![\"peter\"](\"http:\/\/kulturbloggen.com\/wp-content\/uploads\/2010\/01\/peter.jpg\" "\\"peter\\"")
<\/p>\n<\/p>\n
Peter Lindstr\u00f6m har verkligen gr\u00e4vt ner sig i den nordamerikanska myllans singer-songwritertradition. Man kan l\u00e4tt bli imponerad av alla de turn\u00e9datum i Australien, Japan, USA mm som radas upp p\u00e5 hans hemsida <\/a>och spelerfarenheten m\u00e4rks av. Det \u00e4r rutinerat, tr\u00e4ffs\u00e4kert och r\u00f6sten har en behagligt k\u00e4nslosam ton som jag placerar n\u00e5nstans mellan amerikaniserade svenskar som Gustaf Kjellvander och Bj\u00f6rn Kleinhentz. Det pendlar mellan stillsamma ber\u00e4ttande ballader med slide, munspel och k\u00f6r och mer countryinspirerande upptempl\u00e5tar.<\/p>\n L\u00e5tarna heter saker i stil med ”Missisippi woman”, ”Jesus blood aint’ failed me yet” och ”Detroit”. Melodramatiska kristna teman samsas med mer sv\u00e4ngig arbetarromantik och inget av detta har jag egentligen n\u00e5gonting emot, det \u00e4r mest det att jag har h\u00f6rt det av s\u00e5 m\u00e5nga f\u00f6rut som detssutom gjort det b\u00e4ttre. Uppenbara influenser som Richmond Fontaine, Kjellvander och brorsan Christian, Willie Nelson och Townes van Zandt, har alla haft ett v\u00e4ldigt personligt f\u00f6rh\u00e5llningss\u00e4tt till det traditionella som gjort musiken intressant. Detta kan jag inte hitta hos Peter och d\u00e4rf\u00f6r tappar jag snabbt intresset. Det blir mest som imitationer av existerande artister \u00e4n n\u00e5gonting eget.<\/p>\n Men jag gillar r\u00f6sten och ambitionerna. \u00c4ven om just r\u00f6sten sviker n\u00e4r det ska tas i mer, som i s\u00f6derntr\u00e4skiga ”Jesus blood aint failed me yet”. Det \u00e4r n\u00e4r han v\u00e5gar sl\u00e4ppa countrysv\u00e4nget som en tilltalande sk\u00f6rhet fram, som inledande Gospel, skivans klart b\u00e4sta sp\u00e5r, med dess fina munspel, piano och gitarr-arrangemang. Kanske kan n\u00e4sta platta bjuda p\u00e5 mer personligt l\u00e5tskrivande och tilltal. Talangen finns uppenbarligen d\u00e4r.<\/p>\n