{"id":155603,"date":"2022-08-11T00:00:05","date_gmt":"2022-08-10T22:00:05","guid":{"rendered":"https:\/\/kulturbloggen.com\/?p=155603"},"modified":"2022-08-18T11:04:57","modified_gmt":"2022-08-18T09:04:57","slug":"ystad-sweden-jazzfestival-2022-uppslukas-av-jazziga-tongangar-dag-2","status":"publish","type":"post","link":"https:\/\/kulturbloggen.com\/?p=155603","title":{"rendered":"Ystad Sweden Jazzfestival 2022 – Uppslukas av jazziga tong\u00e5ngar \/ dag 2"},"content":{"rendered":"\n
\"\"
David Torkanowsky – Cyriille Aim\u00e9e – Matteo Bortone – foto Harri Paavolainen
<\/figcaption><\/figure>\n\n\n\n

3-6\/8 2022<\/p>\n\n\n\n

Ystad med omnejd<\/p>\n\n\n\n

Ur musikaliskt perspektiv b\u00f6rjar dagen vid lunchtid hos Morten Caf\u00e9. Sedan ett par festivaler tillbaka har arrang\u00f6ren etablerat ett lovv\u00e4rt samarbete med Musik i Syd, f\u00f6r att utan kostnad f\u00f6r allm\u00e4nheten presentera talanger vilka genomg\u00e5r folkh\u00f6gskoleutbildning med jazzinriktning (Fridhem, Skurup etc). I \u00e5r anordnades sex utomhuskonserter p\u00e5 vardera cirka 30-45 minuter. Hade inte m\u00f6jlighet att h\u00f6ra hela konserter, men fick \u00e4nd\u00e5 en uppfattning om somliga akter.<\/p>\n\n\n\n

\"\"
foto Anna Rylander <\/figcaption><\/figure>\n\n\n\n

Invigde scenen i \u00e5r gjorde KARIN PILHAGE TRIO med bandledaren i huvudroll som gitarrist. De som backar upp \u00e4r Jakob Gerhardsson p\u00e5 bas j\u00e4mte Hampus Peterson bakom trummorna. Klanglig samverkan av utforskande art \u00e4r deras signum. Sympatiskt kn\u00e5pande Pilhage spelar eget material. Reflekterande kompositioner breder ut sig i licks, vilka lanseras som b\u00e5de \u00e4ngsliga och kaxiga. Ibland skruvas tempot upp med visst schwung som f\u00f6ljd. Och efter tre l\u00e5tar fick trumslagaren feeling. Stilen har ber\u00f6ringspunkter med instrumentkollegor som Per \u00d6dberg, Victor Rydstr\u00f6m och Sebastian Persson. Saknar efterhand intrikata f\u00f6rskjutningar, inslag av friktion. samt melodier som hakar tag. Noterar att instrumentala k\u00e4rleksl\u00e5tar f\u00f6rekom ett par g\u00e5nger. Blev 35 minuter av behaglig, sparsmakad gitarrjazz, innan det var dags f\u00f6r cykeltur till n\u00e4sta begivenhet.<\/p>\n\n\n\n

\"\"
foto Harri Paavolainen <\/figcaption><\/figure>\n\n\n\n

P\u00e5 inbjudande Ystad Saltsj\u00f6bad syns p\u00e5 scen GOTLAND BIG BAND tillsammans med trumslagaren MARCUS GRUFSTEDT. H\u00e4rom \u00e5ret utgavs hans Chopless (ett uppdrag som tog tre \u00e5r att f\u00e4rdigst\u00e4lla) under namnet Mac Groover Big Band, som undertecknad recenserat. Grufstedt, ursprungligen fr\u00e5n Ystad, \u00e4r trumslagare i tredje generation (Lennart Grufstedt \u00e4r hans farbror )som blev biten redan i knatte\u00e5ldern. Utan att vilja dominera agerar han p\u00e5drivare med oantastlig teknik som \u00e5stadkommer pulserande beat.<\/p>\n\n\n\n

