![\"\"](\"https:\/\/kulturbloggen.com\/wp-content\/uploads\/2023\/02\/image001.jpg\")
<\/p>\n<\/p>\n
Ant-Man And The Wasp: Quantumania
\nBetyg 4
\nSvensk biopremi\u00e4r 15 februari 2023
\nRegi Peyton Reed<\/p>\n
Disney och Marvel Studios har tillg\u00e5ng till den senaste och mest banbrytande tekniken med Ant-Man And The Wasp: Quantumania. Det har ocks\u00e5 figurerat flera l\u00f6ften om att detta \u00e4r avsett som den sanna spr\u00e5ngbr\u00e4dan f\u00f6r de kommande faserna som ska kulminera i tv\u00e5 Avengers-filmer om ett par \u00e5r. Men trots att framtiden kan tyckas vara det enda m\u00e5let med filmen \u00e4r Quantumania ov\u00e4ntat tillbakablickande och gammalmodig i sin ber\u00e4ttelse och visuella design. Det finns en id\u00e9 att Marvel stryper sina regiss\u00f6rer med strikta krav. Att de endast till\u00e5ts vara kuggar i ett massivt maskineri, att de i en krissituation skulle kunna bytas ut mot ansiktsl\u00f6sa tj\u00e4nstem\u00e4n. Den senaste fasen i den l\u00e5nga MCU-sagan har dock motbevisat detta. Doctor Strange: In The Multiverse Of Madness, Thor: Love and Thunder och Black Panther: Wakanda Forever har motbevisat det genom sina tydliga signum fr\u00e5n regiss\u00f6rer som Sam Raimi, Taika Waititi och Ryan Coogler.<\/p>\n
Peyton Reed har sina r\u00f6tter i en rad komedier, med varierande kvalitet ska till\u00e4ggas. Men inom Marvels ramverk kunde han finslipa sin komik och sin personregi. Ant-Man-filmerna har alltid varit studions mest humoristiska, konceptet med krympande karakt\u00e4rer l\u00e4mpar sig ocks\u00e5 f\u00f6r en mer komisk touch.<\/p>\n
Och med den charmante Paul Rudd i huvudrollen har Ant-Man alltid varit ett n\u00f6je att se. Den h\u00e4r g\u00e5ngen har dock Reed f\u00e5tt ett st\u00f6rre ansvar och en st\u00f6rre ber\u00e4ttelse. Nu \u00e4r det inte fr\u00e5ga om ett litet – urs\u00e4kta ordvitsen, \u00e4ventyr i San Francisco som involverar gangsters utan en storslagen rymdopera som tar inspiration fr\u00e5n Star Wars, Flash Gordon och Total Recall.<\/p>\n
Flera regiss\u00f6rer har st\u00f6tt p\u00e5 patrull d\u00e5 skalan och milj\u00f6n f\u00f6r\u00e4ndras alltf\u00f6r mycket. Sam Mendes k\u00e4ndes rej\u00e4lt kl\u00e4md d\u00e5 han tvingades anamma mer action och spektakel i Spectre \u00e4n i den mer fokuserade Skyfall. Reed lyckas dock navigera dessa f\u00f6r\u00e4ndringar relativt v\u00e4l, \u00e4ven om en stor del av introduktionen k\u00e4nns ofokuserad och inte lika sj\u00e4lvs\u00e4ker som de tv\u00e5 tidigare filmerna. Detta \u00e4r aningen f\u00f6rv\u00e5nande d\u00e5 dessa sekvenser \u00e4r av den mer bekanta sorten f\u00f6r Reed. Det \u00e4r l\u00e4ttsam familjedramatik, tonvis med humor och en Paul Rudd i h\u00f6gform. Men samtliga sekvenser i San Francisco k\u00e4nns pliktskyldiga och rastl\u00f6sa. De b\u00e4sta actionfilmer lyckas alltid f\u00f6rankra sina explosioner och h\u00f6gljudda volym i v\u00e4rme, goda karakt\u00e4rer och g\u00e4rna en god mytologi. Dessa element \u00e4r l\u00e4nge vilande i Quantumania och det tar ett bra tag innan Reed finner sig.<\/p>\n
