![\"\"](\"https:\/\/kulturbloggen.com\/wp-content\/uploads\/2023\/03\/unnamed-6-1.jpg\")
<\/p>\n<\/p>\n
John Wick Chapter 4
\nBetyg 3
\nSvensk biopremi\u00e4r 22 mars 2023
\nRegi Chad Stahelski<\/p>\n
John Wick \u00e4r filmv\u00e4rldens motsvarighet till tyska Rammstein. B\u00e5da lever i en v\u00e4rld d\u00e4r m\u00e5ttlighet eller god smak inte existerar. John Wick-regiss\u00f6ren Chad Stahelski har f\u00f6rvisso inte samma kraft och f\u00f6rm\u00e5ga till masspsykos som de tyska h\u00e5rdrockarna, men vad g\u00e4ller att ignorera ett klassiskt koncept som \u2019\u2019det kan bli f\u00f6r mycket av det goda\u2019\u2019 befinner han sig i samma f\u00e5lla som det bombastiska metal-bandet.<\/p>\n
Trots att medlemmar ur sk\u00e5despelarensemblen, som Ian McShane och den nyligen bortg\u00e5ngne Lance Reddick, f\u00f6rs\u00f6kt vurma f\u00f6r att det finns en emotionell k\u00e4rna i filmerna, g\u00e5r det inte att fly undan det faktum att John Wick endast har haft ett m\u00e5l\u2026 Action i kubik och kvadrat.<\/p>\n
Genom tre filmer har gr\u00e4nserna f\u00f6r skottlossningar, orgier i kampsport och allm\u00e4n massaker utmanats g\u00e5ng p\u00e5 g\u00e5ng. Denna trend forts\u00e4tter – givetvis, i det fj\u00e4rde kapitlet om den ostoppbara d\u00f6dsmaskinen. Med en oerh\u00f6rd speltid p\u00e5 tre timmar kan Stahelski leva ut sina vildaste dr\u00f6mmar genom kavalkader av d\u00f6d och explosioner. Att t\u00e4nka p\u00e5 n\u00e5gon sorts m\u00e4ttnadsgrad finns inte p\u00e5 kartan. Detta \u2019\u2019pang pang\u2019\u2019-frosseri m\u00e5 vara underh\u00e5llande men har ocks\u00e5 baksidor. Efter fyra filmer finns det f\u00e5 – om n\u00e5gra, s\u00e4tt kvar att kreativt d\u00f6da m\u00e4nniskor med skjut- och huggvapen. Flera sekvenser \u00e4r alltf\u00f6r bekanta, det \u00e4r samma strikta koreografi, som p\u00e5minner om en noga tuktad dans. Slagsm\u00e5len utspelar sig \u00e4nnu en g\u00e5ng i neondr\u00e4nkta spegelrum d\u00e4r en oupph\u00f6rlig m\u00e4ngd banditer decimeras.<\/p>\n
Att avvika fr\u00e5n formulan vid det h\u00e4r laget vore inte heller vidare klokt. Det vore lika vettl\u00f6st som att McDonalds skulle bygga om hela sin meny och uteslutande fokusera p\u00e5 japansk kokkonst. Men med tanke p\u00e5 att formulan har justerats och – i min mening, f\u00f6rb\u00e4ttrats i en film som Nobody – som skrevs av Derek Kolstad, manusf\u00f6rfattare till samtliga John Wick-filmer, \u00e4r det sv\u00e5rt att acceptera den n\u00e4stintill skaml\u00f6sa repetitionen. Nobody hade ocks\u00e5 utrustats med stora m\u00e5tt m\u00f6rk humor, n\u00e5got som \u00e4r sm\u00e4rtsamt fr\u00e5nvarande h\u00e4r. Att en filmserie, som mer eller mindre baserar hela sin existens p\u00e5 det om\u00f6jliga och n\u00e4rmast bef\u00e4ngda v\u00e4grar att anamma humor \u00e4r fullkomligt barockt. Keanu Reeves m\u00e5 vara en av filmindustrins mest sympatiska individer, men hans sk\u00e5despeleri forts\u00e4tter att vara lika imponerande som en bl\u00e5sig bussh\u00e5llplats. Men det \u00e4r Bill Skarsg\u00e5rd som drar det korta str\u00e5et som filmens antagonist. Utrustad med en fransk accent, som inte ens hade kunnat accepterats i en barnfilm, tvingas Skarsg\u00e5rd arbeta med ett material som \u00e4r lika obefintligt som ett korruptionsfritt fotbolls-VM.<\/p>\n
Men trots de m\u00e5nga felen finns det ocks\u00e5 klara f\u00f6rb\u00e4ttringar j\u00e4mf\u00f6rt med den aningen trevande John Wick Chapter 3 Parabellum. Denna g\u00e5ng har strukturen r\u00e4ttats till vilket inneb\u00e4r att actionscenerna eskalerar, Parabellum avfyrade sina mest spektakul\u00e4ra actionscener alltf\u00f6r tidigt. Detta ledde till en oinspirerad final som misslyckades med uppgiften att f\u00e5 adrenalinet att pumpa. F\u00f6rdelningen och uppbyggnaden \u00e4r denna g\u00e5ng markant b\u00e4ttre och det betalar sig i en slutsekvens som fullkomligt briljerar.<\/p>\n
D\u00e5 allt ska kulminera tar Stahelski fram allt han l\u00e4rt sig under de g\u00e5ngna \u00e5ren. Det monster som sl\u00e4pps l\u00f6s \u00e4r n\u00e4stan om\u00f6jligt att beskriva. Vi f\u00e5r en av de svettigaste och mest h\u00e4nsynsl\u00f6sa jaktsekvenserna p\u00e5 l\u00e4nge. Genom Paris gator utspelas en furi\u00f6s massaker som aldrig tycks vilja ta slut. H\u00e4r lyckas Stahelski ocks\u00e5 hitta nya grepp vad g\u00e4ller att visualisera slaktfesten genom innovativa kamera\u00e5kningar och intensiv klippning. Tempot och intensiteten v\u00e4grar att upph\u00f6ra, hela filmen har d\u00e5 blivit till en eldkastare som \u00e4mnar att s\u00e4tta allt i brand.<\/p>\n
S\u00e5 trots m\u00e4ngder av repetition och ett manus knappt v\u00e4rt namnet, \u00e4r filmens final s\u00e5 pass imponerande att en rekommendation m\u00e5ste utlysas. Se bara till att uppleva detta p\u00e5 st\u00f6rsta m\u00f6jliga duk.<\/p>\n