{"id":158741,"date":"2022-10-22T03:37:17","date_gmt":"2022-10-22T01:37:17","guid":{"rendered":"https:\/\/kulturbloggen.com\/?p=158741"},"modified":"2022-10-23T01:50:32","modified_gmt":"2022-10-22T23:50:32","slug":"svep-fran-ymnigt-pulserande-stockholm-jazzfestival-2022","status":"publish","type":"post","link":"https:\/\/kulturbloggen.com\/?p=158741","title":{"rendered":"Svep fr\u00e5n ymnigt pulserande Stockholm Jazzfestival 2022"},"content":{"rendered":"\n
\"\"
Lars Danielssons Liberetto – foto Leo Ahmed
<\/figcaption><\/figure>\n\n\n\n

14-17\/10 2022 <\/p>\n\n\n\n

Konserter arrangeras p\u00e5 ett femtiotal scener i och omkring Stockholm <\/p>\n\n\n\n

<\/p>\n\n\n\n

Kom hem i f\u00f6rrg\u00e5r fr\u00e5n en v\u00e4ldigt utspridd storsatsande festival som p\u00e5g\u00e5r i skrivande stund. Handlar inte om pl\u00f6tsligt tappat intresse, utan om att det \u00e4r dyrt att bo bra i city. Har recenserat fr\u00e5n festivalen sedan 2014 minus f\u00f6rsta corona\u00e5ret. F\u00f6rsta Jazz- och bluesfestivalen jag var med om utomhus \u00e4gde rum p\u00e5 Skeppsholmen 1986. \u00c5rets utbud var omfattande och kniviga urvalsprocessen fordrade noggrann planering. Tyv\u00e4rr \u00e4r schemat frustrerande upplagt, i s\u00e5 m\u00e5tto att man f\u00e5r n\u00f6ja med cirka tv\u00e5 konserter per dag. Annars fanns inget att klaga p\u00e5 utom m\u00f6jligen det ombytliga v\u00e4dret med ett par obarmh\u00e4rtiga regnskurar p\u00e5 minuskontot. <\/p>\n\n\n\n

Kunde sitta p\u00e5 lagom avst\u00e5nd, var v\u00e4ldigt n\u00f6jd med kvalit\u00e9n p\u00e5 ljudet och hann \u00e4ta gott, bortsett fr\u00e5n s\u00f6ndagen som blev lite k\u00f6rig. Som varandes turist i huvudstaden bes\u00f6ktes tre utst\u00e4llningar v\u00e4rda att tipsas om: G\u00f6teborgskoloristerna Inge Schi\u00f6ler och \u00c5ke G\u00f6ransson p\u00e5 Liljevalchs, retrospektiv om Hans Gedda p\u00e5 Fotografiska samt sj\u00e4lvklart exklusiva utst\u00e4llningen av Christer Landergrens musikerportr\u00e4tt (n\u00e5gra av kvinnliga motiven har jag tr\u00e4ffat i \u00e5r) p\u00e5 Scenkonstmuseet. <\/p>\n\n\n\n

\"\"
Ledisi p\u00e5 Stockholms Konserthus – foto Leo Ahmed <\/figcaption><\/figure>\n\n\n\n

Fjorton-faldigt Grammy-nominerade Ledisi med gigantisk orkester i ryggen invigde festivalen i en tribut till Nina Simone. Var dock tillr\u00e4ckligt nyfiken p\u00e5 LARS DANIELSSON & LIBERETTO f\u00f6r att ist\u00e4llet ta mig till Kulturhuset, vars l\u00e4ktare i h\u00f6rsalen syntes n\u00e4ra nog fullsatt. Till saken h\u00f6r att jag ofta erfarit h\u00f6gtidsstunder senaste \u00e5ren d\u00e5 basisten och cellisten Lars Danielsson haft avg\u00f6rande roller p\u00e5 scen. Men hans kvartett Liberetto med fyra rosade album i bagaget och otal gig i Europas stora konserthus, hade fram tills nu utgjort ok\u00e4nd mark. L\u00e4t \u00f6ronen absorberas av konsert p\u00e5 Youtube fr\u00e5n i fjol som uppladdning. Konstaterade att musiken tangerade min vision av den optimala livemusikk\u00e4nslan. Och efter att p\u00e5 plats ha genomstr\u00f6mmats av fabul\u00f6s dynamik under en och en halv timma beh\u00f6ver inte omd\u00f6met revideras.<\/p>\n\n\n\n

