![\"\"](\"https:\/\/kulturbloggen.com\/wp-content\/uploads\/2022\/06\/unnamed-14.jpg\")
<\/p>\n<\/p>\n
Dreaming Walls – de sista g\u00e4sterna p\u00e5 Chelsea Hotel
\nBetyg 1
\nSvensk biopremi\u00e4r 12 augusti 2022
\nRegi Am\u00e9lie van Elmbt & Maya Duverdier<\/p>\n
Ur filmdistribut\u00f6rens beskrivning av filmen: Den beskrivningen l\u00e5ter v\u00e4l oerh\u00f6rt lockande? Jag k\u00e4nde starkt att den m\u00e5ste jag se. Men jag blev djupt besviken. Denna dokument\u00e4ra film spretar och g\u00f6r ingen p\u00e5 djupet. Den nuddar vid att n\u00e5gra g\u00e4ster v\u00e4grat flytta och k\u00e4mpar f\u00f6r att f\u00e5 r\u00e4tt att bo kvar. Men vi f\u00e5r inte reda p\u00e5 mer. Inget konkret om hur de kan f\u00e5 bo kvar efter renovering. Vad gjorde Chelsea Hotel s\u00e5 mytomspunnet och s\u00e5 kultf\u00f6rklarat? Den enda tillstymmelse till f\u00f6rklaring vi f\u00e5r \u00e4r att det var en plats f\u00f6r droger, droghandlare och horor, som n\u00e5gon uttrycker det i filmen. Jag tycker filmskaparna missat en massa annat. Ja det var mycket droger bland de konstn\u00e4rer och artister som h\u00e4ngde p\u00e5 Chelsea Hotel men det var mycket annat ocks\u00e5.<\/p>\n Filmens enda positiva del \u00e4r att n\u00e5gra av de \u00e4ldre boende n\u00e4r vi f\u00e5r m\u00f6ta dem n\u00e4rmare \u00e4r sp\u00e4nnande personligheter som varit dansare eller fotografer och skapat mycket. Men allt detta skildras oerh\u00f6rt sentimentalt. Bakom varje \u00e4ldre m\u00e4nniska finns ju en person som en g\u00e5ng var ung – och varje \u00e4ldre m\u00e4nniska kan ha n\u00e5got intressant att uppt\u00e4cka. Utan tvekan. Men det r\u00e4cker inte f\u00f6r att g\u00f6ra denna film v\u00e4rd att \u00e4gna tid \u00e5t, t\u00e4nker jag. Jag fick tvinga mig att se klart den. Det var l\u00e4nge sedan jag tyckte en film var s\u00e5 seg och s\u00e5 intets\u00e4gande och s\u00e5 spretig.<\/p>\n
\nDe har alla bott d\u00e4r: Patti Smith, Jim Morrison, Robert Mapplethorpe, Dylan Thomas, Bob Dylan, Janis Joplin, Jimi Hendrix och m\u00e5nga fler. Det legendariska Chelsea Hotel har varit en fristad f\u00f6r konstn\u00e4rer och artister i \u00f6ver ett \u00e5rhundrade. Men nu \u00e4r det \u00f6ver. Konsten poesin och de goda vibrationerna av en svunnen subkultur som \u00e4r etsad i v\u00e4ggarna \u00e4r snart ett minne blott. Renoveringen till lyxhotell har p\u00e5g\u00e5tt i \u00f6ver nio \u00e5r, men fortfarande biter sig n\u00e5gra av de som haft hotellet som sin permanenta bostad sedan 60-talet kvar. De \u00e4r envisa och excentriska, tar sig fram mellan byggnadsst\u00e4llningarna, numera med rullator, och f\u00e5r pl\u00f6tsliga infall att bjuda upp byggjobbarna till dans.<\/em><\/p>\n
\n![\"\"](\"https:\/\/kulturbloggen.com\/wp-content\/uploads\/2022\/06\/unnamed-13-300x225.jpg\")
Vad \u00e4r tanken med denna dokument\u00e4ra film, egentligen? N\u00e5gon hyllning till Chelsea Hotel \u00e4r det inte egentligen. \u00c4r det ett f\u00f6rsvar f\u00f6r de g\u00e4ster som v\u00e4grar flytta? \u00c4r syftet att vi ska tycka synd om att de kanske m\u00e5ste flytta efter att ha bott p\u00e5 hotellet i 35 eller 40 \u00e5r. Livet \u00e4r ju till sin grundnatur f\u00f6r\u00e4nderligt. Ingenting varar f\u00f6r evigt och det \u00e4r riktigt sorgligt n\u00e4r m\u00e4nniskor lever kvar i det f\u00f6rflutna. Men n\u00e5gon existentiell fr\u00e5gest\u00e4llning tycks regiss\u00f6rerna inte heller haft som m\u00e5ls\u00e4ttning att st\u00e4lla.<\/p>\n