{"id":156243,"date":"2022-08-23T19:27:46","date_gmt":"2022-08-23T17:27:46","guid":{"rendered":"https:\/\/kulturbloggen.com\/?p=156243"},"modified":"2022-08-25T10:16:48","modified_gmt":"2022-08-25T08:16:48","slug":"ystad-sweden-jazzfestival-dag-4-6-8-2022-fangslande-spannvidd","status":"publish","type":"post","link":"https:\/\/kulturbloggen.com\/?p=156243","title":{"rendered":"Ystad Sweden Jazzfestival dag 4 (6\/8 2022) – F\u00e4ngslande sp\u00e4nnvidd"},"content":{"rendered":"\n
\"\"<\/figure>\n\n\n\n
\"\"
Ronnie Gardiner (i bakgrunden Martin Sj\u00f6stedt) – foto Harri Paavolainen <\/figcaption><\/figure>\n\n\n\n

. F\u00f6rst ut \u00e4r s\u00e5ngerskan IRMA NEUM\u00dcLLER och de lika unga musiker som ackompanjerar, i utomhuskonsert ing\u00e5ende i Next Generation. Befinner mig s\u00e5ledes p\u00e5 v\u00e4lbefolkade innerg\u00e5rden p\u00e5 Morten Cafe. Neum\u00fcller profilerar sig genom att skriva eget material p\u00e5 svenska. Hon flankeras av Thiery Marazanye p\u00e5 elpiano, basisten Hilda Nordkvist samt trumslagare Mattias Nyman. Rytmsektionen f\u00f6rekom ocks\u00e5 med Stella Gustin. Sjungs med imponerande pondus. Tar fasta p\u00e5 rytmiskt sinnelag, tillika kontrollen \u00f6ver vokala uttrycket. Neum\u00fcller textar s\u00e5 att varje nyans g\u00e5r fram, kompletterar (tror jag) med en standard. Likt flertalet yngre f\u00f6rm\u00e5gor h\u00e4nger sig s\u00e5ngerskan \u00e5t scat. Blir sm\u00e5tt \u00f6verv\u00e4ldigad n\u00e4r det kl\u00e4ttras omkring bland h\u00f6ga toner.<\/p>\n\n\n\n

\"\"
foto Harri Paavolainen















STACY KENT fr\u00e5n konserten p\u00e5 Ystad Teater som tjuvstartade YSJF <\/strong> <\/figcaption><\/figure>\n\n\n\n
<\/span>\"\"
\n

foto Harri Paavolainen <\/p>\n<\/div><\/div>\n\n\n\n

Duktiga pianotrion \u00e4r i god form, levererar l\u00e5tskrivarens melodier stundtals med anstrykning av Amanda Ginsburgs sound. Observerar d\u00e5 mollbetonad, lyrisk inramning. Teman broderas utomordentligt v\u00e4l, v\u00e4cker intresse. Gladlynt, l\u00e4ttsm\u00e4lt musik varvas omd\u00f6mesgillt med mer avancerad harmonik. Om Neum\u00fcller framledes slipar p\u00e5 sin utformade estetik, finns goda f\u00f6ruts\u00e4ttningar f\u00f6r en framg\u00e5ngsrik karri\u00e4r. <\/p>\n\n\n\n

\"\"
foto Anna Rylander <\/figcaption><\/figure>\n\n\n\n

ABABHEMU QUARTET bildades 2014 i Sydafrika. Den best\u00e5r av KARL-MARTIN ALMQVIST (som bes\u00f6kt landet flera g\u00e5nger) p\u00e5 tenor- och sopransaxofon, NDUDUZO MAKATHINI vid flygeln, AYANDA SIKADA bakom trummorna samt p\u00e5 kontrabas norrmannen MAGNE THORMODSAETER. Hymlas inte om att John Coltranes ber\u00f6mda kvartett och A Love Supreme <\/em>utg\u00f6r en slags f\u00f6rlaga. D\u00e4rut\u00f6ver kan uppenbar influens sp\u00e5ras till de tv\u00e5 sydafrikanernas landsman Abdullah Ibrahim (Dollar Brand), som jag minns fr\u00e5n magisk triokonsert tidigt 90-tal p\u00e5 Nef. L\u00e5tarna har h\u00e4mtats fr\u00e5n gemensam skivinspelning d\u00e4r Almqvist komponerat merparten l\u00e5tar, vilka i flera fall f\u00e5tt titlar p\u00e5 zulu. <\/p>\n\n\n\n

