{"id":161610,"date":"2023-01-04T15:43:05","date_gmt":"2023-01-04T14:43:05","guid":{"rendered":"https:\/\/kulturbloggen.com\/?p=161610"},"modified":"2023-01-07T13:27:36","modified_gmt":"2023-01-07T12:27:36","slug":"ystad-winter-piano-fest-2022-dag-1","status":"publish","type":"post","link":"https:\/\/kulturbloggen.com\/?p=161610","title":{"rendered":"Ystad Winter Piano Fest 2022 – dag 1"},"content":{"rendered":"\n
\"\"<\/figure>\n\n\n\n

Ystad Saltsj\u00f6bad<\/p>\n\n\n\n

28-29\/12 2022<\/p>\n\n\n\n

Arrang\u00f6r: Ystad Jazz i samarbete med Ystad Saltsj\u00f6bad (med st\u00f6d fr\u00e5n Kulturr\u00e5det, Musik i Syd, regionen, kommunen och diverse sponsorer) <\/p>\n\n\n\n

<\/p>\n\n\n\n

Sj\u00e4lvskrivne konstn\u00e4rlige ledaren Jan Lundgren hade satt samman ett sp\u00e4nnande program best\u00e5ende av sex konserter uppdelade p\u00e5 tv\u00e5 dagar. I fjol under covid-restriktioner genomf\u00f6rdes utifr\u00e5n samma koncept premi\u00e4ren, vars skeende undertecknad var ensam om att t\u00e4cka fullt ut. Naturligtvis centreras konserterna kring Steinway-flygeln, som forslats till det lyxiga spahotellet natursk\u00f6nt bel\u00e4get vid havet. <\/p>\n\n\n\n

Exklusivt att heta musikernamn flugit fr\u00e5n New York eller Aten f\u00f6r att pr\u00e4gla festivalen, inte minst f\u00f6r att den av sv\u00e5rf\u00f6rklarliga sk\u00e4l inte alls blev uts\u00e5ld. Trots p\u00e5 f\u00f6rhand s\u00e4kra kort varvade med firade talanger uppst\u00e5r en m\u00e4rklig publikflopp. Konstn\u00e4rligt siktades h\u00f6gt och i omg\u00e5ngar bejakades olika niv\u00e5er av tuggmotst\u00e5nd. Utbudet kan betecknas som lika omv\u00e4xlande som v\u00e4dret, dessa tv\u00e5 berikande dygn mellan \u00e5rets festligaste h\u00f6gtider. Somligt i viss utstr\u00e4ckning v\u00e4lbekant, fast \u00e4nd\u00e5 fr\u00e4scht. Mycket av livemusiken var dock ny f\u00f6r mina \u00f6ron, vilket innebar att f\u00f6rr\u00e5det av erfarenheter vidgades.<\/p>\n\n\n\n

Som en med t\u00e5g nedrest skribent vars uppdrag best\u00e5r i att subjektivt dokument\u00e4ra, s\u00e5v\u00e4l st\u00e4mning som sound, innesluts man i en h\u00e4ndelserik bubbla d\u00e4r fokus ligger p\u00e5 klangen fr\u00e5n pianot. Vidare anordnades tv\u00e5 minikonserter under rubriken Jazzkidzz p\u00e5 Ystad Stadsbibliotek. Fr\u00e5n dessa tillst\u00e4llningar saknas underr\u00e4ttelser. F\u00f6ruts\u00e4tter att de tv\u00e5 duos som upptr\u00e4dde fick fin respons fr\u00e5n aktivt lyssnande barn. <\/p>\n\n\n\n

\"\"
Manuela Nika och Lelo Nika Jr – foto Anna Rylander <\/figcaption><\/figure>\n\n\n\n

Festivalens mycket omtyckte och djupt respekterade initiativtagare kallar sig melodiker. Att han placerar sig sj\u00e4lv och sitt illustra s\u00e4llskap som f\u00f6rsta akt fungerar f\u00f6rtr\u00e4ffligt. Vi h\u00f6r s\u00e5lunda JAN LUNDGREN\/ HARRY ALLEN QUARTET i ”A Tribute to Bengt Hallberg (1932-2013)”. N\u00e4r pionj\u00e4ren sensationellt gjorde comeback fanns Lundgren p\u00e5 plats i Berwaldhallen. Kontakt togs och resulterade i ett givande samarbete under Hallbergs sista \u00e5r, n\u00e5got publiken i n\u00e4stan fullsatta salen informeras om. Fr\u00e5n gemensamma skivprojekt Back 2 Back <\/em>f\u00e5r vi ett par utm\u00e4rkta exempel.<\/p>\n\n\n\n

