraft som Raimi visade upp \u00e4r f\u00f6rvisso inte n\u00e4rvarande, men det finns tydliga sp\u00e5r. Men den sanna favoriten i repris \u00e4r – s\u00e5klart, Michael Keaton. Efter mer \u00e4n trettio \u00e5r f\u00e5r vi se Keaton som en \u00e5ldrad, bitter och ensam Bruce Wayne. En roll som Keaton fullkomligt briljerar i, faktum \u00e4r att Keaton aldrig varit en b\u00e4ttre Batman. Med hj\u00e4lp av digitalteknik och en mer flexibel dr\u00e4kt bjuder Keatons Batman p\u00e5 en rad fantastiska actionscener. Sedan till det verkliga fr\u00e5getecknet, Ezra Miller\u2026<\/p>\n
Att separera konstn\u00e4r och person \u00e4r inte alltid en s\u00e5 l\u00e4tt uppgift. Och initialt g\u00e5r det inte att skaka av sig en mycket olustig k\u00e4nsla d\u00e5 Miller – sedan Justice League, valt att portr\u00e4ttera Barry Allen\/Flash som neurotisk och udda, n\u00e5got som inte g\u00f6r publiken mer bekv\u00e4m. Men Miller lyckas till slut \u00f6vertyga genom att g\u00f6ra Allen ov\u00e4ntat intelligent och empatisk. Hen bidrar till att g\u00f6ra den mycket grovhuggna emotionella k\u00e4rnan potent nog f\u00f6r att g\u00f6ra filmen medryckande och intressant bortom det bombastiska.<\/p>\n
\u00c4ven om det finns mycket att gilla i The Flash finns det ocks\u00e5 problem som tyv\u00e4rr h\u00e5ller filmen ifr\u00e5n de riktigt h\u00f6ga betygen. M\u00e5nga g\u00e5nger om haltar filmen vad g\u00e4ller att f\u00e5 ig\u00e5ng ber\u00e4ttelsen, flera sekvenser k\u00e4nns \u00f6verfl\u00f6diga och on\u00f6diga. F\u00f6rst mot filmens mitt f\u00e5r filmen en mer greppbar form. Slutsekvensen ska appl\u00e5deras f\u00f6r sitt f\u00f6rs\u00f6k att bryta trenden att kulminera i en massiv strid mot en motst\u00e5ndare med gudalika f\u00f6rm\u00e5gor. Men tyv\u00e4rr \u00e4r klimax r\u00f6rigt, forcerat och ger inte det fullkomliga avslut – f\u00f6r det snart d\u00f6da DCEU, som utlovats. Slutligen m\u00e5ste de digitala effekterna rentav f\u00f6rd\u00f6mdas. I en tid d\u00e5 flera har ifr\u00e5gasatt kvalit\u00e9n p\u00e5 specialeffekter tar The Flash priset vad g\u00e4ller totalt inkompetens. Flera nyckelsekvenser, som involverar m\u00e4nniskor, ser ut som sm\u00e4ltande leksaksfigurer, vilket g\u00f6r det om\u00f6jligt att inte dras ur upplevelsen. Finalen \u00e4r ocks\u00e5 den sektion d\u00e4r effekterna \u00e4r som mest bekl\u00e4mmande och det \u00e4r ofattbart att de kunnat st\u00e4mplas som f\u00e4rdiga.<\/p>\n
Trots felen \u00e4r det sv\u00e5rt att inte vara imponerad \u00f6ver vad Andy Muschietti \u00e5stadkommit, ett stycke god underh\u00e5llning som visar att DC har eldkraft nog att konkurrera med vem som helst\u2026 Om det hade gjorts r\u00e4tt fr\u00e5n b\u00f6rjan vill s\u00e4ga.<\/p>\n