![\"\"](\"https:\/\/kulturbloggen.com\/wp-content\/uploads\/2022\/06\/national-1-300x200.jpg\")
<\/p>\nRosendal Garden Party, dag tre
Sharon Von Etten och The National<\/p>\n
<\/p>\n
Till ett \u00f6sregn, hyfsat skyddad under ett stort grent\u00e4tt tr\u00e4d, vittnar jag Sharon Von Ettens vackra st\u00e4mma. Hennes senaste alster We\u2019ve Been Going This All Wrong \u00e4r lika vacker som tidigare verk och hennes r\u00f6st \u00e4r som vanligt glasklar, klingande ren. Likt en modern Patti Smith sjunger hon om droger, destruktiva f\u00f6rh\u00e5llanden och mis\u00e4r. Det \u00e4r naken, sov-rumsbaserad pop samtidigt som h\u00e4r finns stora gester, en storslagenhet i det lilla och det \u00e4r oerh\u00f6rt vackert. Synd att stora delar av upplevelsen dr\u00e4nks av ett font\u00e4nregn.<\/p>\n
Himlen \u00f6ppnar sig f\u00f6r att sedan sluta sig. En linsgryta och sen vidare mot kv\u00e4llens h\u00f6jdpunkt, The National. Gudarna m\u00e5ste verkligen ha lyssnat f\u00f6r precis n\u00e4r bandet g\u00e5r p\u00e5 scen \u00e4r det som att Fader v\u00e5r har avslutat sitt toabes\u00f6k och himlen blir alldeles bl\u00e5 och molnfri.<\/p>\n
The National \u00e4r det amerikanska rockgruppen som har hittat den r\u00e4tta formulan f\u00f6r musikalisk magi. Femtetten med frontmannen Matt Berninger i t\u00e4ten hittar balansen mellan melankolisk, \u00f6msint, energisk och aggressiv rock. Det \u00e4r musik gjort med hj\u00e4rta med l\u00e5tar om trasiga m\u00e4nniskor, droger, alkohol och trassliga relationer. Matt \u00e4r poeten som v\u00e4ger varje ordval p\u00e5 v\u00e5g och g\u00f6r om meningar till lyrik. \u201cSmidges of bad ecstasy. Must have left it in my pocket, \u2028With my Christianity and my rocket Som liveband \u00e4r de knivskarpa. Bandet har en gedigen l\u00e5tskatt bakom sig med \u00e5tta album sl\u00e4ppta sedan f\u00f6rsta sj\u00e4lvbetitlade skivan The National fr\u00e5n 2001. Musikalisk h\u00e5ller de j\u00e4mn linje med sm\u00e4ktande och melankoliska toner, men ocks\u00e5 bombastiska arrangemang med str\u00e5kar och synthar. Ikv\u00e4ll h\u00f6r vi b\u00e5de bl\u00e5sinstrument, kvinnok\u00f6rer och fioler. Detta ger mer tyngd till gruppens massiva pj\u00e4ser. Publikfrierierna uteblir. Sj\u00e4lvklart f\u00e5r vi h\u00f6ra klassiker som i Need My Girl och Bloodbuzz Ohio. Men ocks\u00e5 bitar fr\u00e5n en av f\u00f6rsta skivorna The Boxer som Slow Show och Fake Empire om v\u00e5r fejkade absurda tillvaro. Starkaste \u00f6gonblicket kommer n\u00e4r Matt ”smetar kajal \u00f6ver \u00f6gonlocken” (metaforiskt!) och sjunger Light Years fr\u00e5n senaste skivan Im Easy To Find d\u00e4r ett f\u00f6rsiktigt pianospel och en \u00f6msint s\u00e5ngare f\u00e5r leda v\u00e4g. En ny l\u00e5t finns med p\u00e5 repertoaren.\u00a0 L\u00e5ttiteln \u00e4r oklar, men det \u00e4r ljuv musik i samma kaliber som \u00f6vrig arsenal, lovande inf\u00f6r kommande skivsl\u00e4pp.\u00a0<\/p>\n Helheten \u00e4r en v\u00e4l avv\u00e4gd blandning av ballader, B-sidor med stora klassiker och storslagna historier. Med kv\u00e4llens konsert bevisar The National \u00e5terigen att de \u00e4r en av v\u00e5r tids sylvassaste musiker, fem rockpoeter av rang.<\/p>\n\n\n
I\u2019m binging hard on Annette Bening, And listening to REM again. Begin The Begin over and over.\u201d<\/p>\n![\"\"](\"https:\/\/kulturbloggen.com\/wp-content\/uploads\/2022\/06\/Matt_Berninger_2019_cropped-300x294.jpg\")