Tv\u00e5 nordbor transporterar sig s\u00e5lunda musikaliskt till vad som har sitt ursprung i en geografi v\u00e4ldigt l\u00e5ngt s\u00f6derut, vars suggestiva grundpuls bereder v\u00e4g f\u00f6r mustigt beat, b\u00e5de fr\u00e4scha avvikelser med fri form-tendenser och f\u00f6rf\u00f6riska melodislingor. Boppiga rytmer \u00e4r riktm\u00e4rke, gl\u00e4djande nog. Ayanda Sikada tillf\u00f6r ett exceptionellt robust beat utan \u00e5th\u00e4vor. Att f\u00e5 ta emot inbjudande trumspel, \u00f6msom tassande, \u00f6msom explosivt k\u00e4nns vederkvickande. Det kompletteras ljuvligt av Thormodsaeters lika pregnanta som diskreta basg\u00e5ngar. <\/p>\n\n\n\n

\"\"
foto Anna Rylander <\/figcaption><\/figure>\n\n\n\n

Nordic Light <\/em>s\u00e4gs vara inspirerad av ett live-album fr\u00e5n Coltrane postumt utgivet. Almqvist far slingrande i v\u00e4g i precis lagom doser, p\u00e5minner om en beslutsam tonm\u00e5lare. Man rycks med av den bejakande atmosf\u00e4r som uppb\u00e5das i vad som har likheter med en svit. F\u00e4ster mig vid ett uttrycksfullt intro p\u00e5 sopransax. Slungas iv\u00e4g av fullt p\u00e5drag n\u00e4r bebop-hatten tas p\u00e5 i furi\u00f6st tempo med sydafrikansk vinkel. Nduduzo Makhathini vars ansikte str\u00e5lar av gl\u00e4dje vid flygeln, tar t\u00e4ten med sprittande emfas. Anslaget f\u00f6rtj\u00e4nar massvis av ber\u00f6m. I ett belysande anf\u00f6rande fr\u00e5n hans sida, \u00e5beropas samarbetsanda och storytelling, j\u00e4mte fler hj\u00e4ltar som Charlie Haden och Keith Jarrett. <\/p>\n\n\n\n

Den konsekvent h\u00e5lla linjen inneh\u00e5ller charmerande schatteringar. Efter tempostark urladdning kan kvartetten hamna i ett puttrande tillst\u00e5nd, d\u00e4r musiken f\u00e5r breda ut sig, andas i sakta mak. Thormodsaeter \u00e4r ansvarig f\u00f6r sk\u00f6nt klingande gospeltendenser. P\u00e5 ”upploppet” \u00f6ses p\u00e5 storartat i \u00e4ventyrliga v\u00e4ndningar, vilka sitter som en sm\u00e4ck. Stretchas sofistikerat p\u00e5 unisona toner. Till extranummer v\u00e4ljs folkvisan Jag vet en dejlig rosa<\/em>, en lyrisk fulltr\u00e4ff. <\/p>\n\n\n\n

