{"id":156777,"date":"2022-09-04T10:22:09","date_gmt":"2022-09-04T08:22:09","guid":{"rendered":"https:\/\/kulturbloggen.com\/?p=156777"},"modified":"2022-09-04T10:38:42","modified_gmt":"2022-09-04T08:38:42","slug":"teaterkritik-undkom-ensam-tank-om-om-bara-poetiskt-om-aldrandet-och-tiden-som-flytt","status":"publish","type":"post","link":"https:\/\/kulturbloggen.com\/?p=156777","title":{"rendered":"Teaterkritik: Undkom ensam\/T\u00e4nk om om bara – Poetiskt om \u00e5ldrandet och tiden som flytt"},"content":{"rendered":"\n
\"\"<\/figure>\n\n\n

Undkom ensam \/T\u00e4nk om om bara
Tv\u00e5 pj\u00e4ser av: Caryl Churchill
Regi: Ole Anders Tandberg
Scenografi: Sven Haraldsson
Kostym: Maria Geber
Ljus: Susanna Hedin
Mask: Johanna Ruben
Komposition och ljuddesign: Joel Sahlin
\u00d6vers\u00e4ttning Undkom ensam: Jonas Brun
\u00d6vers\u00e4ttning T\u00e4nk om om bara: Erik Andersson
Med: Chatarina Larsson, Monica Stenbeck, Eva Millberg, Eva Ahlberg, Lars Lind, Natalie Minnevik och Anders Johannisson. I regi av Ole Anders Tandberg.
Premi\u00e4r: 2 september 2022
Stadsteatern, Stora scenen<\/p>\n

Ett myller av tankar, ett fl\u00f6de av samtals\u00e4mnen som avverkas medan allvaret smyger sig p\u00e5 likt lejonet i natten. Slutet \u00e4r n\u00e4ra eller \u00e4r vi redan mitt uppe i katastrofen? I m\u00f6tet mellan fyra kvinnor blir vardgaspratet som sk\u00f6ld mot vreden, livsvalen man \u00e5ngar och som man aldrig kan g\u00f6ra ogjorda.<\/p>\n

Det \u00e4r laster vi b\u00e4r p\u00e5, \u00e5ngesten kring det som aldrig blev. Allt framf\u00f6rt av en stark trojka sk\u00e5despelare. Och som toppen p\u00e5 moset h\u00f6r vi Joel Sahlins maffiga k\u00f6rverk som f\u00e5r hela stadsteatern att vibrera.<\/p>\n

Fyra v\u00e4ninnor m\u00f6ts en tidig m\u00e5ndagseftermiddag. Damerna diskuterar h\u00f6gt som l\u00e5gt om senaste tv-serien, l\u00e4skiga katter, om smarta platser att g\u00f6mma nyckeln p\u00e5 och falken som symbol f\u00f6r fascismen. Pl\u00f6tsligt bryts allt och scenen zoomar in p\u00e5 en av v\u00e4ninnorna. Hon h\u00e5ller en monolog. Att l\u00e5ta myllret av ordf\u00f6ljden pausas och i klassisk Noren-anda rikta rampljuset mot en av damerna och hennes samh\u00e4llskval kan uppfattas som krystat. Men med teaterpionj\u00e4r Caryl Churchills v\u00e4lskrivna ord och regiss\u00f6r Ole Anders Tandberg skickliga personregi n\u00e5r man fram. Det blir en sp\u00e4nnande dynamik mellan det sm\u00e5puttriga, l\u00e4ttsamma och gravallvaret i monologerna om ett lidande jordklot.<\/p>\n

Undkom ensam\/ T\u00e4nk om om bara \u00e4r tv\u00e5 pj\u00e4ser signerade den brittiska teaterpionj\u00e4ren Caryl Churchill. En kvinnlig dramatiker vars karri\u00e4r str\u00e4cker sig \u00e4nda tillbaka till 50-talet. Det \u00e4r tv\u00e5 ber\u00e4ttelser om \u00e5ldrande, \u00e5nger och tiden som flytt. \u00c4ven om jag st\u00e4ller mig kritiskt till att baka ihop tv\u00e5 vitt skilda historier med olika tematik och ber\u00e4ttande kan jag se po\u00e4ngen, att b\u00e5de hylla Churchill samtidigt l\u00e5ta olika perspektiv p\u00e5 \u00e5ldrande f\u00e5 sk\u00f6njas. Men tyv\u00e4rr h\u00e5ller inte akt tv\u00e5 samma verksh\u00f6jd som den inledande.<\/p>\n

