{"id":155576,"date":"2022-08-09T16:40:25","date_gmt":"2022-08-09T14:40:25","guid":{"rendered":"https:\/\/kulturbloggen.com\/?p=155576"},"modified":"2022-08-09T18:17:19","modified_gmt":"2022-08-09T16:17:19","slug":"otrolig-urladdning-av-metal-funk-mothers-finest-pa-pustervik","status":"publish","type":"post","link":"https:\/\/kulturbloggen.com\/?p=155576","title":{"rendered":"Otrolig urladdning av metal-funk – Mother\u00b4s Finest p\u00e5 Pustervik"},"content":{"rendered":"\n
\"\"
foto Jan Backenroth
<\/figcaption><\/figure>\n\n\n\n

4<\/p>\n\n\n\n

8\/8 2022<\/p>\n\n\n\n

Pustervik i G\u00f6teborg<\/p>\n\n\n\n

S\u00e5g gruppen p\u00e5 stj\u00e4rnsp\u00e4ckad festival p\u00e5 Heden cirka 1990 och har liveskivan fr\u00e5n 1979. Men har inte engagerat mig i deras musik senaste decennierna, fram tills jag fick detta erbjudande om att recensera. Nyss hemkommen fr\u00e5n jazzfestival var jag beredd p\u00e5 att det skulle bli en radikal omst\u00e4llning ljudm\u00e4ssigt. Man hade tydligen fyra monitorer p\u00e5 scen och upph\u00f6jda trumsetet hade isolerats. Min po\u00e4ng \u00e4r att trots retirerande till bakersta region i lokalen susar det kraftfullt i \u00f6ronen dagen efter. \u00d6ronpropparna hade inte tillr\u00e4cklig verkan.<\/p>\n\n\n\n

Volymen var inget som exalterad publik i \u00f6vre medel\u00e5ldern klagade p\u00e5. De fyrahundra som kommit tyckte sannolikt att de f\u00e5tt valuta f\u00f6r pengarna, efter n\u00e4rmare hundra minuters intensivt gig fr\u00e5n ett band vars debut sl\u00e4pptes ett halvt sekel tillbaka. Inklusive liveplattor har det kommit cirka femton skivor plus en handfull samlingsalbum. Det breda genombrottet i Europa intr\u00e4ffade sent 70-tal efter omtalat gig p\u00e5 tv-s\u00e4nda Rockpalast i Essen.<\/p>\n\n\n\n

\u00c4kta paret Joyce Kenedy & Glen Murdock, som frontar vid s\u00e5ngmikrofonerna, bildade gruppen tillsammans med briljante gitarristen Gary ”Moses Mo” Moore (inte att f\u00f6rv\u00e4xla med sin namne (1952-2011). De \u00e4r fortfarande f\u00f6rgrundsgestalter. Trion delar likt Stones scen med ytterligare en gitarrist, n\u00e4mligen John Hayes som ansl\u00f6t \u00e5tta \u00e5r senare. Om min research st\u00e4mmer blev trummisen Dion Derek Murdock medlem i och med omfattande turn\u00e9 1990. Basisten Juan Van Dunk rekryterades f\u00f6r en kort tid sedan, \u00e4r f\u00e4rskingen. Power-kvintetten kompletteras av bakgrundss\u00e5ngerskan Carly Gibson. <\/p>\n\n\n\n

\"\"
foto Leif Wivatt <\/figcaption><\/figure>\n\n\n\n

Suggestivt elektro-funk intro bygger upp st\u00e4mningen. N\u00e4r bandet g\u00e5r p\u00e5 m\u00e4rks f\u00f6rv\u00e4ntansfullt sus hos den publik som tagit sig hit trots WOW-vecka. Stenh\u00e5rt sound sk\u00f6ljer \u00f6ver oss i form av Funk A While<\/em>. T\u00e4ndningen \u00e4r sensationell, rena ”\u00e5ngv\u00e4ltsfasoner” fr\u00e5n dessa veteraner f\u00e5r mig att associera till mangel fr\u00e5n akter som Rage Against The Machine och Tool. Joyce Kenedy med sin imponerande pipa vistas i trakerna av Tina Turner, fast i en mer speedad version som stundom ter sig alltf\u00f6r skrikig. Vid beaktande av sammans\u00e4ttning och h\u00e5gen till medryckande beat, existerar ett avl\u00e4gset sl\u00e4ktskap till Sly & The Family Stone, om \u00e4n med avsev\u00e4rt h\u00f6gre dos av massiv frenesi. Gitarrernas sammantvinnade riffande \u00f6ver lika tungt som snabbt groove \u00e4r j\u00e4mte ih\u00e4rdig s\u00e5ng k\u00e4nnetecknen hos Mother\u00b4s Finest.<\/p>\n\n\n\n

