{"id":163472,"date":"2023-02-16T02:34:54","date_gmt":"2023-02-16T01:34:54","guid":{"rendered":"https:\/\/kulturbloggen.com\/?p=163472"},"modified":"2023-02-16T18:21:48","modified_gmt":"2023-02-16T17:21:48","slug":"robust-och-subtil-snickargladje-goldings-bernstein-stewart-pa-nefertiti-valand","status":"publish","type":"post","link":"https:\/\/kulturbloggen.com\/?p=163472","title":{"rendered":"Robust och subtil snickargl\u00e4dje – Goldings\/ Bernstein\/ Stewart p\u00e5 Nefertiti Valand"},"content":{"rendered":"\n
\"\"
foto Leif Wivatt
<\/figcaption><\/figure>\n\n\n\n

14\/2 2023<\/p>\n\n\n\n

Valand i G\u00f6teborg (arrang\u00f6r: Jazzf\u00f6reningen Nefertiti)<\/p>\n\n\n\n

<\/p>\n\n\n\n

Trion som kamperat i \u00f6ver trettio \u00e5r gjorde succ\u00e9 p\u00e5 Nef f\u00f6r fyra \u00e5r sedan. Nyss p\u00e5b\u00f6rjad turn\u00e9 kickas ig\u00e5ng ig\u00e5ng p\u00e5 ett uts\u00e5lt Valand. Fast uttrycket \u00e4r inte helt adekvat med tanke p\u00e5 orgeltrions avskalade, ofta f\u00f6rsynta och tidl\u00f6sa sound. Vad betr\u00e4ffar ljudet var det \u00f6verraskande \u00e5terh\u00e5llsamt, exemplariskt finf\u00f6rdelat i en konsert \u00f6ver tv\u00e5 normall\u00e5nga set.<\/p>\n\n\n\n

Jag tog nyfiket konserten lite p\u00e5 uppstuds. Hade inte lyssnat in mig p\u00e5 det tiotal skivor dessa prominenta musiker tillverkat tillsammans. Kan omg\u00e5ende konstateras att ett ansenligt m\u00e5tt av v\u00e4lvilja genomsyrar lokalen av sittande och st\u00e5ende publik, av vilka frapperande m\u00e5nga sj\u00e4lva \u00e4r i branschen. Den dragningskraften finns hos dessa amerikanska instrumentalister, med presentat\u00f6r Larry Goldings i spetsen vars avsiktligt distr\u00e4aktiga framtoning framkallar skratt. Tydligen \u00e4gnar han sig \u00e5t stand up som sidokarri\u00e4r och anv\u00e4nder d\u00e5 ett alter ego.<\/p>\n\n\n\n

\"\"
foto Leif Wivatt <\/figcaption><\/figure>\n\n\n\n

Hur som helst h\u00e4pnar man \u00f6ver vilka fantastiska cv m\u00e4nnen i 55-\u00e5rs \u00e5ldern kan visa upp. Goldings och kanske ocks\u00e5 Stewart torde jag ha sett f\u00f6r trettio \u00e5r sedan n\u00e4r funkiga Roots Revisted (Maceo Parker m.fl) intog Nef i ett klassiskt gig. Att bara lista en br\u00e5kdel av Goldings samarbeten inom olika genrer blir \u00e4nd\u00e5 svindlande: Melody Gardot, James Brown, John Mayer, Steve Gadd, John Scofield, Harry Allen, Sia, Lee Ritenour, Curtis Stigers, Carla Bley, Michael Brecker, Scary Pockets, Elton John, James Taylor och Norah Jones. Peter Bernstein som sl\u00e4ppt n\u00e4rmare tjugofem studioalbum har spelat med bland andra Lonnie Smith, James Cobb, Sonny Rollins, Ron Carter och David ”Fathead” Newman. Bill Stewart \u00e5 sin sida har gjort ett dussintal skivor i eget namn och d\u00e4rut\u00f6ver medverkat p\u00e5 alster med bland andra Pat Metheny, Seamus Blake, Pat Martino, John Scofield, Chris Potter och Lee Konitz. <\/p>\n\n\n\n

