{"id":162758,"date":"2023-01-30T21:24:22","date_gmt":"2023-01-30T20:24:22","guid":{"rendered":"https:\/\/kulturbloggen.com\/?p=162758"},"modified":"2023-02-02T00:53:21","modified_gmt":"2023-02-01T23:53:21","slug":"rorelsebaserat-kryptiskt-kammarspel-med-forforisk-nerv-jag-ar-vinden-pa-teater-trixter","status":"publish","type":"post","link":"https:\/\/kulturbloggen.com\/?p=162758","title":{"rendered":"R\u00f6relsebaserat kryptiskt kammarspel med f\u00f6rf\u00f6risk nerv – Jag \u00e4r vinden p\u00e5 Teater Trixter"},"content":{"rendered":"\n
\"\"
foto Mio Sperling <\/figcaption><\/figure>\n\n\n\n

Manus: Jon Fosse<\/p>\n\n\n\n

Regi: Cecilia Milocco<\/p>\n\n\n\n

Scenografi, ljusdesign: Carina Backman<\/p>\n\n\n\n

Komposition, ljuddesign: Lisen Rylander L\u00f6ve<\/p>\n\n\n\n

Tekniskt ansvarig: Ger Olde Monnikhof<\/p>\n\n\n\n

P\u00e5 scen: Kristin Falksten och Daniel Adolfsson<\/p>\n\n\n\n

Premi\u00e4r: 28\/1 2023<\/p>\n\n\n\n

Spelas till och med 12\/3 hos Teater Trixter Andr\u00e9egatan 13 (vid Danmarksterminalen) i G\u00f6teborg<\/p>\n\n\n\n

<\/p>\n\n\n\n

Av Jon Fosse har jag nog endast sett Vinter<\/em> p\u00e5 Folkteatern. D\u00e4rtill l\u00e4st om hans person i Knausg\u00e5rds gigantiska dagboksprojekt och tagit del av n\u00e5gon intervju. I \u00f6vrigt \u00e4r han n\u00e4stan en vit fl\u00e4ck. Antagligen s\u00e4msta t\u00e4nkbara b\u00f6rjan p\u00e5 en recension att blotta s\u00e5 graverande okunskap. S\u00e4rskilt sk\u00e4mmigt med tanke p\u00e5 att ansedde norrmannen jag n\u00e4stan \u00e4r j\u00e4mn\u00e5rig med, betraktas av vissa som v\u00e4rdig Nobelpriset i litteratur. Fosses verksf\u00f6rteckning \u00e4r enorm, inskr\u00e4nker man sig till pj\u00e4ser och bearbetningar kommer man \u00e4nd\u00e5 upp i drygt femtio dramatiska verk. Han ses som en minimalistisk postmodernist vars hemvist p\u00e5 samma g\u00e5ng \u00e4r universell och lokalt f\u00f6rankrad i norska Vesterlandet, vilket blir p\u00e5tagligt i Jag \u00e4r vinden. <\/em>P\u00e5g\u00e5r som enaktare i cirka 70 minuter.<\/p>\n\n\n\n

N\u00e4r Stockholms Stadsteater satte upp pj\u00e4sen 2013 gjordes rollerna av tv\u00e5 m\u00e4n, tv\u00e5 mycket namnkunniga sk\u00e5despelare. Eftersom figurerna f\u00f6rblir namnl\u00f6sa och att f\u00f6rh\u00e5llandet dem emellan inte klarl\u00e4ggs, till\u00e5ter sig regiss\u00f6r Cecilia Milocco att \u00e4ndra k\u00f6nsf\u00f6rdelningen. I en lika m\u00e4rkv\u00e4rdig som fascinerande produktion tar ist\u00e4llet en man och en kvinna, scenen i anspr\u00e5k under gemensamma anstr\u00e4ngningar. Vad jag kan erinra mig f\u00f6rsta g\u00e5ngen i min \u00e5syn Trixters publika utrymmen f\u00f6rvandlas till en gemensam enhet. Rid\u00e5 saknas, ist\u00e4llet existerar ett spektakul\u00e4rt djup ovanligt f\u00f6r en frigrupp med begr\u00e4nsade resurser. Om avsikten \u00e4r att samtliga replikskiften ska uppfattas, borde Daniel Aldolfsson och Kristin Falksten utrustats med myggor, \u00e5tminstone i de inledande scenerna d\u00e5 duon befinner sig l\u00e4ngst bort. Frustration uppst\u00e5r n\u00e4r repliker studsar dem emellan, utan att tillr\u00e4ckligt mycket uppfattas.<\/p>\n\n\n\n