Komposit\u00f6r Danielsson styr skeendet fr\u00e5n sin ”sjungande” bas. Under gruppens cirka tio\u00e5riga existens har trumslagaren Magnus \u00d6str\u00f6m (k\u00e4nd fr\u00e5n E.S.T, Rymden mm) funnits vid hans sida. Sedan 2015 ing\u00e5r franske (f\u00f6dd i Martinique) pianisten Gr\u00e9gory Privat i denna f\u00e4ngslande konstellation. En gitarrist utg\u00f6r gruppens fj\u00e4rde komponent. Vikarierar f\u00f6rtj\u00e4nstfullt p\u00e5 elgitarr g\u00f6r Krister Jonsson (Viktoria Tolstoy). Till kretsen h\u00f6r ocks\u00e5 deras egna ljudtekniker som verkligen f\u00f6rtj\u00e4nade den eloge bandledaren gav.<\/p>\n\n\n\n

\"\"
Gr\u00e9gory Privat – foto Leo Ahmed <\/figcaption><\/figure>\n\n\n\n

Dr\u00f6mskt, extremt f\u00f6rsynt intro alstrar inledningsvis obeskrivlig sk\u00f6nhet Trollbinds under konsertens f\u00f6rlopp av rafflande melodisk mix, d\u00e4r solistiskt impro-stretchande avl\u00f6ser vidunderligt samspel. Som f\u00f6rv\u00e4ntat blandas akustiska ljudk\u00e4llor smart med lagom mycket teknologi. K\u00e4nnetecknande \u00e4r hur m\u00e4sterligt en slags dynamisk densitet genereras. Vad Liberetto sysslar med kan betecknas som kontempor\u00e4r kammarjazz. Nervigt groove \u00f6verg\u00e5r i lyriska st\u00e4mningar, ofta med tillsats av enormt avancerad rytmik. Fram tills mittpunkten i tredje l\u00e5t intar den f\u00f6rn\u00e4mlige komposit\u00f6ren positionen som ankare i bakgrunden. En specialitet man excellerar i \u00e4r dialoger, varav den f\u00f6rsta bl\u00e4ndande uppst\u00e5r mellan Privat och \u00d6str\u00f6m. Sist n\u00e4mnde musiker f\u00e4gar musiken med flera effektfulla eruptioner. Privat demonstrerar ypperlig precision, ger sig av i lysande l\u00f6pningar. Blev en ny uppt\u00e4ckt att gl\u00e4djas \u00e5t. <\/p>\n\n\n\n

<\/p>\n\n\n\n

\"\"
foto Leo Ahmed
<\/figcaption><\/figure>\n\n\n\n

Stycke doftande av humanism och p\u00e5minnande om Rymdens sound presenteras. Vi f\u00e5r veta att det spelats tv\u00e5 g\u00e5nger i Ukraina med symfoniorkester, varf\u00f6r stycket gripande till\u00e4gnas folket i landet. Kvartettens visar sin kapacitet i l\u00e5tar med utomordentlig substans, bjuder p\u00e5 fantastiskt samspel kryddat med mirakul\u00f6sa utvikningar. Gitarrist Jonsson \u00f6vertygar i omg\u00e5ngar, bland annat i ett solo i 4\/4 takt. Standarden var svindlande! I ekvilibristisk paradoxal lunk gl\u00e4nser Jonsson, varvid fokus skiftas till imponerande snabbhet fr\u00e5n Privat. Ett annat kr\u00f6n uppn\u00e5s via Danielssons tolkning p\u00e5 egen hand av Both Sides Now<\/em>. Titell\u00e5ten Cloudland <\/em>sprider en aura av mjuk ljuvlighet medan Desert of Catanga <\/em>framg\u00e5ngsrikt symboliserar komposit\u00f6rens kompetens. Rafflande struktur paras med maximalt suggestiv intensitet. Efter st\u00e5ende ovationer b\u00e4ddas vi in i bed\u00e5rande tema. Extranumret \u00e4r en lyriskt l\u00e5ngsam fulltr\u00e4ff. <\/p>\n\n\n\n