\"\"
foto Harri Paavolainen <\/figcaption><\/figure>\n\n\n\n

F\u00f6delsedagsfirande av RONNIE GARDINER med honom sj\u00e4lv i huvudroll tillsammans med JAN LUNDGREN, MARTIN SJ\u00d6STEDT p\u00e5 kontrabas, KLAS LINDQUIST p\u00e5 altsaxofon\/ klarinett samt vokalist HANNAH SVENSSON. Den timide amerikanen som bott merparten av sina 90 \u00e5r i Sverige, ber\u00e4ttar fr\u00e5n scen att han blev hitlockad av Clark Terry, Zoot Sims och Toots Thielemans. Att han \u00e4nnu \u00e4r ut\u00f6vande musiker \u00e4r uppseendev\u00e4ckande. (N\u00e4r vi talades vid fokuserade jag p\u00e5 stipendiet i hans namn till talangfulla trumslagare.) I den k\u00e4rnfulla ensemble Lundgren st\u00e4llt samman finns f\u00f6rst\u00e5s personer som samarbetat med festivalens hedersambassad\u00f6r. Kan flika in att jag h\u00f6rt Gardiner bland annat p\u00e5 Skansen och i Ystad. <\/p>\n\n\n\n

P\u00e5 menyn st\u00e5r bop eller swing, tolkningar anr\u00e4ttade med omsorg om detaljer. Tvekl\u00f6st mainstream p\u00e5 absolut toppniv\u00e5. Markant hur totalt avslappnad konstellationen agerar i sina respektive roller, uppm\u00e4rksamt iakttager man varandra. Efter Take The A-Train <\/em>vars l\u00e4tt identifierbara tema Lundgren elegant tar fram, levereras Midnight Sun Never Sets<\/em>, featuring Lindquist p\u00e5 altsax, smeksamt till den grad att jag blir fuktig i \u00f6gat. Snacka om snyggt spel! Framg\u00e5r med besked i Benny Carter-l\u00e5t, att improvisation \u00e4r v\u00e4sentligt f\u00f6r Lindquist n\u00e4r melodiskt tonspr\u00e5k accentueras p\u00e5 klarinett. Noterar inga skarvar, endast ett par nypor friktion. Med \u00e5lderns r\u00e4tt anv\u00e4nder sig i f\u00f6rsta skedet veteranen av en ekonomisk, effektiv spelstil. <\/p>\n\n\n\n

\"\"
foto Harri Paavolainen <\/figcaption><\/figure>\n\n\n\n

Pianotrions samspel k\u00e4nnetecknas av fullkomlig harmoni. P\u00e5litlige Martin Sj\u00f6stedt st\u00e5r f\u00f6r ett lysande bassolo. Hannah Svensson \u00e4ntrar scen. Framf\u00f6r i sin f\u00f6rsta avdelning tre v\u00e4l valda standards hon \u00e4r f\u00f6rtrogen med. I f\u00f6rsta sk\u00f6nt sl\u00e4piga nummer blir det spel p\u00e5 vispar fr\u00e5n den vitale man som firas. Svensson \u00f6vertygar, i synnerhet i Is You Is Or Is You Ain\u00b4t My Baby <\/em>(L. Jordan) och My Foolish Heart<\/em>. Sist n\u00e4mnda ballad g\u00f6rs p\u00e5 duo, h\u00f6r partnerns uts\u00f6kt eftert\u00e4nksamma fingers\u00e4ttning p\u00e5 tangenterna. Tv\u00e5 f\u00f6rtr\u00e4ffliga instrumentall\u00e5tar tar vid. Dels sn\u00e4rtig sak signerad Ray Brown vari Sj\u00f6stedt briljerar, dels fin Lundgren-ballad till\u00e4gnad Bengt Hallberg. <\/p>\n\n\n\n

Sk\u00f6n ballad med saxofonisten i framkant avl\u00f6ses av festligheter. Publiken st\u00e4ller sig n\u00e4mligen upp och hurrar f\u00f6r Ronnie Gardiner. N\u00e4r Svensson vigt ger sig in i What A Little Moonlight Can Do, <\/em>visar trumnestorn lekfullt och raskt upp sitt register. \u00c4nd\u00e5 bara en f\u00f6rsmak av vad som komma skulle i de eruptioner som f\u00f6regick rullande ackorden i Caravan<\/em>. Givetvis renderar uppvisningen i rungande bifall. Med mer Ellington sammanfattas en bejublad tillst\u00e4llning, spr\u00e4ngfylld av positiva emotioner, i form av en sugande blues som str\u00e4cker ut. <\/p>\n\n\n\n

