{"id":160194,"date":"2022-11-21T19:16:21","date_gmt":"2022-11-21T17:16:21","guid":{"rendered":"https:\/\/kulturbloggen.com\/?p=160194"},"modified":"2022-11-21T20:02:10","modified_gmt":"2022-11-21T18:02:10","slug":"lustfyllt-nar-barns-kreativitet-uppmuntras-min-van-rita-pa-hagateatern","status":"publish","type":"post","link":"https:\/\/kulturbloggen.com\/?p=160194","title":{"rendered":"Lekfullt n\u00e4r barns kreativitet uppmuntras – Min v\u00e4n Rita p\u00e5 Hagateatern"},"content":{"rendered":"\n
\"\"
foto Lina Ikse
<\/figcaption><\/figure>\n\n\n\n

Manus. Sara Klingvall och Helena Gezelius<\/p>\n\n\n\n

Regi: Anders Tolerg\u00e5rd<\/p>\n\n\n\n

Komposition & ljuddesign: Anna Gustavsson<\/p>\n\n\n\n

Scenografi & ljusdesign: Beate Persdotter L\u00f6kken<\/p>\n\n\n\n

Kostymdesign: Heidi Saikkonen<\/p>\n\n\n\n

Produktion & grafisk design: Max Gertrudsson och Julia Njord J\u00f6nsson<\/p>\n\n\n\n

Sk\u00e5despelare: Sara Klingvall och Helena Gezelius<\/p>\n\n\n\n

M\u00e5lgrupp 3-8 \u00e5r<\/p>\n\n\n\n

Premi\u00e4r: 19\/11 2022<\/p>\n\n\n\n

Spelas p\u00e5 Hagateatern i G\u00f6teborg<\/p>\n\n\n\n

N\u00e4r det g\u00e4ller att f\u00e5 till minnesv\u00e4rda produktioner har Hagateatern varit inne i ett l\u00e5ngvarigt stim. Var anm\u00e4rkningsv\u00e4rt l\u00e4nge sedan man fallerade. Blir \u00e5terigen bel\u00e5ten och nu enbart i egenskap av betraktare utifr\u00e5n. Som framg\u00e5tt \u00e4r ju m\u00e5lgruppen i f\u00f6rsta hand f\u00f6rskolebarn, vilket g\u00f6r att den f\u00e4rgsprakande ber\u00e4ttelsen knappast \u00e4r n\u00e5got man kommer grubbla \u00f6ver efter\u00e5t Min v\u00e4n Rita <\/em>f\u00f6rklaras vara en f\u00f6rest\u00e4llning om att m\u00e5la en fantasi och hitta sig sj\u00e4lv, den man str\u00e4var efter att vilja vara.<\/p>\n\n\n\n

Den pushar m\u00e5lgruppen att forts\u00e4tta bearbeta sin skaparkraft, aldrig tappa tron p\u00e5 sig sj\u00e4lv. Budskapet v\u00e4xer successivt fram i de b\u00e5da rutinerade sk\u00e5despelarnas interaktion under en halvtimme. Barnpj\u00e4sens sj\u00e4lvklara pedagogik inspirerar unga publiken till konkret engagemang. Det ritas teckningar i v\u00e4ntan p\u00e5 insl\u00e4pp och som ett appendix f\u00e5r uppkomna kreativiteten utlopp, p\u00e5 det stora pappersark som sp\u00e4nts p\u00e5 staffli samt p\u00e5 golvet. Somliga barn tog p\u00e5 premi\u00e4ren vid efter att teamet tagit emot appl\u00e5der. Kompletterade d\u00e5 sk\u00e5despelarnas framimproviserade (?) f\u00e4rger och figurer p\u00e5 Krister Nylanders gener\u00f6st tilltagna konstruktion. Och \u00e5tskilliga barn fortsatte att enskilt producera konstverk, ett tecken p\u00e5 att Hagateatern lyckats i sitt upps\u00e5t. Blir glad av barnens initiativlusta utifr\u00e5n en pj\u00e4s d\u00e4r ber\u00e4ttelsen m\u00e5las fram.<\/p>\n\n\n\n

\"\"
foto Lina Ikse <\/figcaption><\/figure>\n\n\n\n

Frustrerat missmodiga Elin gestaltas av Sara Klingvall. Hon sitter och kasserar, enligt henne, misslyckade anstr\u00e4ngningar. De kasserade alstren skrynklas ihop och kastas till en stor h\u00f6g pappersbollar.. Elin st\u00e4ller sig upp, filosoferar och med hj\u00e4lp av tuschpenna ritar upp konturen av sin utstr\u00e4ckta kropp.. Ger upphov till en lika sj\u00e4lvklar som tacksam association.. Blir underh\u00e5llande f\u00f6r de sm\u00e5 i publiken n\u00e4r lemmar mystiskt f\u00f6rl\u00e4ngs. En lekkamrat uppenbarar sig. R\u00e5kar f\u00f6rst\u00e5s vara den fr\u00e4mmande flicka som vitsigt heter Rita, hon vars fantasi sannerligen inte \u00e4r d\u00f6d. Den kavata ig\u00e5ngs\u00e4ttaren spelas med sympatisk energi av Helena Gezelius i gul dress. Id\u00e9er hos de tv\u00e5 rollfigurerna f\u00f6rverkligas p\u00e5 ett synnerligen lustbetonat s\u00e4tt. <\/p>\n\n\n\n

