![\"\"](\"https:\/\/kulturbloggen.com\/wp-content\/uploads\/2023\/03\/unnamed-3-1.jpg\")
<\/p>\n<\/p>\n
Linjen
\nBetyg 3
\nSvensk biopremi\u00e4r: 17 mars 2023
\nRegi Ursula Meier<\/p>\n
D\u00e4r Terrence Malick gjorde den Tunna R\u00f6da Linjen har Ursula Meier gjort den spikraka linjen. F\u00f6r det \u00e4r n\u00e4mligen l\u00e4nge sedan vi fick n\u00e5got s\u00e5h\u00e4r enkelt och koncist. Meier har tydliga och helt klara intentioner att g\u00f6ra ett familjedrama d\u00e4r egoism, bitterhet samt fysisk och psykisk oh\u00e4lsa st\u00e5r i centrum. Dessa koncept \u00e4r inte bara enkla ledord utan filmens kropp, sj\u00e4l och hj\u00e4rna. Att rikta in sig p\u00e5 ett mycket specifikt m\u00e5l och v\u00e4gra att avvika m\u00e5ste till viss del ber\u00f6mmas. I en tid d\u00e5 flera filmskapare f\u00f6rs\u00f6ker skapa komplexitet genom att \u00f6verfylla sina filmer \u00e4r Linjen snarare en form av spartansk minimalism vad g\u00e4ller presentation och ambitioner.<\/p>\n
J\u00e4rnviljan, att inte r\u00f6ra sig en millimeter fr\u00e5n den dramatiska k\u00e4rnan, \u00e4r dock inte oproblematisk. F\u00f6rutom att vara strikt vad g\u00e4ller tematiken verkar Meier satt upp lika h\u00e5rda begr\u00e4nsningar vad g\u00e4ller bearbetning och minuti\u00f6st detaljarbete. De b\u00e4sta dramatiker dyker ned i sina karakt\u00e4rer, v\u00e4nder ut och in p\u00e5 dem som om de l\u00e5g p\u00e5 ett dissikeringsbord. Men Meier tycks ha satt upp tydliga barri\u00e4rer och gr\u00e4nser – inte av den positiva sorten. Filmens m\u00e5nga konflikter och relationer till\u00e5ts aldrig blomma ut, de n\u00e5r en basal utvecklingsniv\u00e5 f\u00f6r att pl\u00f6tsligt upph\u00f6ra. De g\u00e5nger som det verkar vara en emotionell raket i g\u00f6rningen stampar Meier p\u00e5 bromsen. Konsten att beh\u00e4rska sig \u00e4r beundransv\u00e4rd men den st\u00e4ndiga \u00e5terh\u00e5llsamheten blir i slut\u00e4nden ett alltf\u00f6r stort hinder.<\/p>\n
Ingenting till\u00e5ts att lyfta \u00f6ver medelniv\u00e5n. Ensemblen \u00e4r duglig och genomg\u00e5ende kompetent men det finns inget utm\u00e4rkande eller minnesv\u00e4rt. Manuskriptet \u00e4r lika stoiskt och g\u00f6r inte n\u00e5gra f\u00f6rs\u00f6k att skapa ytterligare dimensioner, varken f\u00f6r ber\u00e4ttelsen eller n\u00e5gra av karakt\u00e4rerna.<\/p>\n
Men Meier lyckas inte alltid beh\u00e5lla lugnet och isen i magen. F\u00f6r \u00e4ven om Linjen \u00e4r genomg\u00e5ende strikt f\u00f6rekommer det en rad inslag som g\u00f6r kraftiga avbrott mot den str\u00e4nga regin. De f\u00e5 g\u00e5nger filmen eldar p\u00e5 konflikten mellan mor och dotter v\u00e4ljer Meier att presentera det med en \u00f6verdriven absurditet som ter sig som ofrivillig komik. Ett annat genuint klavertramp – ordvits avsedd, \u00e4r hur filmen v\u00e4ljer att portr\u00e4ttera f\u00f6rk\u00e4rleken till musik. Flera g\u00e5nger om vill Meier f\u00f6rmedla musikens inspirationskraft, hon vill \u00e4ven demonstrera musikalisk talang. Tyv\u00e4rr blir flera av dessa sekvenser till ren och sk\u00e4r lustgas d\u00e5 de olika framf\u00f6randena \u00e4r katastrofala. Som relativt kompetent gitarrist sk\u00e4r det i b\u00e5de sj\u00e4l och \u00f6ron d\u00e5 huvudrollsinnehavaren St\u00e9phanie Blanchoud besudlar en rad fina Fender- och Gibson-gitarrer genom ett gr\u00e4sligt gitarrspel som knappt skulle kunna accepteras p\u00e5 en nyb\u00f6rjarskola.<\/p>\n
Hela avslutningen visar sig ocks\u00e5 vara en blindg\u00e5ngare av obeskrivlig magnitud. Ist\u00e4llet f\u00f6r att vara sp\u00e4nnande abstrakt eller t\u00e4nkv\u00e4rt serveras publiken en ofattbart tafatt final som skulle beh\u00f6vt marinera ett par \u00e5rstider f\u00f6r att k\u00e4nnas det minsta genomt\u00e4nkt.<\/p>\n
Linjen \u00e4r definitionen av fungerade, det finns ingen fl\u00e4rd eller \u00f6verdriven entusiasm, samtidigt g\u00f6rs det inte heller n\u00e5gra st\u00f6rre misstag och filmen \u00e4r lika funktionsduglig som
\nden \u00e4r icke ordin\u00e4r.<\/p>\n