\"\"
foto Johan Karlsson <\/figcaption><\/figure>\n\n\n\n

I n\u00e4rtid har jag lidit mig igenom tv\u00e5 upps\u00e4ttningar p\u00e5 Folkteatern en sp\u00e5rvagnsh\u00e5llplats bort. Sl\u00e4ppte omg\u00e5ende taget om dessa meningsl\u00f6st vaga, torra och osammanh\u00e4ngande pj\u00e4ser. Underl\u00e4t l\u00e4tt utmattad att i skrift formulera mina inv\u00e4ndningar. Vilken skillnad p\u00e5 n\u00e4r Jon Fosse v\u00e4ljer att vara diffus, inga nycklar men ger \u00e5sk\u00e5daren antydningar om f\u00f6rlopp. F\u00f6r h\u00e4r finns en poetisk laddning parat med dramatisk nerv som g\u00f6r att det diffusa draget inte alls kantrar. Man sugs in i ett m\u00e4rkligt tillst\u00e5nd, l\u00e5ngt ifr\u00e5n entydiga besked. Ett par dygn efter\u00e5t framst\u00e5r upps\u00e4ttningen i ett f\u00f6rtrollat skimmer.<\/p>\n\n\n\n

I h\u00e4nderna p\u00e5 Milocco f\u00f6rkroppsligas manuset av Daniel Adolfsson som den handlingskraftige, den som konstant uppeh\u00e5ller sig kring sin anklagelse: ”Varf\u00f6r gjorde du det?”, en \u00e5terkommande konfrontation utifr\u00e5n att ta on\u00f6diga risker. Den som g\u00e5tfullt styr handlingen (Kristin Falksten) flyttar hellre fokus \u00e4n redovisar sina sk\u00e4l. Olika personligheter st\u00e5ngas mot varandra till havs, f\u00f6rs\u00f6ker \u00e4nd\u00e5 tillsammans l\u00f6sa uppkomna faror. Vidare verkar mannen vara f\u00f6rtjust i att inte bara \u00e4lta, utan ocks\u00e5 att p\u00e5tala f\u00f6r henne, ”du tycker att livet inte \u00e4r s\u00e5 tokigt \u00e4nd\u00e5”.<\/p>\n\n\n\n

Regiarbetet tar fasta p\u00e5 f\u00f6rh\u00f6jning av vardagen och rollfigurernas utsatthet. F\u00f6rm\u00e5r beg\u00e5vat att bibeh\u00e5lla greppet. Otroligt rutinerade Carina Backman skapar skuggor och laborerar med ljusk\u00e4llor, sveper in dramat i ett g\u00e5tfullt dunkel, ett f\u00f6rlopp i dimma och halvm\u00f6rker som mystifierande ramar in. Blir oerh\u00f6rt f\u00f6rt\u00e4tat och njutbart att till\u00e4gna sig dessa skiftningar. I princip enda normalbelysning anv\u00e4nds i den till att b\u00f6rja med realistiska \u00f6ppningsscenen, p\u00e5 avst\u00e5nd i k\u00f6k och intilliggande rum. Bakom genomskinliga vikv\u00e4ggar tr\u00e4der kroppar fram som kreativt uttrycksfulla skuggfigurer.<\/p>\n\n\n\n

Ocks\u00e5 \u00f6ronen stimuleras. Saxofonisten och elektronikkomposit\u00f6ren Lisen Rylander L\u00f6ve (h\u00f6rt live ett antal g\u00e5nger) st\u00e5r f\u00f6r ljuddesign och komposition. Ett par g\u00e5nger l\u00e5ter hon toner fr\u00e5n tenorsaxen effektfullt och mjukt bryta igenom. I \u00f6vrigt betonas vindens susande och rytande, h\u00f6ga v\u00e5gor och skriande f\u00e5glar. <\/p>\n\n\n\n