Ska understrykas att Gotland Big Band absolut inte ska betraktas som lokala storheter. \u00c5tskilliga \u00e4r med i andra av Sveriges f\u00f6rn\u00e4msta jazzorkestrar. Och solisterna \u00e4r makal\u00f6st skickliga. Om det emellan\u00e5t kunde f\u00f6refalla p\u00e5 gr\u00e4nsen till polerat eller aningen osp\u00e4nnande betr\u00e4ffande arrangemangen p\u00e5 Chopless<\/em>, s\u00e5 skingras live all tveksamhet fullkomligt. Unisona ”klippet” fr\u00e5n bl\u00e5ssektioner, solister och de sinnrika st\u00e4mmorna g\u00f6r mig h\u00e4nryckt. Synkoperna sitter som en sm\u00e4ck. Storbandstarmen f\u00e5r sannerligen sitt lystm\u00e4te. Vill lista de mest tongivande f\u00f6r att vidden av klass ska framg\u00e5. Till att b\u00f6rja med v\u00e4rldsber\u00f6mde slagverkaren Eliel Lazo, kuban bosatt i K\u00f6penhamn. <\/p>\n\n\n\n

\"\"
foto Harri Paavolainen <\/figcaption><\/figure>\n\n\n\n

Samtliga solister b\u00f6r namnges, lyftas fram. T\u00e4nker p\u00e5 tungviktare som Josef Karneb\u00e4ck p\u00e5 kontrabas, pianist Daniel Tilling, blixtinkallade Fredrik Kronkvist och hans kollegor i tr\u00e4bl\u00e5set P\u00e4r Grebacken och Magnus Blom, trombonisterna Arvid Ageborg och Peter Dahlgren samt trumpet\u00e4ssen Patrik Skogh och Fredrik Davidsson. Sk\u00f6nt groove med latin-vibe uppst\u00e5r i omg\u00e5ngar, snarlikt Clarke\/ Boland Big Band. Samtliga original \u00e4r skrivna av Marcus Grufstedt, som skojar om hur knepigt det \u00e4r att komma p\u00e5 bra titlar.<\/p>\n\n\n\n

\"\"
foto Harri Paavolainen <\/figcaption><\/figure>\n\n\n\n

I den rafflande l\u00e5t som d\u00f6pts till High Digestibility <\/em>tycks influensen sprungen ur amerikanska tv-serier. Storbandet kokar av spelgl\u00e4dje, levererar p\u00e5 topp. Superproffsiga kuggar l\u00e5ter som om de vore en enhet med fler\u00e5rig gemensam samvaro, trots att ett antal vikarier kallats in sent inp\u00e5. H\u00f6r str\u00e5lande elasticitet och fantastiska solon. Intro p\u00e5 piano skimrar av sk\u00f6nhet medan swing-numret med sina fr\u00e4cka taktbyten kr\u00f6ns av formidabla trumpettoner. Samban med m\u00e5nga fl\u00f6jter, suggestiva Sauna For Life <\/em>samt fyrverkeriet av rytmer och dramatiska \u00f6verg\u00e5ngar i titell\u00e5ten \u00e4r fler delikatesser. \u00c4nnu ett bevis p\u00e5 att v\u00e5r rika storbandstradition forts\u00e4tter att blomstra. Tog efter\u00e5t chansen att ber\u00f6mma komponerande batterist f\u00f6r enast\u00e5ende prestation fr\u00e5n honom och Gotland Big Band. <\/p>\n\n\n\n

