![\"\"](\"https:\/\/kulturbloggen.com\/wp-content\/uploads\/2023\/01\/defemdjavlarna.jpg\")
<\/p>\n<\/p>\n
De fem dj\u00e4vlarna
\nBetyg 4
\nVisas under G\u00f6teborg Film Festival 2023, ordinarie svensk biopremi\u00e4r 17 mars 2023
\nRegi L\u00e9a Mysius<\/p>\n
Efter l\u00e5ngfilmsdebuten Ava \u00e4r nu L\u00e9a Mysius tillbaka med sin andra l\u00e5ngfilm, som skrevs i samarbete med Paul Guilhaume som \u00e4ven filmade de b\u00e5da projekten. De jobbar t\u00e4tt ihop, n\u00e4stan som de vore gifta och \u00e4ven utanf\u00f6r arbetstid pratade och levde in i varandras tankev\u00e4rldar som i symbios och l\u00e4gger ut allting som ett v\u00e4lsvarvat 3D-pussel. De \u00e4r helt enkelt en match made in heaven. Eller Hell kanske jag b\u00f6r s\u00e4ga, med tanke p\u00e5 filmens tunga grepp och estetik.<\/p>\n
Filmen inleds n\u00e4mligen med en brand och n\u00e5gra som gr\u00e5ter. Vi f\u00e5r se Joanne (spelad av Ad\u00e9le Exarchopoulos, kanske mest k\u00e4nd fr\u00e5n Cannes-prisade Bl\u00e5 \u00e4r den varmaste f\u00e4rgen) blicka bak\u00e5t mot n\u00e5gonting ok\u00e4nt – ett mysterium uppst\u00e5r d\u00e4r publiken genast kastas in i ett beg\u00e4r av att f\u00e5 veta vad hon ser. Eller f\u00f6rs\u00f6ker se, letar efter. Det \u00e4r ett lika effektivt som sp\u00e4nnande grepp. Och precis som skr\u00e4ckfilm ofta skrivs med en etablerande fara utan att direkt f\u00f6rklara eller portr\u00e4ttera den vidare klarsynt \u00e5terkommer vi senare till scenen s\u00e5 allt v\u00e4vs ihop p\u00e5 ett mycket snyggt s\u00e4tt.<\/p>\n
Trots det handlar detta inte om en traditionell skr\u00e4ckfilm. Ist\u00e4llet \u00e4r det n\u00e5got s\u00e5 unikt som ett familjedrama, en v\u00e4ldigt komplicerad k\u00e4rlekstriangel kombinerat med dessa thriller\/skr\u00e4ckinslag. Men den \u00e4r ocks\u00e5 v\u00e4ldigt flytande och inte \u00f6verf\u00f6rklarande eller baserad p\u00e5 billiga jumpscares som mer traditionella och kommersiella filmer l\u00e4tt blir. Det kanske \u00e4r mer l\u00e4mpligt att kategorisera den som arthouse horror eller mer nutida \u201dElevated horror\u201d som b\u00f6rjade populariseras med filmer som It Follows och The Vvitch.<\/p>\n
Filmhistorien \u00e4r fylld med l\u00e4skiga barn. Fr\u00e5n Omen (1976) till norska m\u00e4sterverket De oskyldiga (2021) och m\u00e5nga filmer d\u00e4remellan fr\u00e5ng\u00e5s bilden av barn som oskyldiga och enkom fina \u00e4nglar utan vilja att skada n\u00e5gon – eller n\u00e5got. \u00c4ven h\u00e4r \u00e4r ett barn i fokus, men utan att vara konventionellt ond eller med minsta d\u00e5liga upps\u00e5t – tv\u00e4rtom \u00e4r huvudpersonens dotter Julia (spelad av Swala Emati som nu l\u00e5ngfilmsdebuterar efter att ha medverkat i en kortfilm 2018) r\u00e4tt oskyldig och naivt nyfiken som de flesta barn \u00e4r. Vad som s\u00e4rskiljer henne d\u00e4remot \u00e4r hennes luktsinne. Hon kan urskilja de mest unika dofterna som de flesta inte ens skulle t\u00e4nka p\u00e5.<\/p>\n
Men det \u00e4r inte hennes luktsinne som skr\u00e4mmer eller uppr\u00f6r. Ist\u00e4llet \u00e4r det en mystisk f\u00f6rm\u00e5ga att b\u00f6ja tid och rum med hj\u00e4lp av lukter f\u00f6r att dyka upp i det f\u00f6rg\u00e5ngna och se utan att bli sedd. Hur hennes mor var, vad hon upplevde, var med om. Men s\u00e5 blir hon sedd, av en person som k\u00e4nner sig alltmer paranoid och galen av synerna av detta barn. D\u00e5tid och nutid flyter s\u00e5ledes ihop i vackra poetiskt flytande bilder som binder samman alltsammans p\u00e5 ett v\u00e4ldigt finurligt vis.<\/p>\n
Lika finurligt \u00e4r n\u00e5gra scener som kan upplevas som v\u00e4ldigt hotfulla och allvarsamma, men som st\u00e4ndigt levs ut p\u00e5 helt andra s\u00e4tt \u00e4n vad som f\u00f6rv\u00e4ntas utav dem. Vilket b\u00e5de \u00e4r pulsh\u00f6jande och lurigt p\u00e5 ett enkom positivt s\u00e4tt. Att st\u00e4ndigt bli \u00f6verraskad och \u00f6verrumplad \u00e4r s\u00e5 f\u00f6rfriskande. Liksom k\u00e4nslan av att m\u00f6tas av g\u00e5tor som blir besvarade men aldrig \u00f6verf\u00f6rklarade. Precis som med filmens \u00f6ppningsscen.<\/p>\n