{"id":153842,"date":"2022-05-30T19:44:03","date_gmt":"2022-05-30T17:44:03","guid":{"rendered":"https:\/\/kulturbloggen.com\/?p=153842"},"modified":"2022-05-30T19:44:04","modified_gmt":"2022-05-30T17:44:04","slug":"teman-transformeras-somlost-till-polerade-praliner-classics-med-scott-hamilton","status":"publish","type":"post","link":"https:\/\/kulturbloggen.com\/?p=153842","title":{"rendered":"Teman transformeras s\u00f6ml\u00f6st till polerade praliner – Classics med Scott Hamilton"},"content":{"rendered":"\n
\"\"
foto Monika S. Jakubowska <\/figcaption><\/figure>\n\n\n\n

Scott Hamilton<\/p>\n\n\n\n

Classics<\/p>\n\n\n\n

4<\/p>\n\n\n\n

Inspelad i november 2021 i Nilento Studio i K\u00e5llered<\/p>\n\n\n\n

Mix och mastring: Lars Nilsson<\/p>\n\n\n\n

Producent: Scott Hamilton<\/p>\n\n\n\n

Stunt Records<\/p>\n\n\n\n

Releasedatum: 20\/5 2022<\/p>\n\n\n\n

Den amerikanske tenorsaxofonisten med sin sm\u00e5tt ikoniska, mjuka tonalitet \u00e4r osannolikt produktiv. Sedan debuten 1977 har Scott Hamilton sl\u00e4ppt uppemot sjuttio album i eget namn, plus n\u00e4stan lika m\u00e5nga som sideman. M\u00f6tet med Jesper Thilo (release 2011) finns i min \u00e4go, d\u00e5 den uts\u00f6kta skivan sk\u00e4nktes av danske instrumentkollegan i Ljungskile. Karri\u00e4ren tog fart i Benny Goodmans orkester och under ett decennium ackompanjerades Rosemary Clooney. P\u00e5 90-talet flyttades bop\u00e5larna fr\u00e5n New York till London.<\/p>\n\n\n\n

Vet att jag sett honom p\u00e5 svenska scener \u00e5tminstone tre g\u00e5nger. Vid minst ett av tillf\u00e4llena med samma nordiska omgivning som p\u00e5 Classics. <\/em>En ytterst lyh\u00f6rd omgivning best\u00e5ende av pianist Jan Lundgren, kontrabasist Hans Backenroth samt trumslagare Kristian Leth. Pianogigantens s\u00e4llskap kan betraktas som lika naturligt samtrimmat med Lundgren som dennes ordinarie trio. Lundgren st\u00e5r som samarbetspartner till swingorienterade saxofonisten p\u00e5 minst en tidigare skivutgivning.<\/p>\n\n\n\n

Scott Hamilton skulle kunna inneha samma smeknamn som Johnny Griffin, The Little Giant. Inom en vid mainstream-tradition med reminiscenser fr\u00e5n Ben Webster, Zoot Sims och kanske till och med Art Pepper och Stan Getz, utg\u00f6r elegant spelande tenorist en h\u00f6rnpelare sedan decennier. En smaksak huruvida man anser hans intima och svepande linjer vara oemotst\u00e5ndliga eller alltf\u00f6r l\u00e4ttsm\u00e4lta. \u00c4ven er recensent vacklar i sin st\u00e5ndpunkt. F\u00f6rvisso omissk\u00e4nnligt stil och enast\u00e5ende teknik, men ibland kan moment av monotoni uppst\u00e5 p\u00e5 grund av brist p\u00e5 variation i uttrycket.<\/p>\n\n\n\n

Vad betr\u00e4ffar kompositionerna kvartetten tar sig an p\u00e5 Classics<\/em> erbjuds en \u00f6verraskning som heter duga. Snyggt designade utg\u00e5van inneh\u00e5ller n\u00e4mligen nio melodier, i huvudsak teman, fr\u00e5n framtr\u00e4dande europeiska tons\u00e4ttare ur musikhistorien. Tjajkovskij f\u00f6rekommer tv\u00e5 g\u00e5nger vilket inneb\u00e4r att verk skrivna av \u00e5tta m\u00e4n blir renoverade, eller snarare adapterade till jazzig kontext. Musikens ursprungliga klang \u00e4r mestadels kamouflerad, varf\u00f6r \u00e5tskilliga omtolkningar skulle kunna misstas f\u00f6r att vara h\u00e4mtade fr\u00e5n upps\u00e4ttningar p\u00e5 Broadway. En m\u00e4rklig omst\u00e4ndighet. Teman ur Svansj\u00f6n, Ravels Pavane <\/em>och m\u00f6jligen Reverie <\/em>av Debussy kan enklast h\u00e4rledas.<\/p>\n\n\n\n

Hamilton st\u00e5r angiven som arrang\u00f6r till tre av de stycken som st\u00f6pts om till polerade jazzl\u00e5tar, medan Jan Lundgren tagit hand om omg\u00f6rningen av sista sp\u00e5ret Skymning <\/em>(F. Chopin). P\u00e5 sin plats att n\u00e4mna den polsk-svenska kollaboration som f\u00f6r n\u00e5gra \u00e5r sedan ”tillverkade” Chopin Impressions<\/em>, d\u00e4r man inte var fr\u00e4mmande f\u00f6r att l\u00e5ta Chopin sv\u00e4nga.<\/p>\n\n\n\n