\"\"
foto Leo Ahmed
<\/figcaption><\/figure>\n\n\n\n

\u00c5ker l\u00f6rdag eftermiddag gr\u00f6na linjen till Bandhagen (l\u00e4ngs samma linje som forna punkdestinationen R\u00e5gsved) . H\u00e4r ligger studio och replokalen BAS, anv\u00e4nds ocks\u00e5 till intima konserter. Har med beh\u00e5llning bes\u00f6kt jazziga oasen under tidigare festivaler. Tv\u00e5 duos lirar ett set vardera. F\u00f6rst m\u00f6ter vi italienska ILARIA CAPALBO, bosatt i Stockholm, p\u00e5 kontrabas och gitarristen LOKE RISBERG. L\u00e5tar de har turats om att skriva framf\u00f6rs. Osedvanligt prydlig klangf\u00e4rg premieras i en lite udda s\u00e4ttning. H\u00f6rt och tyckt om deras spel var f\u00f6r sig, i Risbergs fall vid ett antal tillf\u00e4llen. N\u00e4r de ledigt sammanstr\u00e5lar noteras \u00f6ppna linjer och fina f\u00f6rskjutningar, det skissbetonade varvas med bunden form (notl\u00e4sning). <\/p>\n\n\n\n

F\u00f6rundras \u00f6ver gitarrens design och fylliga vibrato. F\u00e5r reda p\u00e5 att det \u00e4r den f\u00f6rsta jazzgitarr som Strandbergs (k\u00e4nda tillverkare inom metal-genren) gjort. Expansivt tilltal roteras kring melodiska figurer och solistiska inpass. Ibland glider instrumenten i s\u00e4r, ibland bildas solid enhet. I vackert s\u00f6kande ballad byter Capalbo till elbas. Blir efter ett tag uppenbart att hon prim\u00e4rt ackompanjerar. Pregnant solo p\u00e5 ”basfiolen” \u00f6verg\u00e5r i eleganta ackord p\u00e5 originella elgitarren. En sorts kulmination uppst\u00e5r i M\u00f6rka skogen <\/em>(L. Risberg), hit med varsamt vackert tema. <\/p>\n\n\n\n

\"\"
foto Leo Ahmed <\/figcaption><\/figure>\n\n\n\n

En \u00e4ldre generation intar scenutrymmet efter paus. FREDRIK LJUNGKVIST & MATTIAS RISBERG tar i sitt program fasta p\u00e5 sina arrangemang av Carrla Bley-l\u00e5tar vilka \u00e5terfinns p\u00e5 albumet And Now The Quuen. <\/em>Trots best\u00e4md utg\u00e5ngspunkt r\u00f6r det sig om vildvuxen musik av experimentell natur. \u00c4r medveten om att Ljungkvist – alternerar mellan tenor-, alt- sopransaxofon samt klarinett – ses som en bj\u00e4sse inom fri form. Har emellertid problem med att tillgodog\u00f6ra mig hans p\u00e5tr\u00e4ngande stil, stundtals rent av spr\u00e4ck d\u00e5 det frossas i g\u00e4lla toner. Hade \u00f6nskat att kunna identifiera mer av Carla Bleys f\u00e4ngslande tonspr\u00e5k, inte bara fragment. Dessutom hamnar h\u00f6rv\u00e4rde pianisten ofta i dominantens skugga. Registrerar genomg\u00e5ende ryckigt ober\u00e4kneliga toner. Gillar \u00e4nd\u00e5 skarpt en ballad i moll pr\u00e4glad av Risbergs anslag j\u00e4mte tr\u00e4bl\u00e5sarens solistiska bravader p\u00e5 klarinett. Man tar sig an exempelvis Ictus <\/em>och Sing me Softly With The Blues. <\/em><\/p>\n\n\n\n