I barnteater \u00e4r tilltalet avg\u00f6rande. Inneh\u00e5llet kan f\u00f6r publiken tyckas f\u00f6rh\u00e5llandevis sekund\u00e4rt. Inom Min v\u00e4n Ritas ramar ryms hum\u00f6rsv\u00e4ngningar och efterhand allt mer av samarbete genom ledsagning. En pedagogisk estetik vars approach av allt att d\u00f6ma fungerar som avsett. Klingvall & Gezelius besitter n\u00f6dv\u00e4ndig rutin f\u00f6r att fixa sin utsatta position (spela f\u00f6r barn m\u00e5ste vara en enorm utmaning), inklusive att f\u00e5nga upp eventuella reaktioner. Jobbas framg\u00e5ngsrikt med tonfall, mimik och kroppsspr\u00e5k. Handlaget appellerar, sp\u00e4nnande ljudeffekter och musikillustrationer f\u00f6rst\u00e4rker. <\/p>\n\n\n\n

\"\"
foto Lina Ikse
<\/figcaption><\/figure>\n\n\n\n

Med tanke p\u00e5 att barn som inte uppn\u00e5tt skol\u00e5lder oftast tittar tillsammans med ett antal vuxna, brukar de som skrivit pj\u00e4sen vilja ge nya insikter, f\u00e5 den riktigt unga publiken att l\u00e4ra sig n\u00e5got nytt. Snappade upp att ord och idiomatiska uttryck s\u00e5som dysterkvist och att ”vara under isen” anv\u00e4nds. Kul grepp! Fler lager stimulerar. Infallsrika upps\u00e4ttningen erbjuder ocks\u00e5 stora m\u00f6jligheter att tolka vad som stegvis v\u00e4xer fram visuellt. Vad som gemensamt skapas hamnar i centrum, tr\u00e4der fram som en ofullbordad entitet. (Vilken slump att jag sitter intill en man som livn\u00e4rt sig p\u00e5 sin ber\u00f6mda f\u00f6rm\u00e5ga att teckna i stadens ledande tidning.)<\/p>\n\n\n\n

Ambitionen att inympa sj\u00e4lvf\u00f6rtroende hos publiken \u00e4r lovv\u00e4rd, ageras fram finurligt. Regiss\u00f6r Anders Tolerg\u00e5rd och hans team, med sk\u00e5despelarduon i spetsen, skildrar fint Elins utveckling inklusive den v\u00e4nskap som etableras. En charmerande p\u00e4rla som ger bra vibbar, bejakar barns r\u00e4tt att uttrycka sig.<\/p>\n\n\n\n

<\/p>\n\n\n\n

<\/p>\n","protected":false},"excerpt":{"rendered":"

Manus. Sara Klingvall och Helena Gezelius Regi: Anders Tolerg\u00e5rd Komposition & ljuddesign: Anna Gustavsson Scenografi & ljusdesign: Beate Persdotter L\u00f6kken Kostymdesign: Heidi Saikkonen Produktion & grafisk design: Max Gertrudsson och Julia Njord J\u00f6nsson Sk\u00e5despelare: Sara Klingvall och Helena Gezelius M\u00e5lgrupp 3-8 \u00e5r Premi\u00e4r: 19\/11 2022 Spelas p\u00e5 Hagateatern i G\u00f6teborg N\u00e4r det g\u00e4ller att f\u00e5 […]<\/p>\n","protected":false},"author":34,"featured_media":0,"comment_status":"closed","ping_status":"closed","sticky":false,"template":"","format":"standard","meta":{"_genesis_hide_title":false,"_genesis_hide_breadcrumbs":false,"_genesis_hide_singular_image":false,"_genesis_hide_footer_widgets":false,"_genesis_custom_body_class":"","_genesis_custom_post_class":"","_genesis_layout":"","footnotes":""},"categories":[20,31],"tags":[],"class_list":["post-160194","post","type-post","status-publish","format-standard","category-film","category-teaterrecension","entry"],"_links":{"self":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/160194","targetHints":{"allow":["GET"]}}],"collection":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts"}],"about":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/types\/post"}],"author":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/users\/34"}],"replies":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fcomments&post=160194"}],"version-history":[{"count":16,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/160194\/revisions"}],"predecessor-version":[{"id":160303,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/160194\/revisions\/160303"}],"wp:attachment":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fmedia&parent=160194"}],"wp:term":[{"taxonomy":"category","embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fcategories&post=160194"},{"taxonomy":"post_tag","embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Ftags&post=160194"}],"curies":[{"name":"wp","href":"https:\/\/api.w.org\/{rel}","templated":true}]}}