{"id":156991,"date":"2022-09-12T04:57:21","date_gmt":"2022-09-12T02:57:21","guid":{"rendered":"https:\/\/kulturbloggen.com\/?p=156991"},"modified":"2022-09-12T15:31:09","modified_gmt":"2022-09-12T13:31:09","slug":"vacker-rolig-och-egendomlig-hybrid-don-juan-pa-goteborgs-stadsteater","status":"publish","type":"post","link":"https:\/\/kulturbloggen.com\/?p=156991","title":{"rendered":"Vacker, rolig och egendomlig hybrid – Don Juan p\u00e5 G\u00f6teborgs Stadsteater"},"content":{"rendered":"\n
\"\"
foto Malin Arnesson <\/figcaption><\/figure>\n\n\n\n

Av JB Moli\u00e9re och Lorenzo Da Ponte (\u00f6vers\u00e4ttning Ulf Peter Hallberg)<\/p>\n\n\n\n

Bearbetning: Hilda Hellwig och Ulf Peter Hallberg<\/p>\n\n\n\n

Komposition: Wolfgang Amadeus Mozart<\/p>\n\n\n\n

Regi: Hilda Hellwig<\/p>\n\n\n\n

Scenografi: Richard Andersson<\/p>\n\n\n\n

Kostymdesign: Ann-Margret Fyreg\u00e5rd<\/p>\n\n\n\n

Maskdesign: Ingela Collin<\/p>\n\n\n\n

Ljusdesign: Marianne Tallaug Wedset<\/p>\n\n\n\n

Ljuddesign: Karin Bloch-J\u00f6rgensen<\/p>\n\n\n\n

I rollerna: Caspar Engdahl, Tobias Aspelin, Caroline S\u00f6derstr\u00f6m, Negar Zarassi, Christer Fjellstr\u00f6m, Eline H\u00f6yer, Hans Brorson, Karin De Frumerie, Emil Ljungestig, Mikael Kjellgren, Victoria Olmarker och Jesper S\u00f6derblom<\/p>\n\n\n\n

Premi\u00e4r 9\/9 <\/p>\n\n\n\n

Spelas p\u00e5 Stora Scen G\u00f6teborgs Stadsteater till och med 26\/11 2022<\/p>\n\n\n\n

<\/p>\n\n\n\n

Ursprunget till arketypen Don Juan kan sp\u00e5ras tillbaka till Sevilla tidigt 1600-tal och ett spansk sk\u00e5despel. Myten om den obotlige f\u00f6rf\u00f6raren fick evigt liv genom Moli\u00e9re 1665, sp\u00e4ddes p\u00e5 i operan Don Giovanni vars premi\u00e4r \u00e4gde rum 1787. I Hollywood i modern tid \u00e4r det Johnny Depps portr\u00e4tt som etsat sig fast p\u00e5 n\u00e4thinnan.<\/p>\n\n\n\n

Mycket meriterade Hilda Hellwig verkar ha ett gott \u00f6ga till Moli\u00e9re och den problematik han behandlar. I samma teaterhus hade hon stor framg\u00e5ng med L\u00e4rda kvinnor <\/em>f\u00f6r n\u00e5gra \u00e5r sedan, n\u00e4r samtida igenk\u00e4nnlig snobbism lika obarmh\u00e4rtigt som underh\u00e5llande dissekerades. Denna g\u00e5ng framst\u00e5r inte syftet lika uppenbart, med en intrig som ocks\u00e5 \u00e4ger rum i v\u00e5r tid. Oklart vad Hellwig vill ha sagt bortsett fr\u00e5n att hyckleri st\u00e4ller till med el\u00e4nde. Att premi\u00e4ren skedde parallellt med sista stora valdebatten i SVT var f\u00f6rmodligen en slump, \u00e4ven om frasen ”politiskt pladder” dryftades. M\u00f6jligen en ytlig analys, men i dessa turbulenta tider skulle Stadsteaterns Don Juan <\/em>kunna ses som verklighetsflykt, ett dr\u00e5pligt drama p\u00e5 temat k\u00f6ttets lust och sj\u00e4lens obotliga ensamhet. <\/p>\n\n\n\n

Hennes upps\u00e4ttning kombinerar fars med id\u00e9drama. Vi befinner oss p\u00e5 Lusterholm d\u00e4r repetitioner av operan Don Giovanni p\u00e5g\u00e5r i f\u00f6rsta akten, med f\u00f6ruts\u00e4gbara f\u00f6rhinder. Den notoriske kvinnoj\u00e4garen \u00e4r ju f\u00f6ga fokuserad p\u00e5 uppgiften att sjunga Mozart, vilket uts\u00e4tter assistenten f\u00f6r enorma p\u00e5frestningar. Lusterholm utg\u00f6r en kopia av Drottiningholmsteatern ( st\u00e4mmer med min minnesbild fr\u00e5n enda g\u00e5ngen jag bes\u00f6kt teatern) med handm\u00e5lad dekor. Scenografin och scentekniska l\u00f6sningar inklusive moment d\u00e4r fiktionen bryts tillh\u00f6r upps\u00e4ttningens plusfaktorer.<\/p>\n\n\n\n

