![\"\"](\"https:\/\/kulturbloggen.com\/wp-content\/uploads\/2023\/02\/BLOODANDHONEY_1.89.1.jpg\")
<\/p>\n<\/p>\n
M\u00f6rkret Har Fallit I Sjumilaskogen
\nBetyg 1
\nSvensk biopremi\u00e4r 15 februari 2023
\nRegi Rhys Frake-Waterfield<\/p>\n
Det finns d\u00e5liga dagar och \u00e4ven riktigt d\u00e5liga dagar. Sedan finns det de tillf\u00e4llen d\u00e5 en film som M\u00f6rkret Har Fallit I Sjumilaskogen m\u00e5ste upplevas. Att g\u00f6ra n\u00e5got galet eller hysteriskt kan – ibland, resultera i stor underh\u00e5llning. Det kan antingen bli vansinnesbriljans – I Huvudet P\u00e5 John Malkovich, eller ett projekt som \u00e4r s\u00e5 uselt att den uppenbara bristen p\u00e5 kompetens blir of\u00f6rutsedd komik, b\u00e4sta exemplet p\u00e5 detta \u00e4r den kultf\u00f6rklarade The Room.<\/p>\n
P\u00e5 pappret har M\u00f6rkret Har Fallit I Sjumilaskogen goda f\u00f6ruts\u00e4ttningar att bli ett underh\u00e5llande fiasko. Premissen, med en mordgalen Nalle Puh som ackompanjeras av en sadistisk Nasse, \u00e4r helt enkelt f\u00f6r galet f\u00f6r att inte kunna roa. Den h\u00e4r korta och simpla summeringen av filmens premiss \u00e4r dock avsev\u00e4rt mer kreativ och intelligent \u00e4n n\u00e5got som filmen och regiss\u00f6ren Rhys Frake-Waterfield har att erbjuda.<\/p>\n
Efter en kort och fantasil\u00f6s introduktion, som ironiskt nog inneh\u00e5ller filmens mest p\u00e5kostade sektion – en animerad sekvens, b\u00f6rjar mardr\u00f6mmen. Utrustad med en budget som inte ens f\u00f6rm\u00e5r att k\u00f6pa tuggummi utan att \u00f6vertrassera kontot borde Waterfield ha f\u00f6rst\u00e5tt att humor och sj\u00e4lvironi \u00e4r de mest effektiva verktygen f\u00f6r att \u00f6vervinna de ekonomiska begr\u00e4nsningarna. Att manuskriptets intellektuella kapacitet f\u00e5r b-filmen Sharknado att framst\u00e5 som ett verk av Samuel Beckett g\u00f6r inte saken b\u00e4ttre. N\u00e5gon form av \u00f6dmjukhet finns dock inte att hitta h\u00e4r. F\u00f6rutom lite ofrivillig komik \u00e4r detta en iskall, hj\u00e4rtl\u00f6s och motbjudande film vars sj\u00e4l och hj\u00e4rta inte g\u00e5r att hitta.<\/p>\n
Ist\u00e4llet f\u00f6r att v\u00e4nda och vrida p\u00e5 Puh-elementen \u00e5sidos\u00e4tts de ist\u00e4llet. Snart f\u00f6rvandlas allting till en fr\u00e5nst\u00f6tande s\u00f6rja av kroppsv\u00e4tskor som f\u00f6rol\u00e4mpar hela skr\u00e4ckgenren. H\u00e4r finns inte ens tillstymmelse till skr\u00e4ck, obehag eller pulsh\u00f6jning. Det enda som Waterfield verkar vara inst\u00e4lld p\u00e5 \u00e4r blodsutgjutelse. F\u00f6rutom en ynka sekvens – som \u00e4cklar mer \u00e4n skr\u00e4mmer, finns det inget av v\u00e4rde vad g\u00e4ller psykologisk skr\u00e4ck eller ens n\u00e5got s\u00e5dant som uppfinningsrika avr\u00e4ttningar. Den knapra budgeten verkar uteslutande ha finansierat grisblod, tarmar och in\u00e4lvor fr\u00e5n en lokal slaktare.<\/p>\n