\"\"<\/figure>\n\n\n\n

<\/p>\n\n\n\n

St\u00e5r klart att kvartetten f\u00f6renats i en gemensam vision som bildar ett v\u00e4gvinnande m\u00f6nster, Urvalet har skett med stor omsorg om varje detalj. Ska man anta att Hamilton i egenskap av producent tagit initiativet? I den m\u00e5n abrupta v\u00e4ndningar f\u00f6rekommit i ursprungliga verken \u00e4r de borttagna. Inramningen skyr i princip inslag av friktion. \u00c4ven om den samlade prestationen motiverar mycket ber\u00f6m, inst\u00e4ller sig tvivel till om jag i br\u00e5drasket kommer \u00e5terv\u00e4nda till albumet. Ett sk\u00e4l till min tvekan \u00e4r ett underskott p\u00e5 innovativ dynamik. Man f\u00e5r intrycket att tempo och st\u00e4mningar sammantaget hakar i och \u00f6verlappar. Musiken \u00e4r invirad i snarlikt sofistikerat sound, \u00e4ven om intensiteten h\u00f6js vid ett par tillf\u00e4llen. <\/p>\n\n\n\n

Omdaningen av temat ur Svansj\u00f6n <\/em>tillh\u00f6r de stycken som inneh\u00e5ller dramatisk f\u00f6rh\u00f6jning, ett av skivans kr\u00f6n d\u00e4r Lundgren f\u00e5r rej\u00e4lt med utrymme. Och mangrant flyttas positioner fram. Noterar Kristian Leths cymbalspel j\u00e4mte pregnanta str\u00e5kdrag fr\u00e5n Hans Backenroth. Sv\u00e4nger subtilt om den m\u00e4sterlige tons\u00e4ttaren, i samma h\u00e4rad som It Don\u00b4t Mean A Thing.<\/em> Aprop\u00e5 storvulna ryssar inleds Classics <\/em>behagligt, genom tema h\u00e4mtat ur pianokonsert av Rachmaninov. Debussy\u00b4s tidigare n\u00e4mnda My Reverie <\/em>blir till en f\u00f6rt\u00e4tad och finst\u00e4md ballad, s\u00f6t l\u00e5t som lyckas undvika att bli sliskig. Avl\u00f6ses av melodi tagen fr\u00e5n aria ur operetten Leendets land <\/em>( F. Leh\u00e1r) fr\u00e5n 1929. Uppiggande puls genom h\u00f6gre grad av n\u00e4rvaro fr\u00e5n rytmsektionen och ett fr\u00e4ckt fl\u00f6de av ackord fr\u00e5n Lundgren. Hamilton fraserar snyggt hur bekv\u00e4m som helst i mjuka b\u00e5gar. H\u00e5ller det f\u00f6r h\u00f6gst troligt att Klas Toresson ser p\u00e5 den eminente amerikanen som ett stilideal. <\/p>\n\n\n\n

Ett arrangemang som p\u00e5 ett smakfullt s\u00e4tt n\u00e4ra nog bryter m\u00f6nstret \u00e4r det p\u00e5 Humoresque <\/em>(A. Dvor\u00e1k), varvid extra ingredienser tillf\u00f6rs av samtliga. Hade \u00f6nskat mer av dylika man\u00f6vrar. Man avrundar l\u00e4ckert genom ljuvlig ballad baserad p\u00e5 Chopin i lika vackert som v\u00e4lgjort arr av Jan Lundgren. Hans dr\u00f6jande anslag, med exakt avv\u00e4gda pauseringar, resulterar i en minnesv\u00e4rd sk\u00f6nhetsupplevelse. M\u00e4rks att Hamilton trivs f\u00f6rtr\u00e4ffligt i den ber\u00f6mda studion i min hemkommun, tillsammans med sitt nordiska handplockade s\u00e4llskap. Classics <\/em>\u00e4r en sp\u00e4nnande id\u00e9 uts\u00f6kt omsatt i handling. <\/p>\n\n\n\n

<\/p>\n","protected":false},"excerpt":{"rendered":"

Scott Hamilton Classics 4 Inspelad i november 2021 i Nilento Studio i K\u00e5llered Mix och mastring: Lars Nilsson Producent: Scott Hamilton Stunt Records Releasedatum: 20\/5 2022 Den amerikanske tenorsaxofonisten med sin sm\u00e5tt ikoniska, mjuka tonalitet \u00e4r osannolikt produktiv. Sedan debuten 1977 har Scott Hamilton sl\u00e4ppt uppemot sjuttio album i eget namn, plus n\u00e4stan lika m\u00e5nga […]<\/p>\n","protected":false},"author":34,"featured_media":0,"comment_status":"closed","ping_status":"closed","sticky":false,"template":"","format":"standard","meta":{"_genesis_hide_title":false,"_genesis_hide_breadcrumbs":false,"_genesis_hide_singular_image":false,"_genesis_hide_footer_widgets":false,"_genesis_custom_body_class":"","_genesis_custom_post_class":"","_genesis_layout":"","footnotes":""},"categories":[22],"tags":[],"class_list":["post-153842","post","type-post","status-publish","format-standard","category-skivor","entry"],"_links":{"self":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/153842","targetHints":{"allow":["GET"]}}],"collection":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts"}],"about":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/types\/post"}],"author":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/users\/34"}],"replies":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fcomments&post=153842"}],"version-history":[{"count":12,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/153842\/revisions"}],"predecessor-version":[{"id":153910,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/153842\/revisions\/153910"}],"wp:attachment":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fmedia&parent=153842"}],"wp:term":[{"taxonomy":"category","embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fcategories&post=153842"},{"taxonomy":"post_tag","embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Ftags&post=153842"}],"curies":[{"name":"wp","href":"https:\/\/api.w.org\/{rel}","templated":true}]}}