Otroligt produktive tenorsaxofonisten Allen har gjort \u00f6ver sjuttio album i eget namn utan att ha f\u00f6rekommit i mitt jazzlyssnande kretslopp. F\u00f6r att generalisera r\u00f6r han sig inom en smeksamt traditionell stil p\u00e5minnande om instrumentkollegan Scott Hamilton (som Lundgrens pianotrio f\u00f6r \u00f6vrigt samarbetat med). Den n\u00e4rmast osannolikt lyh\u00f6rda rytmsektionen utg\u00f6rs av Hans Backenroth (gjorde duoplatta med Hallberg redan 1997) p\u00e5 basfiol j\u00e4mte Kristian Leth fr\u00e5n \u00c5rhus bakom trummorna. Har or\u00e4kneliga g\u00e5ng blivit h\u00e4nryckt av pianotrion live, fast som sagt inte tidigare med Harry Allen. <\/p>\n\n\n\n

\"\"
Jan Lundgren och Harry Allen foto Harri Paavolainen <\/figcaption><\/figure>\n\n\n\n

”Vi ska som vanligt g\u00f6ra v\u00e5rt b\u00e4sta” p\u00e5pekar huvudrollsinnehavaren i samband med f\u00f6rsta l\u00e5ten Schoolways, <\/em>d\u00e4r udda tonarter s\u00f6ml\u00f6st fusioneras. I upptakten l\u00e5g Allens stilfullt inb\u00e4ddade ton lite h\u00f6gt, vilket lyckligtvis korrigeras. Waltz-A-Nova <\/em>blandar fantasifullt jazz med bossa, exekveras elegant genom total kontroll av kvartetten. Detta frihetliga tillst\u00e5nd, \u00e4ntras till synes helt utan ansp\u00e4nning, \u00e4r vad som utm\u00e4rker en lyckad konsert d\u00e5 Lundgren f\u00f6ljsamt h\u00e5ller i rodret. F\u00f6rberedda medmusiker slappnar av, tillf\u00f6r vibrerande livek\u00e4nsla kring Bengt Hallbergs underfundiga melodier. Verkar enbart vara ett n\u00f6je, inte anstr\u00e4ngande alls. Tillst\u00e5ndet fortplantas till publiken. I en kongenial tribut renons p\u00e5 transportstr\u00e4ckor n\u00e5s en f\u00f6rsta toppnotering i Autumn Walk., <\/em>ett av de sista stycken Hallberg skrev. F\u00f6rmedlas med speciell laddning p\u00e5 solopiano, dess betydelse f\u00f6r interpreten vid flygeln framg\u00e5r tydligt. <\/p>\n\n\n\n

S\u00e4ttningen varieras s\u00e5ledes. Lundgren framf\u00f6r p\u00e5 egen hand ocks\u00e5 musik ur Den vita stenen<\/em>, \u00e4ventyrsserien p\u00e5 teve fr\u00e5n 1973 baserad p\u00e5 k\u00e4nd barnbok. Pianist och kontrabasist Hans Backenroth spelar kammarjazz \u00e1 la Madicken alldeles gudomligt. J\u00e4mngamla ”parh\u00e4starna” vet exakt vad de har varandra efter all tid tillsammans, har nyligen sl\u00e4ppt ypperlig skiva p\u00e5 ACT. Vidare g\u00f6rs n\u00e5gra l\u00e5tar utan saxofon. I dramatiskt uppbyggda Mulen <\/em>bjuds p\u00e5 avancerad, suggestiv rytmik. Kvartetten stretchar ystert utan att landa p\u00e5 huvudet, trots \u00e5tskilliga kreativa infall. Rafflande vig konversationen emellan gruppledare och danske batteristen formar sig till snillrik feature. Som ”seden” f\u00f6reskriver inom livejazz vandrar fokus emellan musikerna.<\/p>\n\n\n\n

\"\"
Hans Backenroth och Kristian Leth foto Harri Paavolainen <\/figcaption><\/figure>\n\n\n\n