\"\"
foto Markus F\u00e4gersten <\/figcaption><\/figure>\n\n\n\n

ZIER ROMNE QUINTET framtr\u00e4der i Saluhallen, en f\u00f6rh\u00e5llandevis ny scen med f\u00f6rn\u00e4mlig akustik. Dansken som tilldelades nyinstiftad piano-utm\u00e4rkelse p\u00e5 YSJF i fjol, har bildat en grupp best\u00e5ende av S\u00f6ren H\u00f6st p\u00e5 tenorsax, Jacob Artved p\u00e5 gitarr, basisten Matthias Petri samt den i K\u00f6penhamn bosatta trumslagaren Cornelia Nilsson. R\u00e5der en s\u00e4llsam kemi dem emellan. Kan skjuta in i sammanhanget att ett par av musikerna har av undertecknad recenserats uppskattande i \u00e5r p\u00e5 andra produktioner.<\/p>\n\n\n\n

Spelningen p\u00e5 YSJF rubriceras som pristagarkonsert. Romne etablerade sig p\u00e5 danska jazzscenen genom samarbeten med bland andra Thomas Franck, Axel Riel och Jacob Fischer. Oscar Peterson \u00e4r t\u00f6rsta f\u00f6rebilden n\u00e4r musik ur bebop och swingtraditionen omtolkas. B\u00f6rjar solo i eget stycke med angen\u00e4m touch. Som pianotrio tar man sig d\u00e4refter an Don\u00b4t Get Around Much Anymore <\/em>j\u00e4mte trevlig l\u00e5t av Kenny Drew. Samf\u00e4llda aktioner genererar eminent flyt. En fr\u00f6jd att sk\u00e5da hur exalterad Nilsson \u00e4r \u00f6ver att med h\u00f6g kapacitet ut\u00f6va sitt yrke, n\u00e4rmast extatisk puls frammanas. Trions eleganta finlir blandas upp med extravaganta tilltag, vilka fortskrider i filmmusik signerad Bill Evans. V\u00e4ldigt behagligt att sjunka in i icke utsl\u00e4tad ”hygge-jazz”.<\/p>\n\n\n\n

\"\"
foto Markus F\u00e4gersten
<\/figcaption><\/figure>\n\n\n\n

Soundet ut\u00f6kas med fler dimensioner. H\u00f6st och Artved ansluter sent omsider, g\u00f6r kvintetten fulltalig. Imponeras av avsp\u00e4nda f\u00f6rh\u00e5llningss\u00e4ttet och melodiska \u00e5dran. Njuter av utsmyckningar i alldeles lagom l\u00e5nga solon. Saxofonistens klara ton och stringenta formuleringar \u00e4r ett stort plus, liksom gitarristens l\u00e4ckra broderande \u00e1 la Barney Kessel. Samtidigt styr ledaren skeendet fr\u00e5n pianopallen, rytmsektionen fyller i grunderna. The Song Is You<\/em> g\u00f6rs med ackuratess medan stillsamt lunkande Over The Rainbow <\/em>utg\u00f6r absolut h\u00f6jdpunkt, dallrar av magi i zenit. S\u00f6ren H\u00f6st (f\u00f6rsvenskat danska vokalen) ledsagar i dylik sinnesst\u00e4mning, sk\u00f6nhet roterande kring Ben Websters aura. Bandledaren excellerar i genomt\u00e4nkt anslag. <\/p>\n\n\n\n

\"\"
foto Markus F\u00e4gersten <\/figcaption><\/figure>\n\n\n\n

Sp\u00e4nnande skiftning av stil intr\u00e4ffar n\u00e4r hetsigt uppluckrade rytmer inleder. Medryckande segment som framf\u00f6rs med f\u00f6runderligt b\u00f6ljande precision. Omv\u00e4lvande alster som Just You, Just Me, Moanin\u00b4, Samba Para Dos <\/em>(L. Schifrin) samt l\u00e5t av Junior Mance med souljazziga konturer. Noterar saxens s\u00e4lta och rivigt riffande gitarr. Cirkeln sluts i extranumret. Blir \u00e5nyo vackra toner p\u00e5 flygeln, en hymnliknande sak som g\u00f6r avtryck. Som framg\u00e5tt \u00f6verraskad av en alldeles lysande pristagarkonsert!<\/p>\n\n\n\n

