![\"\"](\"https:\/\/kulturbloggen.com\/wp-content\/uploads\/2022\/10\/unnamed-4.jpg\")
<\/p>\n<\/p>\n
Vortex
\nBetyg 3
\nSvensk biopremi\u00e4r 7 oktober 2022
\nRegi Gaspar No\u00e9<\/p>\n
En gripande ber\u00e4ttelse om att \u00e5ldras och den ob\u00f6nh\u00f6rliga tidens sp\u00e5r. En film om livets oundvikliga v\u00e4g till \u00e5lderdom, svaghet och ibland hj\u00e4lpl\u00f6shet. Vi f\u00e5r f\u00f6lja ett \u00e4ldre par, Lui och Elle., som b\u00e5da b\u00f6rjat bli skruttiga. Mannen, Lui (spelas av kultregiss\u00f6ren Dario Argento) har en orov\u00e4ckande k\u00e4nde hosta med hans fru Elle (spelas s\u00e5 trov\u00e4rdigt och \u00e4kta av Fran\u00e7oise Lebrun) \u00e4r dement i h\u00f6g grad.<\/p>\n
De bor i en tr\u00e5ng l\u00e4genhet i Paris, l\u00e4genheten belamrad med b\u00f6cker, tavlor, affischer – som allt vittnar om ett aktivt och fascinerande liv. Men ingen undg\u00e5r tiden. Vi blir alla \u00e4ldre s\u00e5vida vi inte d\u00f6r som unga.<\/p>\n
Det \u00e4ldre paret Lui och Elle har b\u00e5da b\u00f6rjat bli skruttiga. Lui, spelad av kultregiss\u00f6ren Dario Argento, hostar orov\u00e4ckande, men Elle (franska proffset Fran\u00e7oise Lebrun) har b\u00f6rjat bli rej\u00e4lt dement. Skildringen k\u00e4nns som om vi f\u00e5r titta in i ett stycke verklighet. Det \u00e4r ber\u00e4ttar s\u00e5 realistiskt. Frun, Elle, \u00e4r pensionerad psykolog och psykiatriker och inser emellan\u00e5t hur hennes hj\u00e4rna faller ihop, vilket g\u00f6r henne djupt deprimerad. Maken flyr in i ett skrivprojekt om sambandet mellan dr\u00f6mmar och film och han kan p\u00e5 s\u00e5 s\u00e4tt undvika att se verkligheten. Sonen dyker upp med sin son och m\u00e5ste bli f\u00f6r\u00e4lder \u00e5t sina f\u00f6r\u00e4ldrar.<\/p>\n
Det \u00e4r en ber\u00e4ttelse som m\u00e5nga kan k\u00e4nna igen sig i, men samtidigt f\u00e5r den mig att f\u00e5 ont i magen n\u00e4r jag ser hur hj\u00e4lpl\u00f6sa de \u00e4r, hur okunniga de \u00e4r om hur demens och andra sjukdomar p\u00e5verkar en m\u00e4nniska. Jag k\u00e4nner kvinnan desperation d\u00e4r hon g\u00e5r runt, runt i l\u00e4genheten och inte k\u00e4nner igen sig och emellan\u00e5t inte heller k\u00e4nner igen sin man eller son eller barnbarn.<\/p>\n
Filmm\u00e4ssigt mycket speciell d\u00e4r handling, regiss\u00f6ren \u00e4r ofta experimentell i formen. I Vortex rullar ber\u00e4ttelsen fram i en split screen, ett s\u00e4tt att visuellt visa klyftan mellan huvudpersonerna. Men att vara proffsigt experimentell i filmber\u00e4ttandet r\u00e4cker inte f\u00f6r de h\u00f6gsta betygen. En av filmens styrkor \u00e4r hur den kryper under huden och ber\u00f6r och \u00e4r sv\u00e5r att skaka av sig. Men den \u00e4r lite f\u00f6r l\u00e5ng, f\u00f6r \u00f6vertydlig. Den \u00e4r n\u00e4stan tv\u00e5 och en halv timme l\u00e5ng, vilket p\u00e5 ett s\u00e4tt stryker under filmens budskap och ger en k\u00e4nsla av hur l\u00e5ngsamt dagarna k\u00e4nns f\u00f6r huvudkarakt\u00e4rerna men samtidigt g\u00f6r filmens l\u00e4ngd att den slutar att \u00f6verraska, den \u00e4r \u00f6vertydlig och lite seg. Samtidigt g\u00e5r den inte att skaka av sig.<\/p>\n