![\"\"](\"https:\/\/kulturbloggen.com\/wp-content\/uploads\/2022\/08\/unnamed-2-2.jpg\")
<\/p>\n<\/p>\n
D\u00e4r kr\u00e4ftorna sjunger
\nBetyg 2
\nSvensk biopremi\u00e4r 19 augusti 2022
\nRegi Olivia Newman<\/p>\n
D\u00e4r kr\u00e4ftorna sjunger kan enklast summeras s\u00e5h\u00e4r; Daisy Edgar-Jones och resten\u2026 Ungef\u00e4r s\u00e5 tudelad och svartvit \u00e4r hela upplevelsen. Utan att ha l\u00e4st den popul\u00e4ra och omtalade litter\u00e4ra f\u00f6rlagan \u00e4r det sv\u00e5rt att avg\u00f6ra om de st\u00f6rsta problemen h\u00e4rstammar fr\u00e5n boken eller regiss\u00f6ren Oliva Newman. Oavsett \u00e4r filmversionen av D\u00e4r Kr\u00e4ftorna Sjunger slarvig, styrkel\u00f6s och retuscherad.<\/p>\n
\u00c4ven om intrigen inleds med ett mystiskt mord \u00e4r detta i m\u00e5nga och mycket en k\u00e4rlekshistoria, som knappast framst\u00e5r s\u00e4rskilt originell. Det \u00e4r klassiska troper och klich\u00e9er om k\u00e4rlek \u00f6ver gr\u00e4nserna, klassproblematik och ett sn\u00e4vt samh\u00e4lle som saknar tolerans. F\u00f6r att \u00f6verhuvudtaget lyfta sig \u00f6ver denna f\u00f6ruts\u00e4gbara tematik kr\u00e4vs det styrka och f\u00f6rm\u00e5ga. Roy Anderssons uttalande om att en bra regiss\u00f6r kan g\u00f6ra en intressant film av en telefonkatalog har en viss sanningshalt n\u00e4r man ser vad duktiga regiss\u00f6rer kan g\u00f6ra med triviala utg\u00e5ngspunkter.<\/p>\n
Oliva Newman har dock inte erfarenheten att navigera sig f\u00f6rbi de m\u00e5nga sn\u00e5riga situationer som filmen st\u00e4ndigt hamnar i. Rent dramatiskt adapteras en slags mikrov\u00e5gsmetod d\u00e4r allting ska vara snabblagat och ge resultat utan n\u00e5got st\u00f6rre arbete. Intrigen d\u00e4r hela det emotionella ramverket ska etableras \u00e4r n\u00e4rmast om\u00f6jligt att ta till sig eftersom det genomf\u00f6rs med skandal\u00f6st mycket slarv. Flera av de scener som borde ber\u00f6ra \u00e4r om\u00f6jliga att behandla med n\u00e5got annat \u00e4n en axelryckning. Detta eftersom det inte finns n\u00e5got kapital bakom h\u00e4ndelserna.<\/p>\n
Men det \u00e4r framf\u00f6rallt bristen p\u00e5 kreativ kraft som kedjar fast D\u00e4r Kr\u00e4ftorna Sjunker i sumpmarken. N\u00e4r man talar om filmm\u00e4ssig kraft beh\u00f6ver det inte inneb\u00e4ra specialeffekter, stora scenarion och episka ber\u00e4ttelser. Ist\u00e4llet kan det vara n\u00e5got s\u00e5 enkelt som solitt tekniskt utf\u00f6rande. En stor del av av filmens tematik grundar sig i att uppskatta vardagen, \u00e4ven om den kan se m\u00f6rk ut. K\u00e4rrmarken som en stor del av h\u00e4ndelserna utspelar sig i \u00e4r sannerligen inget som st\u00e5r h\u00f6gt p\u00e5 resebyr\u00e5ernas rekommendationer. Filmens patos vill d\u00e4remot f\u00e5 tittaren att f\u00f6rst\u00e5 sk\u00f6nheten och sp\u00e4nningen i denna, vanligtvis, icke attraktiva milj\u00f6. Det r\u00e4cker dock inte med tomma ord fr\u00e5n filmens karakt\u00e4rer f\u00f6r att \u00f6vertyga om detta, det hade \u00e4ven beh\u00f6vt f\u00f6rmedlas visuellt eller emotionellt.<\/p>\n
