![\"\"](\"https:\/\/kulturbloggen.com\/wp-content\/uploads\/2022\/12\/unnamed-2-2.jpg\")
<\/p>\n<\/p>\n
Decision to Leave
\nBetyg 4
\nSvensk biopremi\u00e4r 25 december 2022
\nRegi Park Chan-Wook<\/p>\n
I slutet av 1990-talet, och b\u00f6rjan av det nya 2000-talet, inleddes en ny skara filmer med den klassiska figuren Martin Beck – gestaltad av Peter Haber – d\u00e4r de fr\u00e5ngick direkta tolkningar av enskilda litter\u00e4ra verk f\u00f6r att ist\u00e4llet industrialisera varum\u00e4rket och pumpa ut flertalet filmer i stora hop. Men det var inte enda f\u00f6r\u00e4ndringen som filmerna genomgick – nu fanns ocks\u00e5 ett ber\u00e4ttartekniskt grepp d\u00e4r huvudkarakt\u00e4rerna inte bara var poliser i tj\u00e4nst, utan \u00e4ven privatpersoner med sina egna problem och v\u00e5ndor. En slags Nordic Noir d\u00e4r m\u00f6rkret inte kom utifr\u00e5n samh\u00e4llet eller solens fr\u00e5nvaro utan ist\u00e4llet m\u00e4nniskans inre. Det \u00e4r n\u00e5gonting som k\u00e4nns igen i den Cannes-prisade polisthrillern vars Sydkoreanske regiss\u00f6r, tidigare k\u00e4nd f\u00f6r bland annat H\u00e4mnar-trilogin (inledd med Oldboy) och klaskritiske Snowpiercer, i intervjuer erk\u00e4nt den svenska polisinsinpirationen.<\/p>\n
Om regiss\u00f6ren gjort sig k\u00e4nd f\u00f6r v\u00e5ld och dramatik har han i senare filmer, som Stoker och Handmaiden, utvecklat en mer stilistisk lyrik i h\u00f6gre estetisk anda d\u00e4r allting inte alltid \u00e4r s\u00e5 entydigt och l\u00e4ttbegripligt. \u00c4ven denna film kr\u00e4ver sin uppm\u00e4rksamhet och sitt engagemang. I grunden v\u00e4ldigt enkel, en mordg\u00e5ta vars l\u00f6sning inte \u00e4r slutet utan bara b\u00f6rjan, och en polis vars ol\u00f6sta fall h\u00e5ller honom vaken s\u00e5 till den grad att det n\u00e4stan d\u00f6dar honom. Sen tillkommer en inte s\u00e5 klassisk Fem Fatale vars trassliga relationer och m\u00e5ngbottnade personlighet g\u00f6r allting desto kr\u00e5ngligare. Uppl\u00e4gget och ber\u00e4ttarstilen underl\u00e4ttar inte utan s\u00e4tter hela tiden sin tittare p\u00e5 prov s\u00e5 det \u00e4r inte filmen f\u00f6r n\u00e5gon som s\u00f6ker l\u00e4tt underh\u00e5llning i julhelgen, utan den medvetne cineasten som vill berikas och k\u00e4nna \u00f6msesidig respekt fr\u00e5n en filmlyriker vars verk n\u00e4stan uppg\u00e5r i ett dr\u00f6mtillst\u00e5nd.<\/p>\n
Detta \u00e4r dock inte bara en fr\u00f6jd f\u00f6r hj\u00e4rnan utan ocks\u00e5 f\u00f6r \u00f6gonen och hj\u00e4rtat. Det \u00e4r n\u00e4mligen inte bara v\u00e4ldigt snyggt filmat och f\u00e4rggraderat utan \u00e4ven v\u00e4ldigt vackra motiv som f\u00e5ngats. Milj\u00f6er av storstadsdjungel och vykortsvackra str\u00e4nder \u00e4r bara ett par exempel av det \u00f6gongodis som presenteras. Tillsammans med komplexa m\u00e4nniskor, personligheter och intrikata relationer \u00e4r det sv\u00e5rt att inte falla pladask f\u00f6r denna sv\u00e5rsm\u00e4lta p\u00e4rla och vilja ta den till sig och trycka h\u00e5rt mot br\u00f6stet som att h\u00e5lla om en k\u00e4r v\u00e4n som blivit sv\u00e5rt sjuk och kanske aldrig f\u00e5r \u00e5terse igen. D\u00e4rf\u00f6r l\u00e4mnar jag biografen n\u00e5got omskakad utan en riktig klar bild vad jag faktiskt varit med om – f\u00f6rutom en snyggare och komplexare variant av Nordic Noir som p\u00e5 n\u00e5got s\u00e4tt f\u00e5ngat omv\u00e4rldens intresse – och med en k\u00e4nsla av att den kommer h\u00e5lla mig uppe likt en av de m\u00e5nga ol\u00f6sta fall i filmen. Tur d\u00e5 bara att den uts\u00f6ndrar livsenergi snarare \u00e4n underg\u00e5ngsk\u00e4nsla s\u00e5 det inte slutar d\u00e4r.<\/p>\n