![\"\"](\"https:\/\/kulturbloggen.com\/wp-content\/uploads\/2022\/11\/devotion.jpg\")
<\/p>\n<\/p>\n
Devotion
\nBetyg 1
\nSvensk biopremi\u00e4r 25 november 2022
\nRegi J.D. Dillard<\/p>\n
Thanksgiving firas inte i Sverige, d\u00e4rf\u00f6r blir det inte n\u00e5gon gigantisk kalkon till middagsbordet. Ist\u00e4llet f\u00e5r vi Devotion som utan st\u00f6rre problem fyller kalkonkvoten f\u00f6r det g\u00e5ngna \u00e5ret. I m\u00e5ngt och mycket k\u00e4nns hela filmen som en importerad Thanksgiving-middag, med sockers\u00f6ta r\u00e4tter, fruktansv\u00e4rda m\u00e4ngder kolesterol och en allm\u00e4n h\u00e4lsofara f\u00f6r allt som r\u00f6r sig.<\/p>\n
F\u00f6rutom att f\u00f6reg\u00e5 som gott exempel vad g\u00e4ller att representera en kalkon av komiska proportioner, lyckas Devotion ocks\u00e5 bli affischansiktet f\u00f6r en sann pekoral. M\u00e5nga g\u00e5nger om det \u00e4r det sv\u00e5rt att ta n\u00e5gonting p\u00e5 allvar d\u00e5 hela filmen verkar ha st\u00f6pts i en form \u00e4mnad f\u00f6r den mest sockers\u00f6ta av marsipangrisar. Id\u00e9n, att belysa rasism och f\u00f6rdomar inom det amerikanska flygvapnet, g\u00e5r inte av f\u00f6r hackor. Framf\u00f6rallt i en tid d\u00e5 amerikanska s\u00e5 kallade politiker p\u00e5 h\u00f6gerfalangen \u00f6ppet h\u00e5nar sin egen milit\u00e4r f\u00f6r dess progressivitet. Goda avsikter \u00e4r dock f\u00f6ga behj\u00e4lpliga n\u00e4r sj\u00e4lva genomf\u00f6randet f\u00e5r valfritt \u00c5sa-Nisse-\u00e4ventyr att framst\u00e5 som stor filmkonst.<\/p>\n
Ta bara fotot som lyckas gr\u00e4va ett avgrundsdjupt h\u00e5l. Inte sedan den vederv\u00e4rdiga X-Men spin-offen The New Mutants har jag beh\u00f6vt kisa och anstr\u00e4nga mig till denna grad f\u00f6r att utreda vad som f\u00f6rsigg\u00e5r p\u00e5 bioduken. Devotion har uppenbarligen anammat h\u00f6stens energi-sparprogram och valt att inte h\u00e5lla en enda lampa t\u00e4nd. S\u00e5 fort det blir dags f\u00f6r \u2019\u2019innerliga\u2019\u2019 konversationer f\u00f6rvandlas allt till ofrivillig komik. Det enda som g\u00e5r att urskilja \u00e4r tv\u00e5 siluetter och att reda ut vem som talar \u00e4r en st\u00f6rre g\u00e5ta \u00e4n h\u00f6nan och \u00e4gget.<\/p>\n
Att m\u00f6rka filmen f\u00f6r publiken kan dock vara ett s\u00e4tt att skona sina sk\u00e5despelare fr\u00e5n total f\u00f6rnedring. Manuskriptet som s\u00e5dant g\u00e5r knappt att bed\u00f6ma. Dialogen \u00e4r en ren attack mot den goda smaken och ett antal repliker l\u00e4mnar djupa \u00e4rr. Denna mardr\u00f6mslika virvel av uselt foto och stendum dialog \u00e4r dock inget j\u00e4mf\u00f6rt med filmens katastrofala dramatik. Den horribla rasismen som utspelar sig i det amerikanska samh\u00e4llet, nu som d\u00e5, borde kunna engagera vem som helst. Men J.D. Dillard regisserar hela projektet helt utan entusiasm.<\/p>\n
Oavsett vad som portr\u00e4tteras verkar Dillard endast titta p\u00e5 klockan och be en tyst b\u00f6n om att arbetsdagen ska vara till \u00e4nda. Filmen \u00e4r spirituellt besl\u00e4ktad med statsbegravningen av drottning Elizabeth II. \u00c4ven om det f\u00f6rekommer stunder som borde kunna inneb\u00e4ra ren och sk\u00e4r eufori \u00e4r det lika inspirerande som att beh\u00f6va se p\u00e5 en dokument\u00e4rfilm om historiens v\u00e4rsta tragedier. Sk\u00e5despeleriet \u00e4r lika levande som ett g\u00e4ng zombies fr\u00e5n George A. Romeros Night Of The Living Dead. Jonathan Majors g\u00f6r vad han kan men hela inramningen spolierar scenerna d\u00e5 Majors k\u00e4mpar f\u00f6r att bevara sin anst\u00e4ndighet.<\/p>\n
Att Devotion har premi\u00e4r drygt ett halv\u00e5r efter Top Gun: Maverick g\u00f6r inte det hela mycket b\u00e4ttre. Att Glen Powell, som spelade den om\u00e5ttligt sj\u00e4lvs\u00e4kra Hangman i sommarens storsucc\u00e9, ocks\u00e5 spelar en av huvudrollerna h\u00e4r g\u00f6r j\u00e4mf\u00f6relserna oundvikliga. \u00c4ven om Top Gun: Maverick inte \u00e4r n\u00e5gon grandios k\u00e4nslom\u00e4ssig resa besitter den ett eminent hantverk som f\u00f6rvandlar striderna i luften till storslagen underh\u00e5llning. Men inte ens d\u00e5 det p\u00e5g\u00e5r fullskaligt krig lyckas Dillard h\u00e4r f\u00e5 n\u00e5gon i publiken att bry sig. Det \u00e4r \u00e5terkommande och tr\u00f6tta flygman\u00f6vrar som i b\u00e4sta fall t\u00e4vlar mot Roland Emmerichs praktfiasko Midway vad g\u00e4ller att vara s\u00e5 pass underm\u00e5lig att det blir parodiskt.<\/p>\n
Inte ens slutet skonar biopubliken fr\u00e5n mental tortyr. I en av de mest utdragna och skrattretande finalerna p\u00e5 l\u00e4nge anv\u00e4nds s\u00e5 mycket socker och krokodilt\u00e5rar att jag finner mig i desperat behov av insulin. Det enda positiva \u00e4r att det ens \u00e4r m\u00f6jligt att l\u00e4mna biosalongen i ett stycke efter en historisk kraschlandning som detta, det \u00e4r i alla fall en viss tr\u00f6st.<\/p>\n