{"id":166275,"date":"2023-04-20T12:24:44","date_gmt":"2023-04-20T11:24:44","guid":{"rendered":"https:\/\/kulturbloggen.com\/?p=166275"},"modified":"2023-04-20T12:24:45","modified_gmt":"2023-04-20T11:24:45","slug":"sveps-med-av-ofantligt-passionerad-installning-omenatango-av-anna-heikkinen-langtans-kapell","status":"publish","type":"post","link":"https:\/\/kulturbloggen.com\/?p=166275","title":{"rendered":"Sveps med av ofantligt passionerad inst\u00e4llning – Omenatango av Anna Heikkinen & L\u00e4ngtans Kapell"},"content":{"rendered":"\n
\"\"
foto Evaline Johnsson<\/figcaption><\/figure>\n\n\n\n

Anna Heikkinen & L\u00e4ngtans Kapell<\/p>\n\n\n\n

Omenatango<\/p>\n\n\n\n

5<\/p>\n\n\n\n

Inspelad maj-augusti 2922 i Elementstudion G\u00f6teborg<\/p>\n\n\n\n

Produktion: Anna Heikkinen & L\u00e4ngtans Kapell<\/p>\n\n\n\n

Kakafon Records<\/p>\n\n\n\n

Releasedatum: 16\/3 2023<\/p>\n\n\n\n

Det h\u00e4r \u00e4r inte en skiva vilken som helst f\u00f6r de involverade, allra minst f\u00f6r Anna Heikkinen. Vad som blivit hennes baby har en l\u00e5ng, personlig f\u00f6rhistoria, ett svindlande avstamp. Heikkinen ber\u00e4ttar om upprinnelsen i ett trespr\u00e5kigt texth\u00e4fte. \u00d6ppningssp\u00e5ret p\u00e5 finska och svenska har samma titel som den Lunchteater jag s\u00e5g och skrev om p\u00e5 G\u00f6teborgs Stadsteater 2019. Det r\u00f6r sig om Satumaa <\/em>av Unto Mononen som i svensk \u00f6vers\u00e4ttning av Lars Huld\u00e9n blir Sagolandet.<\/em> Heikkinen utg\u00e5r fr\u00e5n en magisk plats, en stor \u00e4ppelodling planterad f\u00f6r snart hundra \u00e5r sedan av hennes farfar. Under andra v\u00e4rldskriget f\u00f6rlorades marken, familjen evakuerades och farfar stupade vid fronten. Deras tv\u00e5 barn skickades till Sverige, varav Annas pappa blev kvar.. Sommaren 2013 reser Anna med sin pappa f\u00f6r att s\u00f6ka upp platsen, numera en park p\u00e5 ryskt omr\u00e5de. Tv\u00e5 \u00e5r senare har behovet att f\u00e5 gr\u00e4va i det f\u00f6rflutna parat med lusten att sjunga finsk tango vuxit sig s\u00e5 starkt, att Anna reser till Finland p\u00e5 egen hand. G\u00e5r d\u00e5 spr\u00e5kkurs, tr\u00e4ffar sin faster och kusiner. F\u00f6r att forts\u00e4tta kronologin bildas Anna Heikkinen & L\u00e4ngtans Kapell. efter ytterligare tv\u00e5 \u00e5r. <\/p>\n\n\n\n

L\u00e4ngtans Kapell best\u00e5r av fyra mycket v\u00e4lutbildade kvinnor vilka sjunger st\u00e4ms\u00e5ng p\u00e5 ett spr\u00e5k de inte talar. Den person Anna startade sitt utforskande med var dragspelaren Larisa Ljungkrona-M\u00f6ntinen. Vidare ing\u00e5r i kapellet Ida Gillner p\u00e5 sopransaxofon samt cellisten Leonor Palazzo. Kvinnorna driver eller ing\u00e5r i flera andra projekt fr\u00e4mst inom v\u00e4rldsmusik och klassiskt. Anna har \u00e4gnat sig mycket \u00e5t latinamerikanska folks\u00e5nger och argentinsk(!) tango medan jag l\u00e4rde k\u00e4nna Ida Gillner genom duon Ida & Louise och senare djupt ber\u00f6rande solopianoskivan Anna.<\/em><\/p>\n\n\n\n

<\/em> Av en originellt utformad s\u00e4ttning utvinns oanade dimensioner, ett spektrum av k\u00e4nslor. Instrumenten gifter sig med varann och den \u00f6ppna-spj\u00e4ll-s\u00e5ngen p\u00e5 ett f\u00f6runderligt vis. Allt \u00e4r enormt m\u00e5lmedvetet och \u00f6vert\u00e4nkt gjort. Relevant att relatera till svarta artisters souliga utlevelse som g\u00f6r mig kn\u00e4svag, samtidigt som jag inser att andra skyggar inf\u00f6r energiska uttryck av extas och sm\u00e4rta. Ser en motsvarande parallell p\u00e5 Omenatango<\/em> vars k\u00e4nsloniv\u00e5er inte s\u00e4llan befinner sig p\u00e5 kokpunkten. Den konsekvent orubbliga h\u00e5llningen f\u00f6rtj\u00e4nar hur mycket kredd som helst, g\u00e5r r\u00e4tt in. n\u00e4r man \u00e4r redo. Blir uppenbart att kvartettens br\u00e4nsledep\u00e5er kontinuerligt fylls p\u00e5 av deras angel\u00e4gna \u00e4rende. <\/p>\n\n\n\n