\"\"
foto Harri Paavolainen <\/figcaption><\/figure>\n\n\n\n

S\u00e5ngerskan och l\u00e5tskrivaren CYRILLE AIM\u00c9E infriar mina f\u00f6rhoppningar om charmerande musicerande, 80-talisten vars f\u00f6r\u00e4ldrar kommer fr\u00e5n Frankrike respektive Dominikanska Republiken \u00e4r numera bosatt i New Orleans. P\u00e5 ett dussin skivor (varav n\u00e5gra live) framg\u00e5r att hon har m\u00e5nga str\u00e4ngar p\u00e5 sin lyra. Singer Songwriter \u00e5dra och f\u00e4bless f\u00f6r chansons, Hot jazz \u00e1 la legendaren Django och romsk kultur, karibiska rytmer, sydamerikanska folks\u00e5nger, standards, milt experimenterande med hi-tech, musikalmelodier signerade S. Sondheim med mera. Brokiga influenser som skiner likt prismor av kristall under en gener\u00f6s konsert p\u00e5 drygt halvannan timme p\u00e5 Ystad Teater, festivalens hj\u00e4rta. Den inleds med Petite Fleur <\/em>och avslutas med Piafs signaturmelodi. <\/p>\n\n\n\n

I mitt f\u00f6rsta minnesv\u00e4rda m\u00f6te med hennes musik n\u00f6jer hon sig med tv\u00e5 musiker. Vid flygeln sitter David Torkanowsky k\u00e4nd fr\u00e5n samarbeten med Dianne Reeves och Rickie Lee Jones, medan Matteo Bartone fr\u00e5n Italien st\u00e5r f\u00f6r akustiska basg\u00e5ngar. Aim\u00e9e\u00b4s r\u00f6st \u00e4r draperad i en spetsig str\u00e4vhet som g\u00f6r omedelbart avtryck, utan att leva p\u00e5 ansenligt omf\u00e5ng. Kombinationen rytmisk full\u00e4ndning och raffinerad harmonik inkasserar publikens oreserverade uppskattning. Ymniga f\u00f6rekomsten av scats\u00e5ng \u00e4r det enda man kan inv\u00e4nda mot. Dock, samspelet med Matteo i Satchmo-stuk var l\u00e4ckert. Hennes betagande st\u00e4mma framf\u00f6r texter p\u00e5 franska, engelska och till och med spanska. Och som framg\u00e5r av bild ovan ackompanjerar Aim\u00e9e sig sj\u00e4lv p\u00e5 baritonukulele\u00a8, vilket sker i bevekande chanson, troligen om olycklig k\u00e4rlek. <\/p>\n\n\n\n

\"\"
foto Harri Paavolainen <\/figcaption><\/figure>\n\n\n\n

Bitterljuv romantik genomsyrar en delvis f\u00f6rt\u00e4tad, delvis avsp\u00e4nt tillst\u00e4llning; avsev\u00e4rt mer intim \u00e4n om trummor och elektronik f\u00f6rekommit. Kul parentes uppst\u00e5r visserligen n\u00e4r kreativa artisten leker med portabel loop-maskin, effektfullt duplicerar r\u00f6sten till skiftande beats. I konsertens avskalade format premieras det vokala, j\u00e4mte eleganta stick fr\u00e5n eminent duo. Nedtonade, finstilta arrangemang resulterar i angen\u00e4m atmosf\u00e4r. Torkanowsky broderar flyh\u00e4nt och elegant, utvecklar teman i instrumentala glipor. How Deep Is The Ocean <\/em>med inlagd improvisation sv\u00e4nger helt underbart subtilt. En av mina favoritballader av Stevie Wonder passar s\u00f6ml\u00f6st in, \u00e4ven om Aim\u00e9e tyv\u00e4rr avh\u00e5ller sig fr\u00e5n originalets passion. Kvicka energin i Almost Like Being In Love <\/em>med bas-feature j\u00e4mte p\u00e5 slutet spralligt virvlande, gladblues i Monk-aktig kontur sticker ut, ger and\u00e4ktigt lyssnande publik maximal beh\u00e5llning. <\/p>\n\n\n\n