Man \u00e4r disciplinerade, kickar ig\u00e5ng showen p\u00e5 utsatt tid. Registrerar livsbejakande r\u00e5het i en korsbefruktande stil som g\u00f6r dem om inte unika s\u00e5 till pionj\u00e4rer. Det \u00e4r raka r\u00f6r, supertajt och som sagt v\u00e4ldigt massivt och riffbaserat. Den pumpande basen sprids ut i lokalen, k\u00e4nns i i kroppen \u00e4ven l\u00e4ngre bak. Ehuru h\u00f6g volym \u00e4r mixen mellan bas och diskant tillfredsst\u00e4llande. I f\u00f6rsta avdelning \u00e4r Joyce Kenedy i centrum. Truth`ll Set You Free <\/em>g\u00f6rs med sj\u00e4lvklar ackuratess. Can\u00b4t Fight Feeling <\/em>(med p\u00e5 Live fr\u00e5n -79) l\u00e5ter enormt tajt. Gitarristerna avl\u00f6ser varandra i v\u00e4ssade utflykter. Tv\u00e5 covers fr\u00e5n 60-talet framf\u00f6rs i egensinnig tappning. Syftar p\u00e5 flower power-erans Somebody To Love <\/em>( f\u00f6rknippad med Grace Slick och Jefferson Airplane) som inte tillh\u00f6r h\u00f6jdpunkterna, samt en tidig hit fr\u00e5n Tamla Motown, Mickey\u00b4s Monkey (<\/em>ocks\u00e5 inkluderad p\u00e5 n\u00e4mnda Live) <\/em>k\u00e4nd genom Smokey Robinson & The Miracles. Sist n\u00e4mnda d\u00e4nga som i original \u00e4r b\u00e5de mjuk och munter, st\u00f6ps om rej\u00e4lt av MF. Den sj\u00f6ngs av Glenn Murdock till h\u00e5rdrockkomp. Distade fuzziga gitarrslingor fl\u00e4tas in i varandra, basisten visar sin potential, f\u00f6ljsam, inledningsvis aningen mekanisk, trumslagare l\u00e4gger grunden och k\u00f6rs\u00e5ngerskan l\u00f6sg\u00f6r sig. <\/p>\n\n\n\n

\"\"
foto Leif Wivatt <\/figcaption><\/figure>\n\n\n\n

Efter cirka 20 minuter av kolossal intensitet bryts lyckligtvis m\u00f6nstret f\u00f6rsta g\u00e5ngen. Kommunikationen med \u00e5h\u00f6rarna \u00e4r optimal. Alls\u00e5ngsmoment och uppmaningar till synkade r\u00f6relser fungerar oklanderligt. Till publikens f\u00f6rtjusning ger sig ”Moses Mo” ut p\u00e5 en utf\u00f6rlig solo-raid, vilken inneh\u00f6ll blinkningar till bland andra Ram Jam ( Black Betty)<\/em>, Nirvana, troligen Hendrix och m\u00f6jligen Cream. Uppskattat inslag! Att kalla rytmsektionen solid \u00e4r en underdrift. Juan Van Dunk var ”grym” p\u00e5 femstr\u00e4ngad bas och Dion Derek Murdock bel\u00f6nades med en individuell bombastisk uppvisning, vilken exponerade frapperande snabbhet och tajming. M\u00e5ste ha varit genomsvettig efter\u00e5t. <\/p>\n\n\n\n