<\/p>\n\n\n\n

Ideligen upplyftande h\u00e4ndelser intr\u00e4ffar under n\u00e4rmare halvannan timmes tribut till musikern, komposit\u00f6ren och arrang\u00f6ren f\u00f6dd i G\u00f6teborg. Han som v\u00e4ckte internationell uppm\u00e4rksamhet redan i ton\u00e5ren och som jag s\u00e5g p\u00e5 70-talet, 80-talet och f\u00f6r cirka tio \u00e5r sedan tv\u00e5 g\u00e5nger med Karin Krog. Givetvis g\u00f6rs pionj\u00e4rens f\u00f6rsta hit, det vill s\u00e4ga Stan Getz ber\u00f6mda inspelning av den landskapsvisa som lustigt nog kom att heta Dear Old Stockholm. <\/em> H\u00f6r v\u00e4lfunna kommentarer fr\u00e5n kvartetten, skiljer sig delvis fr\u00e5n lyriskt h\u00e5llna originalet. En annan bed\u00e5rande ballad ur en enormt diger katalog \u00e4r Valsette<\/em>, en inte s\u00e5 spridd komposition med r\u00f6rande str\u00e5k av Mr. Bojangles<\/em> i sig (slump eller medvetet?).<\/p>\n\n\n\n

\"\"
foto Harri Paavolainen <\/figcaption><\/figure>\n\n\n\n

Fj\u00e4riln vingad<\/em> b\u00f6r ses som kulmen f\u00f6r arrang\u00f6ren Hallberg. Arret ursprungligen tillverkat f\u00f6r ”Dompans” sound k\u00e4nnetecknas av Leths subtila vispspel och amerikanens varmt ulliga ton. Remarkabelt att Bellmans visa kan omvandlas till en glad blues. Kan flika in att detta arr j\u00e4mte konsertens \u00f6ppningsl\u00e5t har jag ocks\u00e5 kunnat h\u00f6ra i storbandsformat med G\u00f6teborg Jazz Orchestra. <\/p>\n\n\n\n

En hyllning till Bengt Hallbergs g\u00e4rning utan Dinah <\/em>skulle vara rumphuggen. Dennes paradnummer utvinns lustfyllt i upphottad version d\u00e4r hela pianotrion kastar loss i omg\u00e5ngar, vilket omn\u00e4mns med uttalandet: ”s\u00e5dan h\u00e4r moderniserad swing \u00e4r inget man ger sig p\u00e5 alltf\u00f6r ofta”. Som innerlig motvikt ges The Unexcpected Return, <\/em>hommage av Jan Lundgren inspelad p\u00e5 duoalbumet Jazz Poetry (The Gallery Concerts II)<\/em>. Med signaturmelodin till matprogram i dansk tv, l\u00e4ttsamt kallad f\u00f6r Trudelutt, <\/em>n\u00e5s nya kr\u00f6n. Associerar till Jan Johansson, Lars Gullin och Stan Getz 70-tal. Intrikat boppigt sv\u00e4ng h\u00e4nf\u00f6r i vilket shufflelirande Kristian Leth fr\u00e4ckt tar t\u00e4ten. I extranumret triumferas i fullkomligt avsp\u00e4nd anda genom Luck Corner<\/em>, komponerad under sista \u00e5ren av en storhet vars omfattande biografi gavs ut h\u00e4rom \u00e5ret. Framf\u00f6randet understryker vilken osviklig ryggrad rytmsektionen utg\u00f6r.<\/p>\n\n\n\n

Publiken fick garanterat vad den \u00f6nskade sig och mer d\u00e4rtill. Expos\u00e9n \u00f6ver Bengt Hallbergs konstn\u00e4rskap blev som v\u00e4ntat helgjuten. Dynamiken, anslaget, precisionen i detaljer, programmets uppl\u00e4gg, avsp\u00e4nda f\u00f6rh\u00e5llningss\u00e4ttet och energin i samspelet borgar f\u00f6r att pianofesten invigs p\u00e5 b\u00e4sta t\u00e4nkbara s\u00e4tt.<\/p>\n\n\n\n

\"\"
foto Harri Paavolainen <\/figcaption><\/figure>\n\n\n\n

N\u00e4sta konsert har radikalt annorlunda karakt\u00e4r, dess experimentella natur inramas av minimalism, udda s\u00e4ttning och orientaliska str\u00e5k. TANIA GIANNOULI TRIO blir f\u00f6r mitt vidkommande en premi\u00e4r. Prisade grekiska pianisten och komposit\u00f6ren har sl\u00e4ppt fyra skivor, varav den senaste Fading In The Light<\/em> (2020) \u00e4r med trion som framtr\u00e4der i Ystad. Efter att par lyssningar konstateras att den b\u00e5de f\u00e4ngslar och utmanar. Klassiskt skolade pianisten omger sig av Kyriakos Tapakis trakterandes den arabiska luta som kallas oud (h\u00f6rde instrumentet p\u00e5 YSJF 2922 och f\u00f6r n\u00e5gra \u00e5r sedan i Trollh\u00e4ttan) och Andreas Polyzogopoulos p\u00e5 trumpet och flygelhorn. Musikern med sv\u00e5ruttalade efternamnet har sl\u00e4ppt egna h\u00f6rv\u00e4rda album f\u00e5r jag veta efter\u00e5t.<\/p>\n\n\n\n