<\/p>\n\n\n\n

<\/p>\n\n\n\n

\"\"
foto Markus F\u00e4gersten <\/figcaption><\/figure>\n\n\n\n

Munspelsvirtuosen FILIP JERS ger med CARL BAGGE TRIO tv\u00e5 uts\u00e5lda konserter p\u00e5 Saluhallen, varav jag n\u00e4rvarar p\u00e5 den f\u00f6rsta. R\u00f6r sig om en hyllning till hundra\u00e5ringen Toots Thielemans som mellansnackets m\u00e4stare Jers f\u00e5tt m\u00f6jlighet att tr\u00e4ffa. I pianisten Carl Bagges trio ing\u00e5r tv\u00e5 profiler i Jazz-Sverige, n\u00e4mligen basisten Martin H\u00f6per och bakom trummorna Chris Montgomery. Kan meddelas att samtliga recenserats ett flertal g\u00e5nger, d\u00e4rtill h\u00f6rts live \u00e5tskilliga g\u00e5nger ut\u00f6ver n\u00e4mnda uppdrag. ”In The Spirit Of Toots” (sett honom p\u00e5 Skeppsholmen) g\u00f6r den mogna publiken euforisk. Man erh\u00e5ller vad man trodde plus lite mer. Melodierna \u00e4r givetvis valda med omsorg och tillr\u00e4ckligt inrepeterade. Om var och en har v\u00e4rldsm\u00e4starmusikanten en intressant historia att f\u00f6rt\u00e4lja. <\/p>\n\n\n\n

Soft och elegant b\u00f6rjan genom ett par \u00f6rh\u00e4ngen som fanns p\u00e5 belgarens repertoar. Publiken visslar p\u00e5 kommando och utfallet g\u00f6r jovialiske Jers mycket bel\u00e5ten. Vi g\u00f6rs uppm\u00e4rksamma p\u00e5 att Toots skrivit musiken till animerade filmen Dunderklumpen<\/em>. Njuter kopi\u00f6st av p\u00e5tagligt bluesigt h\u00e4ng i temat, vilket upprymt tillst\u00e5nd f\u00e5r mig att associera till Paul Butterfield Blues Band. I Sj\u00f6sala val<\/em>s briljerar Carl Bagge och hans p\u00e5litliga rytmsektion. Den kommenteras efter\u00e5t: ”Det \u00e4r jazz, d\u00e5 g\u00f6r vi som vi vill, \u00e4ndrar p\u00e5 heliga ackord ”. Avl\u00f6ses av en sk\u00e5nsk omtyckt schlager som knappast f\u00f6rknippas med sin upphovsman Lasse Dahlquist. H\u00e4r f\u00e5r aningen f\u00f6r l\u00e5gt mixade Martin H\u00f6per utrymme f\u00f6r fint bassolo. Vore m\u00e4rkligt om inte Chris Montgomery lyfts fram i samma veva, eftersom han g\u00e4rna tar sig friheter. Tillh\u00f6r inte de som ”r\u00e4ttar in sig i ledet” om det inte \u00e4r n\u00f6dv\u00e4ndigt. Eruptionerna fr\u00e5n honom kan te sig aparta, fast alla i n\u00e4rheten s\u00e4kerligen ler, uppiggade och \u00f6verraskade. <\/p>\n\n\n\n

Vi som tjusats av pionj\u00e4rens svepande ljusa toner p\u00e5 kromatiskt munspel, vet hur njutbart det \u00e4r att bara glida med. Onekligen utf\u00f6rs varje moment med h\u00f6gsta m\u00f6jliga kvalitet av en genommusikalisk tonm\u00e5lare. Samtidigt l\u00e4tt h\u00e4nt att upp\u00f6vade skickligheten inte ges nog med kredd f\u00f6r att soundet \u00e4r s\u00e5 f\u00f6rr\u00e4diskt l\u00e4ttillg\u00e4ngligt. <\/p>\n\n\n\n