\"\"
foto Markus F\u00e4gersten
<\/figcaption><\/figure>\n\n\n\n

Uppdraget att officiellt avsluta YSJF gick till YELLOWJACKETS, en kvartett jag har en tidig vinyl med samt s\u00e5g i G\u00f6teborg f\u00f6r drygt trettio \u00e5r sedan. Dess talesperson Bob Mintzer \u00e4r d\u00e4rtill festivalens guest of honour, vilket han sn\u00f6pligt nog inte blivit underr\u00e4ttad om. Fusionfantomerna i den lite mer slickade skolan best\u00e5r av Bob Mintzer p\u00e5 tenorsax och EWI, originalmedlemmen Russell Ferrante p\u00e5 piano och synth, trumslagaren William Kennedy samt f\u00e4rskingen Dane Alderson p\u00e5 elbas. Yellowjackets katalog omfattar 27 (!) full\u00e4ngdare. Och man har erh\u00e5llit Grammy vid tv\u00e5 tillf\u00e4llen plus sex nomineringar. M\u00e5ste medge att k\u00e4nslan av att sitta p\u00e5 mindre \u00e4n tio meters avst\u00e5nd l\u00e4ngst fram \u00e4r r\u00e4tt speciell, en exklusiv situation.<\/p>\n\n\n\n

Klarade att avh\u00e5lla mig fr\u00e5n grandiosa f\u00f6rv\u00e4ntningar trots v\u00e4rldsstj\u00e4rnornas status. Att de \u00e4r enormt samspelta och skickliga beh\u00f6ver v\u00e4l inte p\u00e5pekas? Man begynner frapperande f\u00f6rsynt. Ferrante trakterar i vissa moment piano med ena handen och klaviaturen ovanp\u00e5 med andra. Deras snirklande tong\u00e5ngar k\u00e4nns igen. L\u00e5ter inledningsvis polerat. I andra l\u00e5ten tar Mintzer fram sitt hi-tech instrument. Hans EWI framkallar sf\u00e4riska klanger. Mitt i uppst\u00e5r ett break d\u00e4r elbasen pumpar p\u00e5. Kennedy attackerar stenh\u00e5rt. Undrar om han g\u00f6mt undan sina chops, b\u00f6rjar misstr\u00f6sta n\u00e4r arbetsredskapet hanteras s\u00e5 kompromissl\u00f6st. Jag som skrivit miniportr\u00e4tt kallade Groovearbetare i min beundran inf\u00f6r polyrytmiska trumslagare blir bekymrad.<\/p>\n\n\n\n

\"\"
foto Markus F\u00e4gersten <\/figcaption><\/figure>\n\n\n\n

Meddelas att l\u00e5tar som Man Facing North, Red Sea <\/em>och Tenacity<\/em> framf\u00f6rs. Soundet \u00e4r i f\u00f6rv\u00e5nansv\u00e4rt h\u00f6g utstr\u00e4ckning utan motst\u00e5nd eller oemotst\u00e5ndliga groove. Saknar fr\u00e4cka \u00f6verg\u00e5ngar. V\u00e5gar p\u00e5st\u00e5 att melodierna \u00e4r t\u00e4mligen anonyma under cirka en timmes tid, saknar attraktiv spets. P\u00e5 tok f\u00f6r f\u00e5 inslag bryter m\u00f6nstret. Tredje l\u00e5t \u00f6ppnar f\u00f6rvisso pl\u00f6tsligt upp och som outro adderas ett m\u00e4rkligt vilt trumsolo. Basisten bidrar med ny l\u00e5t och feature p\u00e5 Intrigue, <\/em>medan deras pianist \u00e4r ansvarig f\u00f6r Challenging Time. <\/em>Inom den sm\u00e5trista l\u00e4ngre avdelningen utg\u00f6rs kulmen av en l\u00e5gm\u00e4ld ballad. <\/p>\n\n\n\n