\"\"
foto Malin Arnesson <\/figcaption><\/figure>\n\n\n\n

Don Juan v\u00e4grar \u00e4gna sig \u00e5t l\u00e4pparnas bek\u00e4nnelse, bejakar ist\u00e4llet sin natur fullt ut. Den st\u00e5tlige adelsmannen tar glupskt f\u00f6r sig, l\u00e4r sig knepen att f\u00e5 tr\u00e5nande sk\u00f6nheter att falla f\u00f6r honom. Vet precis hur smicker och uppm\u00e4rksamhet fungerar som sm\u00f6rjmedel. Framst\u00e5r som orimligt att kalla denne egoist f\u00f6r rebell eller normbrytare. Enligt belackare fattas ju dygden. Sj\u00e4lvklart uppst\u00e5r rivalitet och faror n\u00e4r han g\u00e5r fr\u00e5n famn till famn, f\u00f6r dagbok f\u00f6r att ha koll. G\u00f6rs en h\u00e4nvisning till omtalade publikationer av Nor\u00e9n, Knausg\u00e5rd med flera och m\u00f6jliga konsekvenser av att f\u00f6rekomma i k\u00e4nda dagboksredog\u00f6relser. Borde varit fler lika smarta referenser, fler samtidsmark\u00f6rer. Leporello ( Tobias Aspelin) vurmar i en utl\u00e4ggning f\u00f6r det coola i att r\u00f6ka, vilket snarare f\u00e5r betraktas som bakv\u00e4nd ironi \u00e4n uppdaterad kommentar.<\/p>\n\n\n\n

Musiken f\u00e5r f\u00f6rh\u00e5llandevis stort utrymme, s\u00e4rskilt inledningsvis.. Det b\u00f6rjar med ouvertyr innan rid\u00e5n g\u00e5r upp, varefter Caspar Engdahl bland annat levererar Katalogaria och gl\u00e4nser i ”R\u00e4ck mig din hand min k\u00e4ra”<\/em> tillsammans med Negar Zarassi, vars vokala uppdrag borde varit fler. Tv\u00e5 personer med mycket gedigen operautbildning har s\u00e5ledes rekryterats till ensemblen, j\u00e4mte frilanspianisten och pedagogen Mikael Kjellgren i rollen som repetit\u00f6r. Helt andra tong\u00e5ngar betonar att upps\u00e4ttningen g\u00e5r av stapeln i nutid. Emil Ljungestig och Tobias Aspelin framf\u00f6r lustfyllt en bekant rockd\u00e4nga. Den f\u00f6rsm\u00e5dde skinnknutten Masetto (Jesper S\u00f6derblom) g\u00f6r entr\u00e9 med urban r & b i sin bergspr\u00e4ngare, medan teaters\u00e4llskapet p\u00e5 fest dansar till techno, som endast h\u00f6rs i bakgrunden.<\/p>\n\n\n\n

\"\"
foto Malin Arnesson <\/figcaption><\/figure>\n\n\n\n

Praktfulla kl\u00e4dedr\u00e4kter och dito peruker har valts med omsorg, blir en fest f\u00f6r \u00f6gat. Hierarkier i status signaleras effektfullt. N\u00e5gon koreograf finns inte angiven vilket inneb\u00e4r att regiss\u00f6r Hellwig, antagligen i samarbete med kvinnliga sk\u00e5despelarna, lagt mycket m\u00f6da p\u00e5 att f\u00e5 fram r\u00e4tt r\u00f6relsem\u00f6nster. F\u00f6ror\u00e4ttat alternativt behagfullt kroppsspr\u00e5k blir tacksamt uttrycksmedel att tackla. Utmaningen i att mest uppseendev\u00e4ckande tala med kroppen vinns av komiska beg\u00e5vningen Victoria Olmarker, f\u00f6ljd av Caroline S\u00f6derstr\u00f6m som den paranta Donna Elvira och Eline H\u00f6yer, flitigt i elden som Zerlina. <\/p>\n\n\n\n

Med f\u00f6rv\u00e4rvad psykologisk insikt h\u00e4vdar Don Juan att de han kurtiserar f\u00f6rs\u00f6ker g\u00f6ra motst\u00e5nd, men f\u00f6rnuftet v\u00e4ger l\u00e4tt n\u00e4r l\u00e4ngtan blossat upp. De d\u00e5nar av att bli sedda och genomsk\u00e5dade, trots vetskapen om att bli en i raden, n\u00e5gon som p\u00e5 ett oanst\u00e4ndigt s\u00e4tt f\u00f6rbrukas. F\u00f6rf\u00f6rarens monolog inneh\u00e5ller nycklar som avt\u00e4cker skenheligheten hos f\u00f6rment goda m\u00e4nniskor. Ligger n\u00e4ra till hands att exemplifiera med politiska makthavare som propagerar f\u00f6r en best\u00e4md h\u00e5llning, fast sj\u00e4lva agerar tv\u00e4rtemot. <\/p>\n\n\n\n