\"\"
foto Leo Ahmed <\/figcaption><\/figure>\n\n\n\n

Aftonen tillbringas delvis i anrika huset som kort och gott kallas Musikaliska n\u00e4ra Nybroplan. L\u00e4st ett par intervjuer och vidtog som f\u00f6rberedelse lyssning p\u00e5 fantastiska albumet Flor<\/em>. I \u00f6vrigt saknades anm\u00e4rkningsv\u00e4rt nog k\u00e4nnedom om GRETCHEN PARLATO, en storartad artist lika hemma i soul och bossa som jazzs\u00e5ng. Charmades av hur genommusikaliskt hon och pianotrion agerade utan braskande metoder. Batterist Jonathan Barber f\u00e5ngade mig direkt, blev en ny favorit utan att h\u00e4nge sig \u00e5t uppvisning. Uppseendev\u00e4ckande m\u00e5nga av renommerade artistens svenska kvinnliga kollegor visade sig vara fans, fanns i publiken (tyv\u00e4rr l\u00e5ngt ifr\u00e5n uts\u00e5lt) och gjorde sina strupar h\u00f6rda p\u00e5 anmodan i ett par moment, vilket var en upplevelse. Recensionen av konserten kommer publiceras i JAZZ\/Orkesterjournalen. <\/p>\n\n\n\n

\"\"
foto Leo Ahmed
<\/figcaption><\/figure>\n\n\n\n

F\u00f6rsta anhalt under s\u00f6ndagen blir \u00e5terigen BAS. Nu har betydligt fler samlats p\u00e5 ytan som fungerar som scen. Blacknuss-grundaren och trumslagaren MARTIN JONSSON brukar kontakta musikerv\u00e4nner med n\u00e4sa f\u00f6r sv\u00e4ngig souljazz. De som kan jammar tillsammans under vitsiga beteckningen MODERN JONSSON QUARTET (alluderar p\u00e5 MJQ vilka jag s\u00e5g p\u00e5 Liseberg p\u00e5 90-talet). Festivalupplagan av MJQ best\u00e5r av honom sj\u00e4lv i egenskap av samordnare och presentat\u00f6r, Axel Fagerberg p\u00e5 percussion, Martin H\u00f6per p\u00e5 kontrabas, Calle Bagge p\u00e5 rhodes och piano, Fredrik Nordstr\u00f6m p\u00e5 tenorsax samt gitarristen Max Schultz. Eminenta musiker allesammans som jag ofta kunnat h\u00f6ra live och p\u00e5 skiva. Eventuellt var Fagerberg ett nytt namn., n\u00e5gon jag inte tr\u00e4ffat.(Kan flika in att min n\u00e4rvaro avbr\u00f6ts tre l\u00e5tar in i andra set f\u00f6r att f\u00e5 tid med snabbmat inf\u00f6r tidig kv\u00e4llskonsert.) En praktisk detalj utf\u00f6ll till bel\u00e5tenhet f\u00f6r publiken. Syftar p\u00e5 att ljudvolymen lyckligtvis var anpassad till rummets storlek. H\u00f6pers instrument l\u00e5ter lika fett som en elbas m\u00e4rkligt nog. Kan det bero p\u00e5 f\u00f6rst\u00e4rkaren?<\/p>\n\n\n\n

I sprudlande \u00f6sigt gig kommer medryckande musiken fr\u00e5n bland andra Eddie Harris, Pharoah Sanders, Chick Corea, Les McCann, Joni Mitchell samt Don Cherry. Mestadels rakt beat hackas n\u00e5gra g\u00e5nger upp i ornamenterade uppluckringar. Varje l\u00e5t inneh\u00e5ller givetvis en distinkt hook att h\u00e4nga upp groovet p\u00e5. Duktige Nordstr\u00f6m tar hand om flest solon medan bandledaren naturligtvis agerar p\u00e5drivare utan att g\u00e5 till \u00f6verdrift. Rytmframtagande triumvirat f\u00e5r det att sv\u00e4nga, l\u00e5ta enormt tajt. <\/p>\n\n\n\n