Det \u00e4r deras f\u00f6rsta bes\u00f6k i Sverige. Allt material kommer fr\u00e5n Giannouli, vars spektrum av rytmiskt fundament och introspektivt utforskande, knyter an till ECM-estetik. Att starkt sf\u00e4riska Labyrinth <\/em>inleder k\u00e4nns logiskt d\u00e5 l\u00e5ten ocks\u00e5 \u00e4r f\u00f6rsta sp\u00e5r p\u00e5 n\u00e4mnda skiva. Distinkta trumpettoner pr\u00e4glar ljudbilden omg\u00e5ende. Snyggt med mycket reverb, fast periodvis brottas ljudteknikern med rundg\u00e5ng i k\u00e4nsliga mikrofoner. <\/p>\n\n\n\n

<\/p>\n\n\n\n

\"\"
foto Harri Paavolainen <\/figcaption><\/figure>\n\n\n\n

Sk\u00f6njer stundtals ett visuellt fl\u00f6de, vilket uppskattas. L\u00e4ggningen har pianisten \u00f6vat upp genom att skriva musik till teaterproduktioner, dokument\u00e4rer och kortfilmer. M\u00e4rker dock efter ett tag att musiken skiftar rej\u00e4lt i s\u00e5 v\u00e4l intensitet som andel harmonik, eller fr\u00e5nvaro av struktur. Ibland laboreras s\u00e5 pass ih\u00e4rdigt med dissonanser att strukturer uppl\u00f6ses. Vill definiera inslagen som unders\u00f6kande avantgardism, en alltf\u00f6r esoterisk inriktning f\u00f6r mina \u00f6ron. Efter att ha f\u00f6retagit sig st\u00f6kiga strapatser \u00e5terv\u00e4nder trion till intressanta solopartier, uttrycksfullt samspel och kluster av meditativa tong\u00e5ngar. Genomg\u00e5ende avviker tonspr\u00e5ket fr\u00e5n det g\u00e4ngse v\u00e4sterl\u00e4ndska.<\/p>\n\n\n\n

Ackorden fr\u00e5n lutan bildar l\u00e5gm\u00e4ld stomme som bl\u00e5sinstrument och pianoklanger broderar \u00f6ver. I tredje l\u00e5ten f\u00e5ngas jag av ett fint modulerat solo p\u00e5 trumpet. Polyzogopoulos ton f\u00e5r mig att referera till fr\u00e4mst Jon Hassel och dennes ambient-utforskande. V\u00e5rdade passager avl\u00f6ses av vildvuxna. Aparta infall varvas med attraktiva avdelningar likt ett k\u00e4rvt fl\u00f6de med oregelbunden kontur. I somliga stycken saknas b\u00e4rande balkar och d\u00e5 spelar trumpetaren skissartat medan trions ledare ”rotar” i flygelns innand\u00f6me, utvinner klanger med s\u00e4rskilda f\u00f6rem\u00e5l. Bortsett fr\u00e5n de repetitiva m\u00f6nster som f\u00f6rekommer, fattas i dessa sekvenser n\u00e5got att haka tag i. <\/p>\n\n\n\n

<\/p>\n\n\n\n

<\/p>\n\n\n\n

\"\"
foto Harri Paavolainen <\/figcaption><\/figure>\n\n\n\n

Giannouli v\u00e4ljer att presentera n\u00e5gra av sina kompositioner, exempelvis titell\u00e5ten fr\u00e5n ovan n\u00e4mnda cd och Bela\u00b4s Dance<\/em> som syftar p\u00e5 B\u00e9la Bart\u00f3k. Stycket \u00e4r en fulltr\u00e4ff och kopplingen till ungerske tons\u00e4ttaren exponeras slagkraftigt. Keith Jarrett och hans ber\u00f6mda dubbel-live The K\u00f6ln Concert<\/em> tycks ocks\u00e5 ha p\u00e5verkat, eftersom tema d\u00e4rifr\u00e5n dyker upp hos mig. Somliga av komposit\u00f6rens teman l\u00e4t n\u00e4rbesl\u00e4ktade med s\u00e5ngbara standards. Slump eller medvetet? <\/p>\n\n\n\n