\"\"
foto Malin Arnesson <\/figcaption><\/figure>\n\n\n\n

Reslige Caspar Engdahl i huvudrollen ges m\u00f6jlighet att portr\u00e4ttera en undflyende hal och sj\u00e4lvs\u00e4ker figur om vartannat. Sjunger d\u00e4rtill oklanderligt \u00e4ven om han inte har den karisma man f\u00f6rv\u00e4ntat sig. Den som i stora stycken stj\u00e4l showen \u00e4r ist\u00e4llet sk\u00e4lmaktige Tobias Aspelin, vars gestalt b\u00e5de kivas med rekvisit\u00f6ren och f\u00f6rtroligt kommunicerar med statister i publiken. Han ligger bakom \u00e5tskilliga kvicka scener genom att framst\u00e5 som lika delar \u00f6mklig och besk\u00e4ftig.<\/p>\n\n\n\n

Aspelin \u00e4r den st\u00f6rsta beh\u00e5llningen i en produktion med f\u00f6rtj\u00e4nster, \u00e4ven om den l\u00e4mnar mig t\u00e4mligen ober\u00f6rd och n\u00e5got f\u00f6rbryllad.. Inte s\u00e4llan finns fog att kritisera regiss\u00f6rer som inte \u00e4r kapabla till kill-your-darlings-estetik. H\u00e4r g\u00e4ller snarare motsatsen. 2 \u00bd timme inklusive paus och ett antal s\u00e5ngnummer k\u00e4nns aningen rumphugget. Hade \u00f6nskat en p\u00e5byggnad p\u00e5 minst en halvtimme.<\/p>\n\n\n\n

Kontentan \u00e4r att recensionen hamnade i ett mellanl\u00e4ge, tar varken st\u00e4llning f\u00f6r eller emot. \u00c4r ni som l\u00e4ser sugna p\u00e5 en opera-doftande upps\u00e4ttning som tar spj\u00e4rn utifr\u00e5n en klassiker, uppmanas ni att bilda er egen uppfattning. <\/p>\n\n\n\n

<\/p>\n\n\n\n

<\/p>\n\n\n\n

<\/p>\n\n\n\n

<\/p>\n\n\n\n

<\/p>\n\n\n\n

<\/p>\n\n\n\n

<\/p>\n","protected":false},"excerpt":{"rendered":"

Av JB Moli\u00e9re och Lorenzo Da Ponte (\u00f6vers\u00e4ttning Ulf Peter Hallberg) Bearbetning: Hilda Hellwig och Ulf Peter Hallberg Komposition: Wolfgang Amadeus Mozart Regi: Hilda Hellwig Scenografi: Richard Andersson Kostymdesign: Ann-Margret Fyreg\u00e5rd Maskdesign: Ingela Collin Ljusdesign: Marianne Tallaug Wedset Ljuddesign: Karin Bloch-J\u00f6rgensen I rollerna: Caspar Engdahl, Tobias Aspelin, Caroline S\u00f6derstr\u00f6m, Negar Zarassi, Christer Fjellstr\u00f6m, Eline H\u00f6yer, […]<\/p>\n","protected":false},"author":34,"featured_media":0,"comment_status":"closed","ping_status":"closed","sticky":false,"template":"","format":"standard","meta":{"_genesis_hide_title":false,"_genesis_hide_breadcrumbs":false,"_genesis_hide_singular_image":false,"_genesis_hide_footer_widgets":false,"_genesis_custom_body_class":"","_genesis_custom_post_class":"","_genesis_layout":"","footnotes":""},"categories":[20,31,13624],"tags":[],"class_list":["post-156991","post","type-post","status-publish","format-standard","category-film","category-teaterrecension","category-toppnytt","entry"],"_links":{"self":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/156991","targetHints":{"allow":["GET"]}}],"collection":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts"}],"about":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/types\/post"}],"author":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/users\/34"}],"replies":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fcomments&post=156991"}],"version-history":[{"count":13,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/156991\/revisions"}],"predecessor-version":[{"id":157072,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/156991\/revisions\/157072"}],"wp:attachment":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fmedia&parent=156991"}],"wp:term":[{"taxonomy":"category","embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fcategories&post=156991"},{"taxonomy":"post_tag","embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Ftags&post=156991"}],"curies":[{"name":"wp","href":"https:\/\/api.w.org\/{rel}","templated":true}]}}