\"\"
foto Johan Karlsson <\/figcaption><\/figure>\n\n\n\n

Teknisk ansvarige Ger Olde Monnikhof har f\u00f6rmodligen utformat den sinnrika konstruktion som h\u00e4nger fr\u00e5n ramp i taket. Arrangemanget med vajrar och k\u00e4ttingar med krok p\u00e5minner om redskap stuvare jobbar med. P\u00e5 denna hopkombinerade anordning utf\u00f6r Daniel Adolfsson akrobatiska balansakter, vilka bland annat skildrar man\u00f6vrar p\u00e5 b\u00e5t i besv\u00e4rlig sj\u00f6g\u00e5ng. Sannerligen en bedrift! Scenografin \u00e4r sparsmakad. Mest anm\u00e4rkningsv\u00e4rd \u00e4r vad som kan vara en inplastad bordsskiva, vilken bland annat f\u00f6rest\u00e4ller en rank liten b\u00e5t.<\/p>\n\n\n\n

Daniel Adolfsson har medverkat i teve-serier och i otaliga upps\u00e4ttningar runt om i Norden. S\u00e5g honom agera inv\u00e4rtes skadad terrier i Nor\u00e9n-uppg\u00f6relse hos Tofta Teater i somras. Han matar g\u00e4rna p\u00e5 med repliker j\u00e4mte att exponera s\u00e5rbarhet Praktiserar h\u00e4r, f\u00f6rh\u00e5llandevis nedtonad, ett specifikt tonfall som g\u00f6r honom lika l\u00e4tt att identifiera som Sven Wollter eller Rolf Lassg\u00e5rd. I Jag \u00e4r vinden <\/em>m\u00e5ste extra stilpo\u00e4ng delas ut f\u00f6r hans viga och naturliga r\u00f6relseschema. Motspelaren Kristin Falksten var 2020 Artist In Residence p\u00e5 Trixter. Har vidare haft uppdrag hos frigrupper och p\u00e5 Folkteatern. I fjol kunde hon ses vibrera p\u00e5 samma scen i Blue Air. <\/em>Anm\u00e4rkningsv\u00e4rt nog f\u00e4ller ocks\u00e5 hon repliker p\u00e5 ett utm\u00e4rkande vis. Sk\u00e5despelaren k\u00e4nns igen genom sin bevekande och trov\u00e4rdiga r\u00f6st. Och koreografin synkad med motspelare utf\u00f6rs galant. <\/p>\n\n\n\n

<\/p>\n\n\n\n

<\/p>\n\n\n\n

<\/p>\n","protected":false},"excerpt":{"rendered":"

Manus: Jon Fosse Regi: Cecilia Milocco Scenografi, ljusdesign: Carina Backman Komposition, ljuddesign: Lisen Rylander L\u00f6ve Tekniskt ansvarig: Ger Olde Monnikhof P\u00e5 scen: Kristin Falksten och Daniel Adolfsson Premi\u00e4r: 28\/1 2023 Spelas till och med 12\/3 hos Teater Trixter Andr\u00e9egatan 13 (vid Danmarksterminalen) i G\u00f6teborg Av Jon Fosse har jag nog endast sett Vinter p\u00e5 Folkteatern. […]<\/p>\n","protected":false},"author":34,"featured_media":0,"comment_status":"closed","ping_status":"closed","sticky":false,"template":"","format":"standard","meta":{"_genesis_hide_title":false,"_genesis_hide_breadcrumbs":false,"_genesis_hide_singular_image":false,"_genesis_hide_footer_widgets":false,"_genesis_custom_body_class":"","_genesis_custom_post_class":"","_genesis_layout":"","footnotes":""},"categories":[20,31],"tags":[],"class_list":["post-162758","post","type-post","status-publish","format-standard","category-film","category-teaterrecension","entry"],"_links":{"self":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/162758","targetHints":{"allow":["GET"]}}],"collection":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts"}],"about":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/types\/post"}],"author":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/users\/34"}],"replies":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fcomments&post=162758"}],"version-history":[{"count":14,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/162758\/revisions"}],"predecessor-version":[{"id":162960,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/162758\/revisions\/162960"}],"wp:attachment":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fmedia&parent=162758"}],"wp:term":[{"taxonomy":"category","embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fcategories&post=162758"},{"taxonomy":"post_tag","embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Ftags&post=162758"}],"curies":[{"name":"wp","href":"https:\/\/api.w.org\/{rel}","templated":true}]}}