\"\"<\/p>\n

I ett gigantiskt sk\u00e5p infinner sig sk\u00e5despelarna. Det \u00e4r som ett f\u00f6nster f\u00f6r oss i publiken att se de mest privata i fyra \u00e5ldrande kvinnors liv. Det \u00e4r eviga sm\u00e4rtor som \u00e4ter upp v\u00e5ra huvudrollsinnehavare. En v\u00e4nnina kan p\u00e5 grund av \u00e5ngest inte l\u00e4mna sin bostad, en annan har blod p\u00e5 h\u00e4nderna och en tredje har fobier som begr\u00e4nsar henne i vardagen. Och varje g\u00e5ng en av dem ber\u00e4ttar sin historia zoomar ber\u00e4ttelsen, b\u00e5de sceniskt och narrativt, in p\u00e5 personen. Upplevelsen k\u00e4nns filmisk, som att det inte \u00e4r teater vi ser framf\u00f6r oss. Ju mer \u00e5ngesten tynger desto mer krymper f\u00f6nstret hon st\u00e5r i ,\u00a0 en klaustrofobisk k\u00e4nsla av att kv\u00e4vas i sina egna v\u00e5ndor.<\/p>\n

Den fj\u00e4rde v\u00e4ninnan \u00e4r observat\u00f6ren. Hon betraktar och lyssnar till kvinnorna. Hon\u00a0 pausar samtalet f\u00f6r att basunera ut sina domedagsprofetior, den ena v\u00e4rre \u00e4n den andra, om \u00f6versv\u00e4mningar, sv\u00e4lt och br\u00e4nder som h\u00e4rjar. Kanske \u00e4r det nuet vi m\u00e4nniskor s\u00e5 l\u00e4ttvindigt ignorerar. Nuet vi v\u00e4grar ta till oss. Det \u00e4r en snygg metafor \u00f6ver livets \u00e4ndlighet, om v\u00e4ninnornas kr\u00e4mpor som de med n\u00e4bb och klor k\u00e4mpar f\u00f6r att h\u00e5lla utanf\u00f6r konversationen.<\/p>\n

\"\"<\/p>\n

\u00c4ven om det absurda alltid finns d\u00e4r saknar jag humorn. Det finns vissa roligheter h\u00e4r som n\u00e4r en av dem beskriver sin extrema r\u00e4dsla f\u00f6r katter. Odjuret kan g\u00f6mma sig \u00f6verallt i l\u00e4genheten. Den kan vara bakom d\u00f6rren, i kakburken, under s\u00e4ngen eller i kaffekannan. Vi k\u00e4nner alla igen oss i vardagsskr\u00e4cken, r\u00e4dslan att inte v\u00e5ga leva livet fullt ut.<\/p>\n

Pj\u00e4sens aktualitet \u00e4r skr\u00e4mmande med alla scenarios kring apkoppor, sv\u00e4ltkatastrof och h\u00e4rjande br\u00e4nder. Efter succ\u00e9n p\u00e5 The Royal Court Theatre i London 2016 \u00e4r Undkom ensam redan en av v\u00e5r tids stora pj\u00e4ser. Det poetiska spr\u00e5ket och vardagsn\u00e4ra dialogen g\u00f6r Undkom ensam till en pj\u00e4s att minnas.\u00a0<\/p>\n