H\u00e4r \u00e4r underskottet p\u00e5 erfarenhet och handlingskraft som mest uppenbart. D\u00e4r Kr\u00e4ftorna Sjunger inte \u00e4r inte fr\u00e5nst\u00f6tande utseendem\u00e4ssigt men inte heller spektakul\u00e4r. Det \u00e4r ett opulent anv\u00e4ndande av solnedg\u00e5ngar och sj\u00e4ll\u00f6sa naturbilder som kunde vara stulna fr\u00e5n Discovery Channel. Hela id\u00e9n om sk\u00f6nhet i det ov\u00e4ntade blir d\u00e4rf\u00f6r urvattnad d\u00e5 det endast f\u00f6rmedlas i en rad ih\u00e5liga repliker. Den h\u00e5gl\u00f6sa presentationen blir inte b\u00e4ttre av att resten av filmen p\u00e5minner om ett noga iscens\u00e4tt diorama p\u00e5 ett museum. Flera karakt\u00e4rer befinner sig i n\u00e5got som n\u00e4rmast kan beskrivas som materiell mis\u00e4r. Trots det \u00e4r scenografin alltf\u00f6r st\u00e4dad f\u00f6r att n\u00e5gonsin k\u00e4nnas som n\u00e5got annat \u00e4n en v\u00e4lputsad kuliss.<\/p>\n
Om det nu bara var en skakig intrig och ett mediokert utseende som h\u00e4mmade D\u00e4r Kr\u00e4ftorna Sjunger hade mycket kunnat r\u00e4ddas upp. Problemen slutar dock inte h\u00e4r utan sprider sig som r\u00f6ta i ett gammalt hus. \u00c4ven om det g\u00f6rs en rad stora tidshopp verkar Oliva Newman vara fastfrusen. Den skakiga dramaturgin forts\u00e4tter att f\u00f6lja med som ett svart moln p\u00e5 himlen. Finst\u00e4mda scener massakreras av falska emotionella utbrott. Obekv\u00e4ma k\u00e4rleksf\u00f6rklaringar haglar titt som t\u00e4tt. N\u00e4r allt st\u00e4ller om till att bli d\u00e5raktigt romantiskt, kan man fr\u00e5ga sig om det inte \u00e4r en ren Hallmarkproduktion vi har att g\u00f6ra med? Det skulle f\u00f6rklara varf\u00f6r dialogen och ber\u00e4ttandet befinner sig n\u00e5gonstans mellan Rederiet och Bonde S\u00f6ker Fru. N\u00e4r allting kulminerar i en sekvens med virvlande l\u00f6v – som h\u00e4mtat ur Disneys Pocahontas, \u00e4r det sv\u00e5rt att inte b\u00f6rja se sig om efter n\u00f6dutg\u00e5ngen.<\/p>\n
Mitt i denna tyfon av dramatiska fallasier och plastig romantik finns det en ljuspunkt – Daisy Edgar-Jones i huvudrollen. Jones lyckas skapa en nyanserad och empatisk karakt\u00e4r. En karakt\u00e4r som hade kunnat falla offer f\u00f6r att vara otillg\u00e4nglig, i och med ett reserverat och tyst man\u00e9r. S\u00e5 \u00e4r dock inte fallet, resan och sv\u00e5righeterna som Jones karakt\u00e4r genomg\u00e5r blir mestadels intressanta, trots att allt omkring henne \u00e4r ett hafsverk. Hon lyckas till och med skapa kemi med stenansikten som Taylor John Smith och Harris Dickinson.<\/p>\n
N\u00e5gonstans, djupt d\u00e4rinne, finns det en intressant ber\u00e4ttelse med en mycket stark rollinsats. Dock \u00e4r det om\u00f6jligt att ha \u00f6verseende med de m\u00e5nga felen p\u00e5 v\u00e4gen. Det \u00e4r f\u00f6r klumpigt, energil\u00f6st och tamt f\u00f6r att n\u00e5gonsin kunna ber\u00f6ra eller ens vara intressent.<\/p>\n