\"\"
foto Leo Ahmed <\/figcaption><\/figure>\n\n\n\n

Uppdelningen mellan unisont spel och features utf\u00f6rs galant. Nordstr\u00f6m som s\u00e4llan spelar lika rakt p\u00e5 st\u00e5r \u00e4nd\u00e5 f\u00f6r n\u00e5gra snirkliga formuleringar som \u00f6verskrider den jazzfunkiga formeln. Storheter som Carl Bagge och Max Schultz ser till att upp\u00e5tkicken till konsert aldrig blir statisk. Garnerar k\u00e4nsligt n\u00e4r man ”ger sig i kast med gamla favoriter” f\u00f6r att citera initiativtagaren till hobbyprojektet, som s\u00e4gs vilja \u00e5teruppr\u00e4tta anseendet f\u00f6r fusion. Joni Mitchells g\u00e4rning hedras i uts\u00f6kt tolkning som genialiskt \u00f6verg\u00e5r i spirituell coda i Coltranes anda. H\u00e4nryckande melodi av Don Cherry lyfter i gemensam konversation fram generaliserande begreppet afro-beat.<\/p>\n\n\n\n

Vad jag hinner njuta av efter paus \u00e4r en fortsatt energigivande vibe. M\u00e4rks att musikerna blivit \u00e4n varmare i kl\u00e4derna. F\u00f6rsta solister \u00f6ver osvikliga groovet blir Schultz och Nordstr\u00f6m (denna g\u00e5ng p\u00e5 sopran). T\u00e4nker p\u00e5 Axel Fagerberg p\u00e5 sina congas och dennes positiva inverkan p\u00e5 soundet. Inspirerad eskapad fr\u00e5n gitarresset Schultz inbringar v\u00e4lf\u00f6rtj\u00e4nta appl\u00e5der. Allra sist h\u00f6jer jag p\u00e5 \u00f6gonbrynen \u00e5t ov\u00e4ntat boppig inbrytning (Mingus, Ornette, Coltrane?). Tvingas av praktiska orsaker att l\u00e4mna i f\u00f6rtid, f\u00f6rvisso p\u00e5 mycket gott hum\u00f6r. <\/p>\n\n\n\n

\"\"
foto Leo Ahmed <\/figcaption><\/figure>\n\n\n\n

ELARIA ORCHESTRA sattes samman av tv\u00e5 driftiga kvinnor, en omst\u00e4ndighet som torde vara t\u00e4mligen unik i Storbands-Sverige \u00e4ven om branschen beg\u00e5vats med succ\u00e9er som ASJO featuring Lena Svanberg. Initiativtagaren och fl\u00f6jtsolisten Lina L\u00f6vstrand drog ig\u00e5ng samarbetet med dirigenten\/ arrang\u00f6ren och komposit\u00f6ren Erika Hammarberg 2018. Konserten f\u00f6rlagd till folkmusikens nav Stallet, \u00e4r samtidigt releasekonsert f\u00f6r IKIGAI<\/em>, utgiven p\u00e5 br\u00f6derna Tengholms nybildade bolag och producerad av Hammarberg.. Vilken kuriositet att Winterflow <\/em>(l. L\u00f6vstrand) framf\u00f6rs p\u00e5 samma g\u00e5ng live och i Jazzradion med komposit\u00f6ren som fl\u00f6jtsolist. F\u00e5r efter\u00e5t veta att man valt att hoppa \u00f6ver tv\u00e5 l\u00e5tar. Aprop\u00e5 Stallet \u00e4r det ingen idealisk lokal f\u00f6r maffigt storbandssound, \u00e4ven om rummet skapligt svalde alla v\u00e4lljudande st\u00e4mmor.<\/p>\n\n\n\n