\"\"
En ensam man som s\u00f6rger tiden som flytt<\/figcaption><\/figure>\n

Del tv\u00e5 T\u00e4nk om om bara (Nej, det \u00e4r inte en felstavning) kretsar kring en mans sm\u00e4rtsamma tidsresa, en kamp mellan nuet, omet och senet. Det \u00e4r en mer melankolisk historia. Innovativt f\u00f6rvisso \u00e4r att l\u00e5ta tiden vara ramen f\u00f6r huvudber\u00e4ttelsen om sorgearbete och panik kring tiden som flytt. Men liknande uppl\u00e4gg har vi sett f\u00f6rut och d\u00e5 i betydligt b\u00e4ttre tappning. Det maffiga k\u00f6rverket d\u00e4r ett dussin s\u00e5ngerskor sjunger f\u00f6r mannen och drar med honom i ljudv\u00e5gornas skvalp h\u00f6jer pj\u00e4sen ett sn\u00e4pp. Verket \u00e4r skrivet av Joel Sahlin och framf\u00f6rs av Romk\u00f6ren. Det \u00e4r gamla skolkamrater fr\u00e5n Adolf Fredriks musikklasser och musikgymnasium som studerade ihop p\u00e5 1970-talet.<\/p>\n

\"\"<\/p>\n

T\u00e4nk om om bara \u00e4r mer metaforiskt tyngd och pj\u00e4sen har inte samma myllrande, br\u00e4nnande k\u00e4nsla som Undkom ensam.<\/p>\n

Sammantaget blir Churchills tv\u00e5 pj\u00e4ser tillsammans en\u00a0 fin serenad \u00f6ver livets \u00e4ndlighet. Och att teaterverket har blickf\u00e5nget riktat mot pension\u00e4rer g\u00f6r f\u00f6rst\u00e5s att Churchill f\u00f6rtj\u00e4nar en extra eloge.<\/p>\n

Undkom ensam utn\u00e4mndes 2017 till b\u00e4sta pj\u00e4s av Writers’ Guild Awards.<\/p>\n

\"\"<\/p>\n

Petter Stjernstedt<\/p>","protected":false},"excerpt":{"rendered":"

Undkom ensam \/T\u00e4nk om om baraTv\u00e5 pj\u00e4ser av: Caryl ChurchillRegi: Ole Anders TandbergScenografi: Sven HaraldssonKostym: Maria GeberLjus: Susanna HedinMask: Johanna RubenKomposition och ljuddesign: Joel Sahlin\u00d6vers\u00e4ttning Undkom ensam: Jonas Brun\u00d6vers\u00e4ttning T\u00e4nk om om bara: Erik AnderssonMed: Chatarina Larsson, Monica Stenbeck, Eva Millberg, Eva Ahlberg, Lars Lind, Natalie Minnevik och Anders Johannisson. I regi av Ole Anders […]<\/p>\n","protected":false},"author":40,"featured_media":0,"comment_status":"closed","ping_status":"closed","sticky":false,"template":"","format":"standard","meta":{"_genesis_hide_title":false,"_genesis_hide_breadcrumbs":false,"_genesis_hide_singular_image":false,"_genesis_hide_footer_widgets":false,"_genesis_custom_body_class":"","_genesis_custom_post_class":"","_genesis_layout":"","footnotes":""},"categories":[16,20,30,31,13624],"tags":[14387,5340],"class_list":{"0":"post-156777","1":"post","2":"type-post","3":"status-publish","4":"format-standard","6":"category-recension","7":"category-film","8":"category-teater","9":"category-teaterrecension","10":"category-toppnytt","11":"tag-caryl-churchill","12":"tag-stadsteatern","13":"entry"},"_links":{"self":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/156777","targetHints":{"allow":["GET"]}}],"collection":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts"}],"about":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/types\/post"}],"author":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/users\/40"}],"replies":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fcomments&post=156777"}],"version-history":[{"count":11,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/156777\/revisions"}],"predecessor-version":[{"id":156800,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/156777\/revisions\/156800"}],"wp:attachment":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fmedia&parent=156777"}],"wp:term":[{"taxonomy":"category","embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fcategories&post=156777"},{"taxonomy":"post_tag","embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Ftags&post=156777"}],"curies":[{"name":"wp","href":"https:\/\/api.w.org\/{rel}","templated":true}]}}