![\"h\u00e4stpojken\"](\"http:\/\/kulturbloggen.com\/wp-content\/uploads\/2009\/12\/h\u00e4stpojken-300x300.jpg\" "\\"h\u00e4stpojken\\"")
<\/p>\n<\/p>\n
Det \u00e4r alltid de ”smarta” skivorna som hamnar l\u00e4ngst upp p\u00e5 de poppolitiskt korrekta \u00e5rsb\u00e4stalistorna. De d\u00e4r som likt Animal Collective eller Grizzly Bear kombinerar expermientiellt intelligent pop med svalare texter och melodier, sv\u00e5ra att argumentera emot men i l\u00e4ngden lite… tr\u00e5kiga.<\/p>\n
Kanske \u00e4r det d\u00e4rf\u00f6r jag med j\u00e4mna mellanrum alltid \u00e5terv\u00e4nder till g\u00f6teborgsscenen, detta mekka f\u00f6r hj\u00e4rtat-p\u00e5-manchesterkavajen-k\u00e4nslokaskader \u00e1 la H\u00e5kan Hellstr\u00f6m. Ingen ironi, bara (alkohol)romantik och den svartaste cynism. Alibit f\u00f6r g\u00f6teborgsscenen, det som skiljt romantiken fr\u00e5n den mer sliskiga radioditon, har alltid varit att musiken r\u00f6rt sig i n\u00e5gon sorts konformistisk poppunk, escapismen fr\u00e5n Smiths och ilskan fr\u00e5n Ramones. Hade inte H\u00e5kan sjungit som han g\u00f6r hade mycket f\u00e4rre r\u00f6rt p\u00e5 \u00f6gonbrynen.<\/p>\n
Kanske \u00e4r det d\u00e4rf\u00f6r det tog ett bra tag f\u00f6r mig att sm\u00e4lta f\u00f6rsta singeln fr\u00e5n H\u00e4stpojkens nya. ””Gitarr & bas, trummor & hat” var s\u00e5 melodifestivalen-bl\u00f6digt direkt i sitt tilltal, texten staplade klysha p\u00e5 klysha och Martin Eliasons r\u00f6st l\u00e4t mest av allt som… Per Gessle. Det aggresiva rastret fr\u00e5n punkiga (och visserligen halvtr\u00e5kiga) ”Caligula” var helt borta och kanske var det bristen p\u00e5 distans till popens tr\u00e5kigare (kommersiella) avarter som fick mig att rygga tillbaka.<\/p>\n
Men jag oroade mig i on\u00f6dan. N\u00e4r jag med viss b\u00e4van spelar ”Fr\u00e5n d\u00e4r jag ropar” i sin helhet \u00e4r det som om allting faller p\u00e5 plats mycket mer \u00e4n det gjorde p\u00e5 Caligula. Eskapismen finns kvar, den verkar till och med trivas mycket b\u00e4ttre bland str\u00e5kar, pianon och akustiska gitarrer. Precis p\u00e5 samma s\u00e4tt som Mattias Alkberg anv\u00e4nde sig av b\u00e5de schlager och dansband p\u00e5 Nerverna f\u00f6r att skapa n\u00e5got v\u00e4ldigt personligt bidrar influenserna till att skapa n\u00e5gonting f\u00f6r pop-sverige unikt, s\u00e5 l\u00e5ngt ifr\u00e5n b\u00e5de Dansbandskampen och Melodifestivalen man kan komma.<\/p>\n
Mer r\u00e4ttvist vore att tala om schlagerns 70-tal, ja 70-tal \u00f6ver huvud taget. Det \u00e4r svartsynt, romantiskt och helt utan ironi och d\u00e4rmed lika direkt drabbande som n\u00e5gonsin Bad Cash Quartet eller H\u00e5kan Hellstr\u00f6m. K\u00e4rleksballader p\u00e5 svenska har s\u00e4llan k\u00e4nts som s\u00e5 utst\u00e5ende fr\u00e5n allt annat som\u00a0 p\u00e5 ”Sm\u00e5 sm\u00e5 stunder” och ”Katarina \u00e4r ett h\u00e5l”. Och n\u00e4r H\u00e4stpojken v\u00e4l tar i som i drivet arga ”Ett b\u00e4ttre djur” (”Jag har en kula f\u00f6r alla h\u00e4r”) eller rockiga ”Medan vi faller” s\u00e5 \u00e4r det mycket mer raffinerat \u00e4n det var p\u00e5 Caligula. Inte intellektuellt och utmanande men \u00e4rligt och direkt.<\/p>\n
Det \u00e4r v\u00e4ldigt sk\u00f6nt att det v\u00e5gas ta steg fr\u00e5n den indie vi \u00e4r vana att h\u00f6ra fr\u00e5n g\u00f6teborgsmaffian. Men i \u00e5r har H\u00e4stpojken varit l\u00e5ngt ifr\u00e5n ensamma om att g\u00f6ra n\u00e5gonting som k\u00e4nns\u00a0 som en v\u00e4gbanare f\u00f6r svensk pop. Det har varit ett fantastiskt \u00e5r med utm\u00e4rkta skivor fr\u00e5n [ingenting], Stefan Sundstr\u00f6m, Hanna Hirsch, Mattias Alkberg, Skriet, Olle Ljungstr\u00f6m, Anna J\u00e4rvinen och nu H\u00e4stpojken. Ist\u00e4llet f\u00f6r ”lyssna \u00e4ven p\u00e5”-l\u00e4nkar skriver jag: har ni inte h\u00f6rt detta, s\u00e5 lyssna lyssna och inse att det kommer bli ett v\u00e4ldigt sp\u00e4nnande deccenium.<\/p>\n
\u00c4n s\u00e5 l\u00e4nge g\u00e5r det bara att lyssna online om du har spotify premium.<\/em><\/p>\n L\u00e4s mer i Expressen<\/a>.
\nIntervju i DN<\/a>.<\/em>
\n