Noterar luftig inledning genom finstilt ackordplockande i en groovig, anda som utstr\u00e5lar positiva k\u00e4nslor. R\u00f6r sig snarare om boppiga tong\u00e5ngar med bluesst\u00e4nk \u00e4n fusion. Mitt i Mr. Meagles <\/em>(L. Goldings) vars upptakt kan beskrivas som en ballad, utkristalliseras en bluesgungande k\u00e4rna. M\u00e4rker direkt hur dynamiskt samspelet fungerar. Uppenbart att trion k\u00e4nner att de inte beh\u00f6ver bevisa n\u00e5got, Avslappnade attityden p\u00e5minner om den fr\u00e5n osannolikt meriterade medlemmarna i The Art Of The Quartet (recenserade konsert med dem 2019 i OJ). Stundtals kan de inte undg\u00e5 att hamna i ett virtuost flow, men \u00e4r absolut inget sj\u00e4lv\u00e4ndam\u00e5l. <\/p>\n\n\n\n

\"\"
foto Rustan Lefin <\/figcaption><\/figure>\n\n\n\n

Egna original skrivna av n\u00e5gon i den tajta trion varvas f\u00f6red\u00f6mligt med andras l\u00e5tar. F\u00f6runderligt hur sofistikerat melodierna \u00f6ppnar sig, f\u00f6r\u00e4ndras och hur intensiteten v\u00e4xlar. United <\/em>av Wayne Shorter k\u00e4nnetecknas av elegant riffande av Bernstein j\u00e4mte gl\u00f6dhet up tempo-feature p\u00e5 klassiskt hammondorgelsound I Don\u00b4t Blame Me <\/em>av stilbildande gitarristen Marc Ribot blommar gruppens subtila l\u00e4ggning ut i l\u00e5gm\u00e4ld, vacker ballad.<\/p>\n\n\n\n

F\u00f6rsta set kulminerar i en energialstrande sak betitlad Don\u00b4t Ever Call Me Again, <\/em>pigg komposition signerad Bill Stewart. Blir f\u00f6rtjust i rullande rytmik initierat av l\u00e5tskrivarens intrikata shuffle-takter. H\u00f6g tid att betona konsertens sk\u00f6na sv\u00e4ngfaktor som sveper in publiken i ett behagligt tillst\u00e5nd.<\/p>\n\n\n\n

\"\"
foto Rustan Lefin
<\/figcaption><\/figure>\n\n\n\n

Efter paus sl\u00e5s jag \u00e4n starkare av konsertens utformning, dess n\u00e4rmast osannolikt avsp\u00e4nda struktur. Finns n\u00e5got v\u00e4ldigt delikat och sympatiskt \u00f6ver samexistensen p\u00e5 scen. Musikerna dekorerar teman med ett stort m\u00e5tt av frihet. Vad som prioriteras \u00e4r som antytts en cool, subtil variant av sv\u00e4ng. Centralt placerade Stewart bakom sitt trumset med tre cymbaler utg\u00f6r en slags uppsamlande kraft, agerar samtidigt dynamo. En instrumentkollega till honom, tillika en v\u00e4n jag intervjuat, s\u00e5g likheter med Billy Higgins spelstil. <\/p>\n\n\n\n

Vi sv\u00e4var som p\u00e5 moln, m\u00e5r f\u00f6rtr\u00e4ffligt tidigt in i andra set. Efter ett fint original av Bernstein levereras en lysande avdelning. F\u00f6rst Libra <\/em>(Gary Bartz) som visar sig vara en snabb sak d\u00e4r flyh\u00e4nta och trygga musiker frotterar sig med varandra. D\u00e4rp\u00e5 hyllning till nyss bortg\u00e5ngne oraklet Burt Bacharach vars This Guy\u00b4s In Love With You <\/em>framf\u00f6rs med smeksamt sugande konturer. Gitarristens vibrerande klang blir till ett fett utropstecken, f\u00e5r oss att rysa av v\u00e4lbehag. <\/p>\n\n\n\n

\"\"
foto Leif Wivatt <\/figcaption><\/figure>\n\n\n\n

Snitsiga samkv\u00e4met p\u00e5 scen forts\u00e4tter i bluesens tecken, fr\u00e5n trions andra skiva. Med flott, tryggt handlag tar flerfaldigt Grammy-nominerade Goldings, (j\u00e4mf\u00f6rts med Larry Young) och hans enormt beg\u00e5vade v\u00e4nner, sig an Randy Westons Berkshire Blues<\/em>. Temats r\u00e4ta linjer bryts fr\u00e4scht av mot mer aviga rytmer, vilket tilltalar f\u00f6respr\u00e5kare f\u00f6r figurer av mer komplext format.<\/p>\n\n\n\n