\"\"
foto Harri Paavolainen <\/figcaption><\/figure>\n\n\n\n

Oudspelaren Tapakis har som antytts en \u00f6verraskande f\u00f6rsynt approach, n\u00e5got som delvis kan ha berott p\u00e5 ljudteknikerns inst\u00e4llningar. J\u00e4mf\u00f6rt med skivan skiljer sig n\u00e4mligen balansen \u00e5t. Ett l\u00e4ngre intro tar han \u00e4nd\u00e5 elegant hand om sj\u00e4lv, utan att leverera eldf\u00e4ngd virtuositet. Dominant trumpet \u00e5 andra sidan, som vid ett par tillf\u00e4llen byts ut mot flygelhorn, ger upphov till massvis av associationer. Kom att t\u00e4nka p\u00e5 bland andra Don Cherry, Lester Bowie, i viss m\u00e5n Paolo Fresu och givetvis Miles. I skissartat sound relaterar jag till Bitches Brew <\/em>trots att trion inte anv\u00e4nde sig av elektronik. Efter cirka 70 minuter blir det extranummer, porlande meditativa Night Flight <\/em>vars ljuvliga fram\u00e5tskridande b\u00f6r ben\u00e4mnas instrumental hit. <\/p>\n\n\n\n

Inser att inte tillr\u00e4ckligt sagts om 45-\u00e5rige pianisten. Tyckte om n\u00e4r hon \u00e4gnade sig \u00e5t reflekterande och repetitivt spel tillsammans med sina manliga musiker. Drogs d\u00e5 in i fascinerande faser. Samlade bilden \u00e4r d\u00e4remot som framg\u00e5tt t\u00e4mligen splittrad p\u00e5 grund av vissa improvisationers abstraktionsniv\u00e5. <\/p>\n\n\n\n

<\/p>\n\n\n\n

<\/p>\n\n\n\n

\"\"
foto Anna Rylander <\/figcaption><\/figure>\n\n\n\n

<\/p>\n\n\n\n

Enda soloakt under Ystad Winter Piano Fest \u00e4r JAMES FRANCIES, som redan uppn\u00e5tt framskjuten position. Releasen f\u00f6r debutplattan intr\u00e4ffade f\u00f6r ungef\u00e4r fyra \u00e5r sedan. Han har signats av legendariska Blue Note, erh\u00e5llit priser och samarbetet med celebriteter som Robert Glasper, Lauryn Hill, Marcus Miller, The Roots, Joe Lovano samt Drake. Har d\u00e4rut\u00f6ver handplockats av storheter som Chris Potter respektive Pat Metheny. Finns s\u00e5ledes all anledning att bli starstruck av att vistas i imposante mannens omedelbara n\u00e4rhet. Vid analys av hans anm\u00e4rkningsv\u00e4rda solokonsert f\u00f6rundras man \u00f6ver att uppr\u00e4knade samarbeten inte i h\u00f6gre grad kan sp\u00e5ras. Hade g\u00e4rna h\u00f6rt hur han hade kombinerar flygelns klang med keyboard. <\/p>\n\n\n\n

”Nebulosor av toner frambesv\u00e4rjs” skrev recensent i Down Beat. M\u00f6jligen lite tillspetsat kan p\u00e5st\u00e5s att publiken f\u00e5r l\u00e4ra k\u00e4nna tv\u00e5 avantgardistiska akter i rad. Huruvida Francies akustiska stil ska anses fladdrig eller yvig \u00e4r en smaksak. Imponerande teknik hade mer gemensamt med konsertpianister inriktade p\u00e5 repertoar med Rachmaninov och Chopin \u00e4n jazzhistoriens bebop-hj\u00e4ltar. I f\u00f6rsta anf\u00f6randet meddelas hur inspirerande det \u00e4r att befinna sig alldeles intill havet. F\u00f6rsta l\u00e5t har titeln Wide Open.<\/em><\/p>\n\n\n\n

<\/em>. Francies \u00e4r m\u00e5n om att anv\u00e4nda hela spelytan (f\u00f6r att anv\u00e4nda en sportterm) i vad som framst\u00e5r som impulsiva l\u00f6pningar i allegro. Ger intryck av att vilja pr\u00f6va de obegr\u00e4nsade variabler som st\u00e5r till buds. Attityden underst\u00f6ds av en sammanh\u00e4ngande, om \u00e4n rapsodisk tillika ekvilibristisk stil. <\/p>\n\n\n\n