Sampling av keyboardslinga och trummaskin anv\u00e4nds n\u00e5gon enstaka g\u00e5ng. Kunde sakna en klaviaturspelare. Dock, vad vi fick oss till livs var energip\u00e5slag l\u00e5ngt ut\u00f6ver det vanligt f\u00f6rekommande. Kvicksilvret Kenedy var i ypperlig form, passade p\u00e5 att kommentera de senaste tuffa \u00e5ren. I Thank You For The Love <\/em>hyllar hon och maken deras k\u00e4rleksfulla relation. I ett par l\u00e5tar kliver John Hayes fram, variation som tyder p\u00e5 smart planering. N\u00e5gra l\u00e5ngsamma l\u00e5tar g\u00f6rs som omv\u00e4xling, men det \u00e4r inte dessa som g\u00f6r best\u00e5ende intryck. <\/p>\n\n\n\n

\"\"
foto Leif Wivatt <\/figcaption><\/figure>\n\n\n\n

Jublar \u00e5t det underbart h\u00e5rdsv\u00e4ngande beat som uppst\u00e5r i Give It Up<\/em> och \u00e5t f\u00f6rmodligen deras st\u00f6rsta hit Baby Love <\/em>vars inledande toner draperas som spr\u00f6d ballad. Aftonens absoluta kokpunkt uppst\u00e5r! Kroppen reagerar instinktivt. Konserten ger \u00f6verhuvudtaget upphov till ideliga stampa-takten moves och man begriper att MF gjort succ\u00e9 hos headbangare p\u00e5 Sweden Rock. P\u00e5 uppmaning g\u00f6r publiken fredstecknet och som tack f\u00f6r respons avverkas tv\u00e5 \u00f6siga extranummer, exponerandes fr\u00e4scha riff fr\u00e5n m\u00e4nnen med guror. Punkt s\u00e4tts med en funkrockig st\u00e4nkare som g\u00f6r mig lycklig, n\u00e4mligen en oemotst\u00e5ndlig cover p\u00e5 Fight The Power<\/em> (Isley Brothers – 1975 som jag \u00e4ger p\u00e5 samlingsskiva).<\/p>\n\n\n\n

Det var massivt fett, furi\u00f6st sv\u00e4ngigt och fenomenalt tajt med f\u00f6rbluffande virtuos pr\u00e4gel. Med tanke p\u00e5 uppn\u00e5dd \u00e5lder hos vissa p\u00e5 scen m\u00e5ste utlevelsen framh\u00e5llas som n\u00e4rmast osannolik. Att volymen var p\u00e5frestande f\u00f6r mina stackars \u00f6ron var dock en beklagansv\u00e4rd nackdel.<\/p>\n","protected":false},"excerpt":{"rendered":"

4 8\/8 2022 Pustervik i G\u00f6teborg S\u00e5g gruppen p\u00e5 stj\u00e4rnsp\u00e4ckad festival p\u00e5 Heden cirka 1990 och har liveskivan fr\u00e5n 1979. Men har inte engagerat mig i deras musik senaste decennierna, fram tills jag fick detta erbjudande om att recensera. Nyss hemkommen fr\u00e5n jazzfestival var jag beredd p\u00e5 att det skulle bli en radikal omst\u00e4llning ljudm\u00e4ssigt. […]<\/p>\n","protected":false},"author":34,"featured_media":0,"comment_status":"closed","ping_status":"closed","sticky":false,"template":"","format":"standard","meta":{"_genesis_hide_title":false,"_genesis_hide_breadcrumbs":false,"_genesis_hide_singular_image":false,"_genesis_hide_footer_widgets":false,"_genesis_custom_body_class":"","_genesis_custom_post_class":"","_genesis_layout":"","footnotes":""},"categories":[7,16,13624],"tags":[],"class_list":{"0":"post-155576","1":"post","2":"type-post","3":"status-publish","4":"format-standard","6":"category-musik","7":"category-recension","8":"category-toppnytt","9":"entry"},"_links":{"self":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/155576","targetHints":{"allow":["GET"]}}],"collection":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts"}],"about":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/types\/post"}],"author":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/users\/34"}],"replies":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fcomments&post=155576"}],"version-history":[{"count":13,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/155576\/revisions"}],"predecessor-version":[{"id":155602,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/155576\/revisions\/155602"}],"wp:attachment":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fmedia&parent=155576"}],"wp:term":[{"taxonomy":"category","embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fcategories&post=155576"},{"taxonomy":"post_tag","embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Ftags&post=155576"}],"curies":[{"name":"wp","href":"https:\/\/api.w.org\/{rel}","templated":true}]}}