\"\"
foto Markus F\u00e4gersten <\/figcaption><\/figure>\n\n\n\n

P\u00e5 beg\u00e4ran av l\u00e4rom\u00e4staren har Jers inf\u00f6rlivat Ellington p\u00e5 repertoaren. P\u00e5 duo framf\u00f6rs d\u00e4rf\u00f6r Sophisticated Lady<\/em>, i vilken Bagge f\u00f6rn\u00e4mligt accentuerar komposit\u00f6rens ljuva harmonik, dennes typiska anslag. Efter ett vemodigt utdraget original betitlat Empoli <\/em>(Jers) tar en yster d\u00e4nga vid med snabb bop-puls. Jers har flow och Bagge uttrycker sig med flyh\u00e4nt inspiration. Toots megahit Bluesette <\/em>flyter fram l\u00e4ttsinnigt gl\u00e4djestr\u00e5lande, tillfogas ocks\u00e5 en underh\u00e5llande kursavvikelse fr\u00e5n Montgomery. Extranumret \u00e4r identiskt med vad som var standard hos Toots, det vill s\u00e4ga What A Wonderful World<\/em>. Tolkningen ber\u00f6r, f\u00e5r mig att filosofera om tidens flykt och v\u00e5r f\u00f6rg\u00e4ngliga tillvaro. Som bonus blir det flera samtal med m\u00e4stermusikanten under YSJF. <\/p>\n\n\n\n

\"\"
foto Markus F\u00e4gersten <\/figcaption><\/figure>\n\n\n\n

JAN LUNDGREN & ULF WAKENIUS QUARTET exekverar ett delikat program inriktat p\u00e5 tv\u00e5 av jazzhistoriens fr\u00e4msta musiker och komposit\u00f6rer. I ”Tribute To Oscar and Duke” samspr\u00e5kar melodikern Jan Lundgren med g\u00f6teborgske globetrottern och gitarristen Ulf Wakenius vilka backas upp av danske trumslagaren Kristian Leth och Hans Backenroth p\u00e5 basfiol (rytmsektionen liktydig med s\u00e4ttningen i Lundgrens andra pianotrio, ofta h\u00f6rd live). Kan skjuta in att dessa fyra m\u00e4n, en kvartett aldrig halvhj\u00e4rtat involverade i projekt, har jag haft ynnesten att lyssna till ett otal g\u00e5nger live. Ocks\u00e5 v\u00e4rt att notera att Wakenius, som lirat med en radda internationella storheter, fick ber\u00e4ttade i SVT efter visad dokument\u00e4r om erfarenheten av att tillh\u00f6ra Oscar Peterson Quartet i nio \u00e5r, prisade v\u00e4nnen Lundgren f\u00f6r att f\u00f6ra dennes arv vidare. H\u00f6r ocks\u00e5 till saken att just Jan Lundgren genom en pianol\u00e4rare fick upp \u00f6ronen f\u00f6r Oscar Peterson. Om f\u00f6rsta idolens betydelse har radiolyssnare (P2) blivit upplysta. <\/p>\n\n\n\n

\"\"
foto Markus F\u00e4gersten <\/figcaption><\/figure>\n\n\n\n

Tributen s\u00e4tts i verket med tre l\u00e5tar fr\u00e5n inflytelserika Night Train (1963), lustigt nog enda Peterson-platta i min \u00e4go. Sk\u00f6njer en andlig dimension vilket ter sig naturligt d\u00e5 en av titlarna \u00e4r Hymn To Freedom. <\/em>Ljudet \u00e4r superbt. I likhet med explosiva atleter agerar pianotrion i skenbart avslappnad f\u00f6rening, samtidigt hundraprocentigt koncentrerade p\u00e5 uppgiften. Bluesiga och swing-betonade m\u00f6nster blottl\u00e4ggs. Festivalens konstn\u00e4rlige ledare frambringar f\u00f6rlagornas essens, genom n\u00e4rmast ofattbart mjukt och ledigt anslag. Kompet assisterar otroligt lyh\u00f6rt. Sedan \u00e4ntrar Wakenius scen med en svart elgitarr. \u00d6vriga beh\u00f6ver vara p\u00e5 t\u00e5rna f\u00f6r att h\u00e5lla f\u00f6rh\u00e5llandevis j\u00e4mna steg, vilket ingen har problem med. I Sushi <\/em>(Peterson) gl\u00e4nser gitarristen – som brukar turnera med utl\u00e4ndska celebriteter sommartid – med sin fabul\u00f6sa teknik. <\/p>\n\n\n\n