Och eftersom passion, god smak och f\u00f6rnuft har flytt fr\u00e5n produktionen l\u00e4mnas vi med en film som \u00e4r rent dysfunktionell vad g\u00e4ller \u2019\u2019triviala ting\u2019\u2019 som sk\u00e5despel och klippning. Sk\u00e5despelet g\u00e5r \u00f6verhuvudtaget inte att beskriva utan att drabbas av slaganfall och migr\u00e4n. Ledordet f\u00f6r hela rollbes\u00e4ttningen verkar ha varit talangl\u00f6s. Pj\u00e4ser som spelas p\u00e5 dagis framst\u00e5r som Ingmar Bergman-produktioner d\u00e5 de j\u00e4mf\u00f6rs med detta. Klippningen \u00e4r lika anm\u00e4rkningsv\u00e4rt usel och hackar upp filmen likt ett av sina offer.<\/p>\n
Slutligen m\u00e5ste det g\u00f6ras ett – motvilligt, politiskt inl\u00e4gg. Jag har vanligtvis en mycket h\u00f6g tolerans f\u00f6r vad som kan visas p\u00e5 film. Kontroversiella fall som Straw Dogs och I Spit On Your Grave b\u00e4r med sig tydliga artistiska meriter och blir d\u00e4rf\u00f6r aldrig pornografiska v\u00e5ldsstudier. Detsamma kan s\u00e4gas om den senaste Scream-filmen som besatt en ov\u00e4ntat vass ber\u00e4ttelse. I dessa fall uppfattas den enorma v\u00e5ldsverkan varken exploaterande eller sadistisk fr\u00e5n filmmakarna. Men det s\u00e4tt som M\u00f6rkret Har Fallit I Sjumilaskogen portr\u00e4tterar sina kvinnliga karakt\u00e4rer p\u00e5 f\u00e5r mig att vilja anm\u00e4la produktionen till konsumentombudsmannen. Skr\u00e4ckfilmer har en l\u00e5ng och – ibland, problematisk relation till portr\u00e4tteringen av kvinnor. Men regiss\u00f6rer som John Carpenter, och \u00e4ven Tobe Hooper, har besuttit ett viktigt m\u00e4nskligt organ som hittas bakom pannbenet. De har aldrig l\u00e5tit sina filmer bli till sj\u00e4ll\u00f6sa v\u00e5ldsoriger, vars enda syfte varit att bestialiskt m\u00f6rda personer av motsatt k\u00f6n.<\/p>\n
Men genom 84 pl\u00e5gsamma minuter uts\u00e4tts publiken h\u00e4r f\u00f6r grotesk misogyni d\u00e4r de kvinnliga karakt\u00e4rerna \u00e4r d\u00f6mda till att skrika, himla med \u00f6gonen och givetvis visa upp sig utan kl\u00e4der. Det hela g\u00f6rs utan tillstymmelse till humor eller ironi vilket f\u00e5r det hela att framst\u00e5 cyniskt och utstuderat. N\u00e5gon sj\u00e4lvbevarelsedrift eller intelligens g\u00e5r inte att hitta bland dessa hj\u00e4rnd\u00f6da karakt\u00e4rer vilket f\u00f6rtydligar deras roll som rena offerlamm. Det \u00e4r f\u00f6rsta g\u00e5ngen p\u00e5 l\u00e4nge jag k\u00e4nt ett s\u00e5dant h\u00e4r obehag g\u00e4llande kvinnosynen i en film.<\/p>\n
M\u00f6rkret Har Fallit I Sjumilaskogen \u00e4r – f\u00f6rutom att vara en usel skr\u00e4ckfilm, ett h\u00e5n mot den goda smaken och anst\u00e4ndigheten. Jag kan endast r\u00e5da dem som \u00e4r m\u00e5na om sin mentala och fysiska h\u00e4lsa att h\u00e5lla sig l\u00e5ngt borta fr\u00e5n allt som har med detta sj\u00e4ll\u00f6sa monster att g\u00f6ra.<\/p>\n