![\"\"](\"https:\/\/kulturbloggen.com\/wp-content\/uploads\/2023\/01\/vaggsang.jpeg\")
<\/p>\n<\/p>\n
En s\u00e5ng f\u00f6r min dotter
\nBetyg 4
\nSvensk biopremi\u00e4r 6 januari 2023
\nRegi Alauda Ruiz de Az\u00faa
\nMedverkande Laia Costa, Susi S\u00e1nchez, Ram\u00f3n Barea, Mikel Bustamante<\/p>\n
En spansk film om livet, om hur vi m\u00e4nniskor kan bry oss om varandra, tjafsa och vara gr\u00e4lsjuka samtidigt. Jag s\u00e5g n\u00e5gonstans att den stora spanske filmregiss\u00f6ren Pedro Almodovar \u00f6st ber\u00f6m \u00f6ver denna film. Det \u00e4r logiskt, filmskaparen g\u00e5r tydligt i Almodovars fotsp\u00e5r i hur karakt\u00e4rerna skildras. Fast En s\u00e5ng f\u00f6r min dotter \u00e4r mindre absurd \u00e4n vad Almodovars filmer ibland kan vara, denna film tar inte ut sv\u00e4ngarna lika mycket – och det \u00e4r mest positivt.<\/p>\n
En film om det stora i det lilla livet och som skildrar hur vi blir f\u00f6r\u00e4ldrar \u00e5t v\u00e5ra f\u00f6r\u00e4ldrar samtidigt som vi blir f\u00f6r\u00e4ldrar \u00e5t v\u00e5ra barn. Eller hur det kan intr\u00e4ffa samtidigt. F\u00f6r en del kan barnen f\u00f6rst\u00e5s hinna bli ton\u00e5ringar eller vuxna innan det \u00e4r dags att ta hand om v\u00e5ra f\u00f6r\u00e4ldrar.<\/p>\n
Huvudpersonen Amaia \u00e4r en 25-\u00e5rig kvinna. Hon och hennes partner Javi har precis f\u00e5tt ett barn, lilla Jone. De inser f\u00f6rst d\u00e5 p\u00e5 allvar att de nu har ansvar f\u00f6r ett helt nytt liv och att det \u00e4ndrar mycket i deras liv. Javi \u00e4r ljustekniker p\u00e5 teatrar och m\u00e5ste ta jobb i en annan stad n\u00e4r det erbjuds. Amaia hoppas kunnas g\u00f6ra en del av sina jobbuppdrag via dator hemifr\u00e5n. Hon m\u00e4rker snabbt att det \u00e4r om\u00f6jligt n\u00e4r hon \u00e4r ensam med en baby som skriker och vill bli tr\u00f6stad och vill ha br\u00f6stmj\u00f6lk. Amaia best\u00e4mmer sig d\u00e5 f\u00f6r att flytta hem till sina f\u00f6r\u00e4ldrar ett tag.<\/p>\n
F\u00f6r\u00e4ldrarna bor i en mysig krustads i Baskien. De \u00e4r lyckliga \u00f6ver barnbarnet men trots det s\u00e5 gn\u00e4ller framf\u00f6r alla Amaias mamma och kommer med pikar. Fast n\u00e4r de promenerar p\u00e5 staden och m\u00f6ter bekanta skiner Amaias mamma och visar upp barnbarnet och skryter. Men hemma tjafsar hon och ger pikar \u00e5t Amaia. Det \u00e4r som att vi ofta inte inser hur lyckliga vi \u00e4r just n\u00e4r vi \u00e4r lyckliga. Vi l\u00e5ter sm\u00e5tjafs f\u00f6rm\u00f6rka gl\u00e4djen i stunden. Det \u00e4r filmens tema. Att vi gl\u00f6mmer att v\u00e5rt liv \u00e4r det vi lever just nu, precis h\u00e4r och nu.<\/p>\n
Tyv\u00e4rr tycker jag att filmens sista tredjedel blir lite seg och \u00f6vertydlig men d\u00e5 de f\u00f6rsta tv\u00e5 tredjedelarna \u00e4r s\u00e5 bra och helt slukar mig f\u00e5r filmen betyg efter kvalitet p\u00e5 de f\u00f6rsta tv\u00e5 tredjedelarna.<\/p>\n
Filmen utspelas i Spanien och jag tror att vi som bor i Sverige inte helt kan identifiera oss med Amaia. Dels har vi ju en f\u00f6r\u00e4ldraf\u00f6rs\u00e4kring som g\u00f6r att vi kan vara hemma med nyf\u00f6dda barn och f\u00f6rsta tio dagarna kan b\u00e5da f\u00f6r\u00e4ldrarna vara hemma. N\u00e4r det g\u00e4ller v\u00e5rd av sina f\u00f6r\u00e4ldrar \u00e4r det inte heller lika utspritt i Sverige att flytta hem till sina \u00e4ldre, sjuka f\u00f6r\u00e4ldrar och ta hand om dem. Att vi l\u00e4mnar bort barnen p\u00e5 dagis och de \u00e4ldre till \u00e4ldreboenden eller sjukv\u00e5rden har sina f\u00f6rdelar och sina nackdelar, men jag \u00e4r \u00e4nd\u00e5 glad \u00f6ver att jag och min man kunde vara hemma med barnen i b\u00f6rjan och sedan kunde ha dem p\u00e5 dagis s\u00e5 vi b\u00e5da kunde jobba.<\/p>\n