\"\"
pressfoto Evaline Johnsson <\/figcaption><\/figure>\n\n\n\n

F\u00e4ster mig vid det sug som sl\u00e5r rot f\u00f6rsta g\u00e5ngen i cellosticket p\u00e5 inledande sp\u00e5r, det som ofta kallas Finlands nationaltango. N\u00e4sta sugande sekvens infaller i n\u00e4sta l\u00e5t Under fullm\u00e5nen <\/em>(K\u00e4rki\/ Helismaa), vars intro p\u00e5 sopransax m\u00e5ste betecknas som fullkomligt bed\u00e5rande. Dessa h\u00e4ndelserika tv\u00e5 stycken p\u00e5g\u00e5r i cirka sju minuter vardera. Heikkinens stundtals intensivt uppfordrande st\u00e4mma, sjunger ibland verser b\u00e5de p\u00e5 finska och svenska. H\u00e4r finns tonal densitet de luxe. Vid enstaka sekvenser s\u00e5 \u00f6versvallande att man n\u00e4stan vill v\u00e4rja sig f\u00f6r refr\u00e4ng och crescendo. Snacka om full satsning och vokal vighet, total kontrast till r\u00e4ddh\u00e5gsen mj\u00e4kighet. Spelet p\u00e5 dragspel och sopransaxofon \u00e4r p\u00e5 samma g\u00e5ng skirt och sorgligt, m\u00e5ngfasetterade kreativa linjer uppst\u00e5r.<\/p>\n\n\n\n

F\u00f6ga f\u00f6rv\u00e5nande f\u00f6rmedlas st\u00e4mningsskiftande bilder. I traditionell folkmelodi dras lyssnaren in i vacker st\u00e4ms\u00e5ng. Sellanen Ol\u00b4Viipuri <\/em>visar sig vara en kl\u00e4mmig melodi av tre komposit\u00f6rer, vilka kombinerar finsk kultur med drag fr\u00e5n klezmer-tradition. Det upphottade tempot inbjuder till ystra turer p\u00e5 dansgolvet. Man kan inte undg\u00e5 att notera att huvudrollsinnehavaren f\u00f6rfogar \u00f6ver en alldeles utomordentlig r\u00f6st. Varf\u00f6r h\u00f6rs hon inte oftare p\u00e5 scener i G\u00f6teborg?<\/p>\n\n\n\n

En annan ytterst v\u00e4sentlig plusfaktor handlar om arrangemangen vilka de ansvarar f\u00f6r gemensamt. Smarta id\u00e9er till\u00e4mpas m\u00e4sterligt. Dessa ljuvligt ljudande arr tar mig i besittning. P\u00e5 snyggt designade cd:n varvas smittsam livsberusning med tonvis av melankoli. P\u00e5 jazzspr\u00e5k skulle ben\u00e4mningarna vara up tempo och ballader. Tempo\u00f6kningen i S\u00e4kkinj\u00e4rven Polkka <\/em>sk\u00f6ljer fram som en tryckv\u00e5g p\u00e5 gr\u00e4nsen till bortom kontroll, blir till omst\u00f6rtande allegro forte. Kontrasteras mot en kortis skriven av Heikkinen, en bitterljuv s\u00e5ng om att minnas den lycka som g\u00e5tt f\u00f6rlorad.<\/p>\n\n\n\n

Albumet erbjuder en s\u00e5dan omtumlande k\u00e4nslostorm att det n\u00e4ppeligen kommer n\u00e5 fram till den stora publiken. F\u00f6rvisso \u00e4r nog m\u00e5nga ben\u00e4gna att k\u00f6pa skivan efter att ha sett f\u00f6rest\u00e4llningen L\u00e4ngtans Kapell turnerar med. Kvinnornas h\u00e4ngivenhet, konstn\u00e4rliga kunnande och integritet (g\u00f6r sin grej till full\u00e4ndning) imponerar till den grad att h\u00f6gsta betyg \u00e4r befogat. <\/p>\n\n\n\n

<\/p>\n\n\n\n

<\/p>\n\n\n\n

<\/p>\n\n\n\n

<\/p>\n\n\n\n

<\/p>\n\n\n\n

<\/p>\n","protected":false},"excerpt":{"rendered":"

Anna Heikkinen & L\u00e4ngtans Kapell Omenatango 5 Inspelad maj-augusti 2922 i Elementstudion G\u00f6teborg Produktion: Anna Heikkinen & L\u00e4ngtans Kapell Kakafon Records Releasedatum: 16\/3 2023 Det h\u00e4r \u00e4r inte en skiva vilken som helst f\u00f6r de involverade, allra minst f\u00f6r Anna Heikkinen. Vad som blivit hennes baby har en l\u00e5ng, personlig f\u00f6rhistoria, ett svindlande avstamp. Heikkinen […]<\/p>\n","protected":false},"author":34,"featured_media":0,"comment_status":"closed","ping_status":"closed","sticky":false,"template":"","format":"standard","meta":{"_genesis_hide_title":false,"_genesis_hide_breadcrumbs":false,"_genesis_hide_singular_image":false,"_genesis_hide_footer_widgets":false,"_genesis_custom_body_class":"","_genesis_custom_post_class":"","_genesis_layout":"","footnotes":""},"categories":[22],"tags":[],"class_list":["post-166275","post","type-post","status-publish","format-standard","category-skivor","entry"],"_links":{"self":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/166275","targetHints":{"allow":["GET"]}}],"collection":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts"}],"about":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/types\/post"}],"author":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/users\/34"}],"replies":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fcomments&post=166275"}],"version-history":[{"count":14,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/166275\/revisions"}],"predecessor-version":[{"id":166337,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/166275\/revisions\/166337"}],"wp:attachment":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fmedia&parent=166275"}],"wp:term":[{"taxonomy":"category","embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fcategories&post=166275"},{"taxonomy":"post_tag","embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Ftags&post=166275"}],"curies":[{"name":"wp","href":"https:\/\/api.w.org\/{rel}","templated":true}]}}