\"\"
foto Markus F\u00e4gersten <\/figcaption><\/figure>\n\n\n\n

Lusten att improvisera m\u00e4rks i stimulerande sjok. I Ellington-komposition st\u00e5r rytmsektionen f\u00f6r mins sagt attraktiva fills. G\u00f6teborgaren i sedvanlig keps framf\u00f6r prydligt och med finess In A Sentimental Mood <\/em>p\u00e5 egen hand. Pedalboxarna har han l\u00e4mnat hemma. D\u00e4refter behandlas ytterligare melodi av Duke varsamt med ackuratess p\u00e5 gitarr och piano, S\u00e4cken av \u00e4dla varor knyts ihop genom \u00e5terg\u00e5ng till kanadensiske legendaren.<\/p>\n\n\n\n

Detta ner till varje detalj noggrant genomf\u00f6rda event p\u00e5 s\u00e4llsamt h\u00f6g niv\u00e5 v\u00e4cker f\u00f6rst\u00e5s reaktioner. Tar sig uttryck i m\u00e4ktiga st\u00e5ende ovationer. Tv\u00e5 extranummer i f\u00f6ljd (bland dem Nigerian Marketplace<\/em>) skrivna av Lundgrens f\u00f6rsta pianoidol, g\u00f6rs ink\u00e4nnande klangligt. Basg\u00e5ngar hamnar i fokus och sista l\u00e5t initierad av Lundgrens magiska fingers\u00e4ttning och pausering, f\u00e5r mig att rysa av v\u00e4lbehag. Efter\u00e5t f\u00f6rh\u00f6rde sig en kollega om min inst\u00e4llning. Meddelade att jag inte alls var skeptisk, snarare r\u00e5der som framg\u00e5tt motsatt uppfattning. Dessa kolossalt rutinerade och synkade musiker tas f\u00f6r givna, sk\u00e4mmer bort \u00e4ven den mest kr\u00e4sna mottagare. <\/p>\n\n\n\n

<\/p>\n","protected":false},"excerpt":{"rendered":"

3-6\/8 2022 Ystad med omnejd Ur musikaliskt perspektiv b\u00f6rjar dagen vid lunchtid hos Morten Caf\u00e9. Sedan ett par festivaler tillbaka har arrang\u00f6ren etablerat ett lovv\u00e4rt samarbete med Musik i Syd, f\u00f6r att utan kostnad f\u00f6r allm\u00e4nheten presentera talanger vilka genomg\u00e5r folkh\u00f6gskoleutbildning med jazzinriktning (Fridhem, Skurup etc). I \u00e5r anordnades sex utomhuskonserter p\u00e5 vardera cirka 30-45 […]<\/p>\n","protected":false},"author":34,"featured_media":0,"comment_status":"closed","ping_status":"closed","sticky":false,"template":"","format":"standard","meta":{"_genesis_hide_title":false,"_genesis_hide_breadcrumbs":false,"_genesis_hide_singular_image":false,"_genesis_hide_footer_widgets":false,"_genesis_custom_body_class":"","_genesis_custom_post_class":"","_genesis_layout":"","footnotes":""},"categories":[7],"tags":[],"class_list":{"0":"post-155603","1":"post","2":"type-post","3":"status-publish","4":"format-standard","6":"category-musik","7":"entry"},"_links":{"self":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/155603","targetHints":{"allow":["GET"]}}],"collection":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts"}],"about":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/types\/post"}],"author":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/users\/34"}],"replies":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fcomments&post=155603"}],"version-history":[{"count":37,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/155603\/revisions"}],"predecessor-version":[{"id":156204,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/155603\/revisions\/156204"}],"wp:attachment":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fmedia&parent=155603"}],"wp:term":[{"taxonomy":"category","embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fcategories&post=155603"},{"taxonomy":"post_tag","embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Ftags&post=155603"}],"curies":[{"name":"wp","href":"https:\/\/api.w.org\/{rel}","templated":true}]}}