F\u00f6rst n\u00e4r resan inleds mot det fantasifulla kvantum-universumet mjukas lederna upp. D\u00e5 f\u00f6rvandlas filmen till ett h\u00e4rligt matin\u00e9\u00e4ventyr som sl\u00e4pper loss sin fantasi. Allting k\u00e4nns som en enda l\u00e5ng hyllning till de mest klassiska science-fiction ber\u00e4ttelserna av Jules Verne eller H.G Wells. Allting utspelas mot en oerh\u00f6rt fantasifull bakgrund d\u00e4r f\u00e4rger och hysterisk design m\u00f6ts. Det vilar n\u00e5got lekfullt och ytterst avslappnat \u00f6ver hela \u00e4ventyret trots att v\u00e4rlden st\u00e5r p\u00e5 spel. Reed f\u00f6rst\u00e5r att det enda s\u00e4ttet att hantera de absurda koncepten med tidsresor genom multipla universum \u00e4r att st\u00e4ndigt luta sig mot en god dos humor. D\u00e4r komiken k\u00e4nns aningen pliktskyldig i filmens b\u00f6rjan blir den till slut dess st\u00f6rsta tillg\u00e5ng. Precis som Marvel-kollegan James Gunn har Reed inga problem att skratta \u00e5t sig sj\u00e4lv. D\u00e4r Wakanda Forever var ett m\u00f6rkt, sammanbitet och snillrikt drama \u00e4r detta en h\u00e4rlig hink med popcorn som dr\u00e4nkts i sm\u00f6r. Actionscenerna \u00e4r lika bombastiska som ett ny\u00e5rsfyrverkeri. Det k\u00e4nns som en enda l\u00e5ng – men sympatisk, pojkdr\u00f6m, d\u00e4r rymdskepp, rymdvarelser och laserstr\u00e5lar kolliderar i ett konfettiregn i regnb\u00e5gens f\u00e4rger.<\/p>\n
\u00c4ven om de l\u00e4ttsamma elementen \u00e4r en tillg\u00e5ng finns det flera segment som hade m\u00e5tt bra av att processas l\u00e4ngre. D\u00e5 Stan Lee skapade sina tidiga och mest \u00e4lskade hj\u00e4ltefigurer aspirerade han att skapa ett fiktivt universum som inte bara \u00e4mnade att ber\u00e4tta \u00e4ventyrssagor. Genom \u00e5ren har Marvel – b\u00e5de i serietidningar och i sina b\u00e4sta filmer, inneh\u00e5llit en tydlig observation av v\u00e5rt verkliga samh\u00e4lle, d\u00e4r allegorier och paralleller alltid varit n\u00e4rvarande. Quantumania har en rad av dessa inslag, dessutom med god potential att sk\u00e4nka filmen sant intellektuellt djup. Men tyv\u00e4rr \u00e4r dessa delar ytterst underutvecklade. Denna f\u00f6rlorade potential drabbar ocks\u00e5 Jonathan Majors som den h\u00e4nsynsl\u00f6sa Kang. Majors b\u00e4r med sig en starkt auktoritet och en skr\u00e4mmande \u00f6vertygelse som p\u00e5minner om nutidens mest brutala diktatorer och demagoger. Men \u00e4ven h\u00e4r v\u00e4ljer Reed att inte skapa ett fiktivt scenario som speglar den auktorit\u00e4ra v\u00e5g som sveper \u00f6ver v\u00e5r egen planet. F\u00f6r hur underh\u00e5llande det \u00e4n \u00e4r med storslagna scener och d\u00e5nande action hade lite sv\u00e4rta kunnat sk\u00e4nka ett annat djup och berikat underh\u00e5llningsv\u00e4rdet \u00e4n mer. Peyton Reed v\u00e4ljer ocks\u00e5 att understryka ett ganska platt och ointressant patos som k\u00e4nns aningen forcerat. En rad repliker ter sig ocks\u00e5 aningen krystade och \u00f6vertydliga d\u00e5 tematiken g\u00e4llande behovet av k\u00e4rlek och tillit \u00e4r solklar.<\/p>\n
Men Quantumania \u00e4r trots sin brist p\u00e5 filosofiskt djup och sitt uttjatade patos ett str\u00e5lande \u00e4ventyr som understryker behovet av att beh\u00e5lla barnasinnet \u00e4ven i vuxen\u00e5lder.
\n