\"\"
foto Markus F\u00e4gersten <\/figcaption><\/figure>\n\n\n\n

Hedersg\u00e4sten h\u00e5ller ett litet tal, anknyter till musikens kraft. ”Vi representerar fyra olika bakgrunder, skapar gemensamt p\u00e5 s\u00e5 vis v\u00e5rt bidrag till fred p\u00e5 jorden”. L\u00e4mpligt nog f\u00f6ljs uttalandet upp av raffinerad l\u00e5t med sakral framtoning.<\/p>\n\n\n\n

P\u00e5 slutet inf\u00f6rlivas lyckligtvis avsev\u00e4rt mer intressanta klanger, vilka kan associeras till Weather Report och i synnerhet till Zawinul Syndicate (tv\u00e5 konstellationer jag f\u00e5tt kickar av live). I superkvickt tempo demonstreras ekvilibristik de luxe. Man m\u00f6ts av publikens jubel. Efter en av inropningarna framf\u00f6rs en tidig virtuos hit. Stilen p\u00e5minner delvis om shuffle d\u00e4r Dane Alderson \u00e4r i sitt esse. Kul! Yellowjackets sista sjok – inkluderar \u00e4ven en sorts spiritual- medf\u00f6r att recensenten slipper l\u00e4mna p\u00e5tagligt besviken.<\/p>\n\n\n\n

TACK till alla som f\u00f6rverkligade \u00e5rets h\u00f6gklassiga festival!!! <\/p>\n\n\n\n

OBS Av n\u00e5gon outgrundlig anledning kr\u00e5nglade WordPress denna g\u00e5ng n\u00e4r bilder skulle l\u00e4ggas in i texten. Beklagar! <\/p>\n","protected":false},"excerpt":{"rendered":"

. F\u00f6rst ut \u00e4r s\u00e5ngerskan IRMA NEUM\u00dcLLER och de lika unga musiker som ackompanjerar, i utomhuskonsert ing\u00e5ende i Next Generation. Befinner mig s\u00e5ledes p\u00e5 v\u00e4lbefolkade innerg\u00e5rden p\u00e5 Morten Cafe. Neum\u00fcller profilerar sig genom att skriva eget material p\u00e5 svenska. Hon flankeras av Thiery Marazanye p\u00e5 elpiano, basisten Hilda Nordkvist samt trumslagare Mattias Nyman. Rytmsektionen f\u00f6rekom […]<\/p>\n","protected":false},"author":34,"featured_media":0,"comment_status":"closed","ping_status":"closed","sticky":false,"template":"","format":"standard","meta":{"_genesis_hide_title":false,"_genesis_hide_breadcrumbs":false,"_genesis_hide_singular_image":false,"_genesis_hide_footer_widgets":false,"_genesis_custom_body_class":"","_genesis_custom_post_class":"","_genesis_layout":"","footnotes":""},"categories":[7,16],"tags":[],"class_list":{"0":"post-156243","1":"post","2":"type-post","3":"status-publish","4":"format-standard","6":"category-musik","7":"category-recension","8":"entry"},"_links":{"self":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/156243","targetHints":{"allow":["GET"]}}],"collection":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts"}],"about":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/types\/post"}],"author":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/users\/34"}],"replies":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fcomments&post=156243"}],"version-history":[{"count":38,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/156243\/revisions"}],"predecessor-version":[{"id":156451,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/156243\/revisions\/156451"}],"wp:attachment":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fmedia&parent=156243"}],"wp:term":[{"taxonomy":"category","embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fcategories&post=156243"},{"taxonomy":"post_tag","embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Ftags&post=156243"}],"curies":[{"name":"wp","href":"https:\/\/api.w.org\/{rel}","templated":true}]}}