![\"\"](\"https:\/\/kulturbloggen.com\/wp-content\/uploads\/2023\/03\/unnamed-19.jpg\")
<\/p>\n<\/p>\n
Close
\nBetyg 5
\nSvensk biopremi\u00e4r 17 mars 2023
\nRegi Lukas Dhont<\/p>\n
Under barndoms\u00e5ren \u00e4r sommaren b\u00e4sta tiden p\u00e5 \u00e5ret. Inte bara f\u00f6r det varma v\u00e4dret och l\u00e5nga ljusa dagar – och kv\u00e4llar – utan f\u00f6r de, vad det k\u00e4ndes som, o\u00e4ndliga loven d\u00e4r tid och m\u00f6jligheter l\u00e5g som l\u00e5nga str\u00e4ngar av ax p\u00e5 ett s\u00e4desf\u00e4lt. Och det \u00e4r i en av de str\u00e4ngarna Close, den andra filmen fr\u00e5n den belgiska regiss\u00f6ren och manusf\u00f6rfattaren Lukas Dhont, tar sin b\u00f6rjan. Tv\u00e5 v\u00e4nner, Remi och Leo, har i fantastiskt samf\u00f6rst\u00e5nd och fantasi i perfekt samklang lyckats fly en bel\u00e4gring och undvikit att blivit inf\u00e5ngade. De flyr genom blomf\u00e4ltet och vidare till Remi d\u00e4r barndomen och v\u00e4nskapen aldrig beh\u00f6ver ta slut. I alla fall k\u00e4nns det s\u00e4kert s\u00e5 f\u00f6r dem b\u00e5da just d\u00e4r och d\u00e5.<\/p>\n
Men som med allt fint h\u00e4r i v\u00e4rlden tar det slut. B\u00e5de lovet och den enkla villkorsl\u00f6sa v\u00e4nskapen. Tillbaka i skolan i h\u00f6gre klass b\u00f6rjar det kommenteras om att deras v\u00e4nskap \u00e4r lite v\u00e4l n\u00e4rg\u00e5ngen, b\u00e5de lite retsamt av flickorna och n\u00e5got elakare av pojkarna, och \u00e4ven om det inte riktigt funnits n\u00e5got uttalat f\u00f6rh\u00e5llande – mest f\u00f6r att de \u00e4r v\u00e4ldigt unga och oskyldiga \u00e4n – s\u00e5 \u00e4r det \u00e4nd\u00e5 n\u00e5gonting som antyds i de bilder Lukas s\u00e5 vackert m\u00e5lar upp. Och ofta g\u00f6r han m\u00e4sterligt s\u00e5, l\u00e5ter kommunikationen ske genom bilderna och inte n\u00f6dv\u00e4ndigtvis genom orden som yttras.<\/p>\n
F\u00f6r att distansera sig fr\u00e5n kanske inte anklagelserna men kommentarerna letar sig Leo in i nya v\u00e4nskapskretsar och h\u00e5ller Remi p\u00e5 beh\u00f6rigt avst\u00e5nd. Han \u00e4r fortfarande sn\u00e4ll mot honom, och avslutar inte deras v\u00e4nskap, men i sitt f\u00f6rs\u00f6k att balansera nyvunnen popul\u00e4ritet och undvika vidare elaka kommentarer blir han \u00e4nd\u00e5 distanserad. Kyligare. Vilket \u00e4r en h\u00e5rd p\u00e5minnelse om hur ont det kan g\u00f6ra att v\u00e4xa upp, f\u00f6rs\u00f6ka passa in, utvecklas \u00e5t olika h\u00e5ll, och k\u00e4nna v\u00e4nskapsrelationer falla samman. Jag har absolut k\u00e4nt det, och tror de flesta ocks\u00e5 har gjort det i n\u00e5gon m\u00e5n. Och visst svider det. Speciellt som ung och n\u00e4r hormoner rusar samtidigt som en utvecklar ett f\u00f6rst\u00e5nd att hantera allting med. Tyv\u00e4rr slutar det inte alltid lyckligt. Som h\u00e4r.<\/p>\n
Vemod blir till tragedi och de flesta steg av sorgprocessen. Eller kanske mest f\u00f6rnekelse och ilska, men \u00e4ven f\u00f6rvirrat f\u00f6rs\u00f6k till accepterande ocks\u00e5. B\u00e5de f\u00f6r Leo och Remis mamma Sophie, spelad av den belgiska sk\u00e5despelerskan \u00c9melie Dequenne – kanske mest k\u00e4nd fr\u00e5n Dardenne-br\u00f6dernas Rosetta (1999) – som f\u00f6rs\u00f6ker balansera sin egna sorg med v\u00e4nskapsrelationen till Leo som forts\u00e4tter bes\u00f6ka dem. Allra mest hj\u00e4rtsk\u00e4rande blir det n\u00e4r de b\u00e5da g\u00e5r in i Remis rum f\u00f6r att leka detektiver och f\u00f6rs\u00f6ka ta reda p\u00e5 inte vad utan varf\u00f6r det har h\u00e4nt. \u00c5terigen \u00e4r det mycket starkt skildrat genom handlingar snarare \u00e4n att det s\u00e4ger s\u00e5dant till varandra. Liksom en middagsscen n\u00e4r Leos storebror pratar om sin framtid och Remis pappa brister ut i gr\u00e5t – underf\u00f6rst\u00e5tt f\u00f6r att han aldrig kommer kunna unna sin egna son allt det. Men de diskuterar det aldrig utan l\u00e5ter bilderna brinna klart som ett starkt ljus. Sj\u00e4lvklart kr\u00e4ver detta ocks\u00e5 oerh\u00f6rda sk\u00e5despelarinsatser – vilket ocks\u00e5 samtliga levererar, men kanske d\u00e5 just Leo – spelad av Eden Dambrine, som tr\u00e4ffade regiss\u00f6ren Lukas under en t\u00e5gresa d\u00e4r han blev tillfr\u00e5gad om han ville medverka i en film och genast tackade ja p\u00e5 plats – som lyser allra klarast i hela ensemblen.<\/p>\n
Allt som allt \u00e4r det en m\u00e4sterlig film som inte riktigt klassar sig som en HBTQ-skildring, eller coming-of-age drama, men som \u00e4nd\u00e5 lyckas s\u00e4nda ut s\u00e5 mycket ljus att det belyser s\u00e5 mycket av livet och dess samtidiga sm\u00e4rta och sk\u00f6nhet att det \u00e4r om\u00f6jligt att inte bli ber\u00f6rd och k\u00e4nna med dess karakt\u00e4rer. Och n\u00e4r filmen \u00e4r slut k\u00e4nns det som att kliva ur en emotionell berg&dalbana.<\/p>\n