K\u00f6nsmixade orkestern har f\u00f6rsetts med gedigen kompetens i ett spann fr\u00e5n talanger till stj\u00e4rnor. Denna liveversion som f\u00e4rdats med buss fr\u00e5n storbandsfestival i Norge, hade spetsats med f\u00f6rstetrumpetaren Hans Dyvik, trombonveteranen Sven Berggren, trombonisten och tons\u00e4ttaren Helge Sunde samt ytterligare norsk stj\u00e4rnglans i form av Hildegunn \u00d6iseth p\u00e5 trumpet och bockhorn (skrev om hennes radiouts\u00e4nda konsert fr\u00e5n Lerum h\u00e4rom \u00e5ret).<\/p>\n\n\n\n

\"\"
Lina L\u00f6vstrand och Lars Ekman – foto Leo Ahmed <\/figcaption><\/figure>\n\n\n\n

L\u00e4gger f\u00f6rst m\u00e4rke till aptitligt b\u00f6ljande linjer. Vikarierande Hannes Sigfridsson bakom trummorna agerar dynamo, har den r\u00e4tta touchen fr\u00e5n f\u00f6rsta takt till sista. Ser till att l\u00e5tar utvecklas i fascinerande faser. Blir tydligt efter ett tag att somliga kompositioner \u00e4ndrar karakt\u00e4r, best\u00e5r av olika skeden vilket \u00e4r ett gemensamt drag f\u00f6r vision\u00e4ra storband av rang. Pianist Anna Greta Sigurdardottir (recenserade solodebuten i JAZZ\/ OJ) g\u00f6r sig ”skyldig” till \u00e5tskillig ljuvlig tillf\u00f6rsel, vars f\u00f6rsta leverans sker i ett skimrande intro p\u00e5 vackert seren ballad. Tenoristen Magnus D\u00f6lerud (r\u00e5kar ocks\u00e5 vara recenserad av mig i ovan n\u00e4mnda tidskrift) spelar i samma ballad softare \u00e4n n\u00e5gonsin tidigare h\u00f6rts. <\/p>\n\n\n\n

\"\"
Anna Greta Sigurdardottir foto Leo Ahmed <\/figcaption><\/figure>\n\n\n\n

Orkestern f\u00f6retar sig mer \u00e4n att spela material fr\u00e5n sprillans f\u00e4rska IKIGAI. Vi undf\u00e4gnas sp\u00e4nstiga l\u00e5tar signerade D\u00f6lerud, \u00d6iseth och Sunde. Helge Sundes alster s\u00e4gs bygga p\u00e5 halv kromatisk skala, vilket resulterar i ett kul och udda beat vars konturer fylls i p\u00e5 elbas av Lars Ekman, en av kollektivets st\u00f6ttepelare. Magnus D\u00f6leruds f\u00f6rn\u00e4mliga ballad Sober <\/em>hade f\u00e5tt arrats av expert fr\u00e5n Kanada. Hildegunn \u00d6iseth framst\u00e4ller magiskt oavsett instrument, sammanpressade toner av nordiskt vemod framkallar g\u00e5shud hos oss k\u00e4nsliga lyssnare. I hennes Arabish <\/em>p\u00e5 bockhorn associeras till sound som inramar magdans.<\/p>\n\n\n\n

\"\"
Helge Sunde foto Leo Ahmed <\/figcaption><\/figure>\n\n\n\n

Ett alster med spanska influenser (Paso Doble)<\/em> sticker ut genom sin frapperande dynamik och altsaxsolo fr\u00e5n Johan Christoffersson. Sommarnattsvals <\/em>hette \u00e4nnu en f\u00f6rstklassig skapelse med L\u00f6vstrand och \u00d6iseth som charmanta solister. Extranumret var liktydigt med albumets finalnummer, n\u00e4mligen de n\u00e4rmast andaktsfulla harmonier som getts titeln Berget<\/em>, vars varliga melodi p\u00e5minner om Send In The Clowns. <\/em>Ska ocks\u00e5 noteras att en swingande standardl\u00e5t inkluderades i en str\u00e5lande spelning. <\/p>\n\n\n\n

Lyssnar och skriver regelbundet om svenska storband. Anser att i denna m\u00f6rdande konkurrens av topporkestrar platsar definitivt Elaria Orchestra. Det borgar deras ensemblespel, sp\u00e4nnande arrangemang, solistisk niv\u00e5 och kvalit\u00e9n p\u00e5 kompositioner f\u00f6r.<\/p>\n\n\n\n