Tidl\u00f6sa orgeljazzen garneras otroligt snyggt och fartfyllt p\u00e5 upploppet i swing-schlagern Will You Still Be Mine? <\/em>Alla tre f\u00e5r utlopp f\u00f6r sina improvisatoriska anlag i en standard som vi f\u00e5r veta att Miles hade p\u00e5 repertoaren.. Utan att p\u00e5 n\u00e5got s\u00e4tt \u00f6verdriva moment av uppvisningskarakt\u00e4r f\u00e5r publiken sitt lystm\u00e4te. Gitarrens uts\u00f6kta vibrato och orgelns dova toner turas om att f\u00e4rga harmoniken, medan lika stadiga som flexibla rytmtillverkaren st\u00e5r f\u00f6r en sammanh\u00e5llande l\u00e4nk plus ett par attraktiva b\u00f6ljande eruptioner. <\/p>\n\n\n\n

\"\"
foto Rustan Lefin <\/figcaption><\/figure>\n\n\n\n

Sj\u00e4lvklart blir det stark respons och bejublat extranummer. Av praktiska sk\u00e4l \u00e4ger det rum f\u00f6rsta minuterna utan min uppm\u00e4rksamhet. Blev en blues skriven av Peter Bernstein, givetvis en medryckande komposition som bekr\u00e4ftar superba trions status. Glad f\u00f6r att jag fick m\u00f6jlighet att vara med om denna befriande avsp\u00e4nda tilldragelse med tre fantastiska musiker. Finns goda utsikter f\u00f6r att upplevelsen kommer v\u00e4xa undan f\u00f6r undan i mitt medvetande. Inspiration till rubriken kommer fr\u00e5n den i Jazzf\u00f6reningen som f\u00f6rs\u00e5g Larry Goldings med instrumentet han \u00f6nskade sig. <\/p>\n","protected":false},"excerpt":{"rendered":"

14\/2 2023 Valand i G\u00f6teborg (arrang\u00f6r: Jazzf\u00f6reningen Nefertiti) Trion som kamperat i \u00f6ver trettio \u00e5r gjorde succ\u00e9 p\u00e5 Nef f\u00f6r fyra \u00e5r sedan. Nyss p\u00e5b\u00f6rjad turn\u00e9 kickas ig\u00e5ng ig\u00e5ng p\u00e5 ett uts\u00e5lt Valand. Fast uttrycket \u00e4r inte helt adekvat med tanke p\u00e5 orgeltrions avskalade, ofta f\u00f6rsynta och tidl\u00f6sa sound. Vad betr\u00e4ffar ljudet var det \u00f6verraskande […]<\/p>\n","protected":false},"author":34,"featured_media":0,"comment_status":"closed","ping_status":"closed","sticky":false,"template":"","format":"standard","meta":{"_genesis_hide_title":false,"_genesis_hide_breadcrumbs":false,"_genesis_hide_singular_image":false,"_genesis_hide_footer_widgets":false,"_genesis_custom_body_class":"","_genesis_custom_post_class":"","_genesis_layout":"","footnotes":""},"categories":[7,16],"tags":[],"class_list":{"0":"post-163472","1":"post","2":"type-post","3":"status-publish","4":"format-standard","6":"category-musik","7":"category-recension","8":"entry"},"_links":{"self":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/163472","targetHints":{"allow":["GET"]}}],"collection":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts"}],"about":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/types\/post"}],"author":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/users\/34"}],"replies":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fcomments&post=163472"}],"version-history":[{"count":15,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/163472\/revisions"}],"predecessor-version":[{"id":163528,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/163472\/revisions\/163528"}],"wp:attachment":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fmedia&parent=163472"}],"wp:term":[{"taxonomy":"category","embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fcategories&post=163472"},{"taxonomy":"post_tag","embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Ftags&post=163472"}],"curies":[{"name":"wp","href":"https:\/\/api.w.org\/{rel}","templated":true}]}}