\"\"
foto Anna Rylander <\/figcaption><\/figure>\n\n\n\n

<\/p>\n\n\n\n

Standardballad gavs avsev\u00e4rt ansiktslyft. Kan ha r\u00f6rt sig om Lush Life<\/em>. Enormt flyh\u00e4nt och b\u00f6ljande musicerande f\u00e5r en att h\u00e4pna. Francies originalitet sticker ut. Noterar inte n\u00e5gon explicit jazzig approach, fast viss p\u00e5verkan fr\u00e5n en banbrytare som Robert Glasper g\u00f6r sig g\u00e4llande emellan\u00e5t. P\u00e5 YouTube finns en ganska f\u00e4rsk liveinspelning med Francies och band plus str\u00e5kar i serien Tiny Desk (Home) Concert. Och den etiketteras Black Music. Fast p\u00e5 Ystad Saltsj\u00f6bad h\u00f6rs andra influenser. Polyfona st\u00e4mmor vilka befruktar varandra \u00e1 la kontrapunkt \u00f6verraskar. Stundtals framst\u00e4lls eruptioner av en magnitud jag inte f\u00f6rm\u00e5r absorbera. N\u00e4r musiken v\u00e4ller fram i svindlande intervaller f\u00e4ster den s\u00e4llan.<\/p>\n\n\n\n

Pianisten presenterar vad som framf\u00f6rs vid ett par tillf\u00e4llen. Uppfattar att Andie <\/em>(?) handlar om ett sprucket f\u00f6rh\u00e5llande, juls\u00e5ng st\u00f6ps om, Con Alma <\/em>(D. Gillespie) tolkas liksom My Favorite Things <\/em>(inkluderad p\u00e5 senaste albumet). Sist n\u00e4mnda standardmelodi tillh\u00f6r konsertens kr\u00f6n. I ett segment refereras, enligt mina \u00f6ron, till Chick Corea och dennes virtuosa latin-genre. Konserten avrundas genom att sjok av framrusande ackordf\u00f6ljder samsas med stillsamma fraser. Lika remarkabelt som omtumlande! Blev definitivt en erfarenhet rikare av denna egensinniga uppvisning. <\/p>\n\n\n\n

<\/p>\n\n\n\n

<\/p>\n","protected":false},"excerpt":{"rendered":"

Ystad Saltsj\u00f6bad 28-29\/12 2022 Arrang\u00f6r: Ystad Jazz i samarbete med Ystad Saltsj\u00f6bad (med st\u00f6d fr\u00e5n Kulturr\u00e5det, Musik i Syd, regionen, kommunen och diverse sponsorer) Sj\u00e4lvskrivne konstn\u00e4rlige ledaren Jan Lundgren hade satt samman ett sp\u00e4nnande program best\u00e5ende av sex konserter uppdelade p\u00e5 tv\u00e5 dagar. I fjol under covid-restriktioner genomf\u00f6rdes utifr\u00e5n samma koncept premi\u00e4ren, vars skeende undertecknad […]<\/p>\n","protected":false},"author":34,"featured_media":0,"comment_status":"closed","ping_status":"closed","sticky":false,"template":"","format":"standard","meta":{"_genesis_hide_title":false,"_genesis_hide_breadcrumbs":false,"_genesis_hide_singular_image":false,"_genesis_hide_footer_widgets":false,"_genesis_custom_body_class":"","_genesis_custom_post_class":"","_genesis_layout":"","footnotes":""},"categories":[7,16],"tags":[],"class_list":{"0":"post-161610","1":"post","2":"type-post","3":"status-publish","4":"format-standard","6":"category-musik","7":"category-recension","8":"entry"},"_links":{"self":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/161610","targetHints":{"allow":["GET"]}}],"collection":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts"}],"about":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/types\/post"}],"author":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/users\/34"}],"replies":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fcomments&post=161610"}],"version-history":[{"count":45,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/161610\/revisions"}],"predecessor-version":[{"id":161892,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/161610\/revisions\/161892"}],"wp:attachment":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fmedia&parent=161610"}],"wp:term":[{"taxonomy":"category","embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fcategories&post=161610"},{"taxonomy":"post_tag","embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Ftags&post=161610"}],"curies":[{"name":"wp","href":"https:\/\/api.w.org\/{rel}","templated":true}]}}