\"\"
foto Leo Ahmed <\/figcaption><\/figure>\n\n\n\n

Lyssnar h\u00e4ngivet p\u00e5 andra set med THE ORGAN HANGOUT p\u00e5 Stampen. Bakom roliga bandnamnet d\u00f6ljer sig en otroligt sammansvetsad trio, vars medlemmar ofta f\u00f6rekommer live i de mest skiftande sammanhang, alltid h\u00f6gklassiga. Syftar p\u00e5 allest\u00e4des n\u00e4rvarande Max Schultz p\u00e5 gitarr, trumslagare Chris Montgomery samt unge orgeldompt\u00f6ren Leo Lindberg. Man \u00f6vertygar genom att totalt synkade vara rotade i soulig orgeljazz fr\u00e5n 60-talet. Men det botaniseras friskt i skiftande stilar med viss \u00f6vervikt f\u00f6r bluesig anstrykning. <\/p>\n\n\n\n

Trion samsas om att fronta \u00e4ven om Leo Lindbergs harmonier utg\u00f6r odiskutabelt centrum. Tempon varieras och sv\u00e4nget p\u00e5tagligt. En initierad \u00e5h\u00f6rare bredvid ans\u00e5g att hans sound liknade Thomas Jutterstr\u00f6ms. Ingen konst f\u00f6r m\u00e4nnen att f\u00e5 till smittsamt gungande groove, stundtals uppst\u00e5r tung shuffle. Pl\u00f6tsligt f\u00e5r Schultz feeling och ger sig bildligt talat iv\u00e4g p\u00e5 virtuost maner, varp\u00e5 Montgomery f\u00f6ljer och underst\u00f6djer. Slingor stretchas i ett l\u00e4ge fram till \u00e5tr\u00e5v\u00e4rd kokpunkt. Knappt fyrtio minuters okomplicerad extas! <\/p>\n\n\n\n

\"\"
bild fr\u00e5n Andreaskyrkans fb-sida <\/figcaption><\/figure>\n\n\n\n

Visade sig vara kr\u00e5ngligt att hitta till Andreaskyrkan vid Medborgarplatsen. Var dock f\u00f6rutseende och ute i god tid. H\u00e4r vankas under m\u00e5ndagen duos x 2 vilka efter korta framtr\u00e4danden fusioneras. Snacka om klurigt organiserat evenemang. Erik Palmbergs ers\u00e4tts av Hampus T Adami vars trombon verka ha en speciell konstruktion. Han m\u00f6ter pianisten Anton Dromberg i tre l\u00e5tar. Musiken \u00e4r avpassad efter var den framf\u00f6rs, p\u00e5 samma g\u00e5ng avsp\u00e4nd och h\u00f6gtidlig i ypperlig akustik. Lyh\u00f6rda samspelet fr\u00e5n samtliga konstellationer kan onekligen etiketteras kammarjazz. Drombergs solistiska utsmyckning av A Night In Tunisia <\/em>imponerar. Duons sound \u00f6verensst\u00e4mmer delvis med det p\u00e5 Diane <\/em>– Chet Baker\/ Paul Bley (Steeplechase 1985), trots att Chet Baker f\u00f6rknippas med romantiskt trumpetspel.<\/p>\n\n\n\n

Tenor- och sopransaxofonisten \u00d6rjan Hult\u00e9n och m\u00e5ng\u00e5rige musikaliske partnern Filip Augustsson p\u00e5 kontrabas \u00e4r det andra paret, tv\u00e5 profiler p\u00e5 den svenska jazzscenen som jag h\u00f6rt \u00e5tskilliga g\u00e5nger, framf\u00f6r allt stabile basisten. De spelar i likhet med f\u00f6reg\u00e5ende duo fr\u00e4mst original (2 x Augustsson), fast f\u00f6rsta melodin \u00e4r skriven av gigant inom gebitet soundtrack. Syftar p\u00e5 duons beg\u00e5vade tolkning i improvisatorisk anda av Ennio Morricones melankoliska ledmotiv ur Cinema Paradiso. <\/em>Spelas antingen suggestivt eller med taggig och oslipad attityd.<\/p>\n\n\n\n

N\u00e4r s\u00e4ttningen \u00f6verg\u00e5r i kvartett f\u00f6rekommer b\u00e5de Kenny Wheeler och Monk p\u00e5 repertoaren. Sk\u00f6nt \u00e5tstramade toner kontrasteras mot knixiga Rythm-n-Ning<\/em> d\u00e4r bluesiga toner f\u00f6r\u00e4ndras till vag boogie. Samtliga f\u00e5r jobba h\u00e5rt i pionj\u00e4rens invecklade noter. Vad en f\u00e5talig publik njuter av summeras andaktsfullt, avskalat och smeksamt som en ballad signerad Lester Young eller Ben Webster. <\/p>\n\n\n\n

<\/p>\n\n\n\n

\"\"<\/figure>\n\n\n\n

Sista konserten p\u00e5 festivalen f\u00f6r min del gick av stapeln p\u00e5 Fasching. Hade best\u00e4mt mig f\u00f6r att se prisade Milder PS med str\u00e5kkvartett plus Lisa L\u00e5ngbacka. Till saken h\u00f6r att jag recenserat Gyllene Skivan-vinnaren Singled Out By Fate <\/em>och lyssnade p\u00e5 Prefab Sprout n\u00e4r det begav sig. Beh\u00f6ver egentligen bara h\u00e4nvisa till den utf\u00f6rliga recension som publicerats p\u00e5 Orkesterjournalens hemsida. Min alternativa slutmening lyder som f\u00f6ljer: Oavsett om man \u00e4r f\u00f6rtrogen med f\u00f6rlagan en n\u00e4rmast osannolikt innerlig h\u00e4ndelse av episk magnitud, pr\u00e4glad av drabbade mottagare och \u00f6dmjukt kreativa avs\u00e4ndare <\/p>\n\n\n\n

OBS Festivalen avslutas s\u00f6ndag 23 oktober<\/p>\n\n\n\n

<\/p>\n","protected":false},"excerpt":{"rendered":"

14-17\/10 2022 Konserter arrangeras p\u00e5 ett femtiotal scener i och omkring Stockholm Kom hem i f\u00f6rrg\u00e5r fr\u00e5n en v\u00e4ldigt utspridd storsatsande festival som p\u00e5g\u00e5r i skrivande stund. Handlar inte om pl\u00f6tsligt tappat intresse, utan om att det \u00e4r dyrt att bo bra i city. Har recenserat fr\u00e5n festivalen sedan 2014 minus f\u00f6rsta corona\u00e5ret. F\u00f6rsta Jazz- […]<\/p>\n","protected":false},"author":34,"featured_media":0,"comment_status":"closed","ping_status":"closed","sticky":false,"template":"","format":"standard","meta":{"_genesis_hide_title":false,"_genesis_hide_breadcrumbs":false,"_genesis_hide_singular_image":false,"_genesis_hide_footer_widgets":false,"_genesis_custom_body_class":"","_genesis_custom_post_class":"","_genesis_layout":"","footnotes":""},"categories":[7,16],"tags":[],"class_list":{"0":"post-158741","1":"post","2":"type-post","3":"status-publish","4":"format-standard","6":"category-musik","7":"category-recension","8":"entry"},"_links":{"self":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/158741","targetHints":{"allow":["GET"]}}],"collection":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts"}],"about":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/types\/post"}],"author":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/users\/34"}],"replies":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fcomments&post=158741"}],"version-history":[{"count":45,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/158741\/revisions"}],"predecessor-version":[{"id":158920,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/158741\/revisions\/158920"}],"wp:attachment":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fmedia&parent=158741"}],"wp:term":[{"taxonomy":"category","embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fcategories&post=158741"},{"taxonomy":"post_tag","embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Ftags&post=158741"}],"curies":[{"name":"wp","href":"https:\/\/api.w.org\/{rel}","templated":true}]}}