![\"\"](\"https:\/\/kulturbloggen.com\/wp-content\/uploads\/2022\/05\/image001.jpg\")
<\/p>\n<\/p>\n
Top Gun: Maverick
\nBetyg: 3
\nSvensk biopremi\u00e4r: 25 maj 2022
\nRegi: Joseph Kosinski<\/p>\n
N\u00e4r Tom Cruise \u00e4r som b\u00e4st v\u00e4ntar r\u00e4ttfram och enkel action som roar och nostalgiskt ser tillbaka p\u00e5 en tid n\u00e4r actionfilmer var n\u00e5got mer onyanserade och utan betydelsefull ber\u00e4ttelse. Top Gun: Maverick har p\u00e5 f\u00f6rhand varit aningen sv\u00e5rare att omfamna \u00e4n \u2019\u2019Tompas\u2019\u2019 andra actionmonster. H\u00e4mmad av fruktansv\u00e4rda f\u00f6rseningar – mestadels covid-relaterade, samt regiss\u00f6ren Joseph Kosinski som har en kronisk tendens att leverera inneh\u00e5llsl\u00f6st men snyggt skr\u00e4p, fanns det goda anledningar att vara skeptisk. Den f\u00f6rsta filmen \u00e4r inte heller k\u00e4nd f\u00f6r sin dramatiska nerv eller sina magiska karakt\u00e4rer. Idag \u00e4r en stor del av beh\u00e5llningen originalets klumpiga manus och den f\u00e5niga dialogen. Representationen av det plastiga 80-talet framkallar h\u00e5nleenden med de hutl\u00f6sa frisyrerna och det barocka temat som b\u00e4rs upp av en distad elgitarr som f\u00e5r det att ringa i \u00f6ronen.<\/p>\n
Det finns med andra ord f\u00e5 sk\u00e4l till varf\u00f6r det beh\u00f6vs en uppf\u00f6ljare till Top Gun. Och \u00e4ven om Maverick inte helt r\u00e4ttf\u00e4rdigar sin existens \u00e4r det en f\u00f6rv\u00e5nansv\u00e4rt underh\u00e5llande film som briljerar i sina actionscener men som faller platt vad g\u00e4ller allt annat. \u00c4ven om regiss\u00f6ren Joseph Kosinski inte ens kan dirigera trafik, har han sedan Tron Legacy haft en stor fallenhet f\u00f6r att skapa imponerande bilder med ett knivskarpt foto och en scenografi som kunde ha kommit ifr\u00e5n ett av Apples designlab. Denna tekniska kompetens visar sig vara helt lysande f\u00f6r Top Gun Maverick och dess komplexa actionscener. Rullningar, loopar och flygformationer har s\u00e4llan varit s\u00e5 h\u00e4r st\u00e5tliga att se p\u00e5. Framf\u00f6rallt i stridssekvenserna skapas en otroligt intensitet som f\u00e4ngslar tittaren och som suddar bort det faktum att det inte finns n\u00e5gon som helst substans bakom det som utspelar sig p\u00e5 duken. Tillsammans med Hans Zimmers nerviga soundtrack v\u00e4ntar ett par storslagna stunder p\u00e5 bioduken. Filmens struktur har ocks\u00e5 drag av en klassisk heist-film d\u00e4r en omfattande och komplex h\u00e4ndelse m\u00e5ste planeras och f\u00f6rberedas in absurdum, n\u00e5got som ger filmskaparna en god urs\u00e4kt att tvinga in sina karakt\u00e4rer i stridsflygplan om och om igen. Nostalgi finns det ocks\u00e5 gott om, b\u00e5da vad g\u00e4ller h\u00e4nvisningar till den f\u00f6rsta filmen men ocks\u00e5 en mindre smickrande sida som dr\u00f6mmer sig tillbaka till en svunnen era d\u00e5 m\u00e4n var m\u00e4n, skurkar var tydliga och d\u00e4r amerikansk militarism var det h\u00e4ftigaste sedan skivat br\u00f6d.<\/p>\n
Men n\u00e4r flygbr\u00e4nslet inte forsar och hastighetsm\u00e4taren g\u00e5r ned blir dock filmen en annan och mer tragisk historia. Att beg\u00e4ra ber\u00e4ttarm\u00e4ssiga stord\u00e5d av en film signerad producenten Jerry Bruckheimer vore lika bisarrt som att f\u00f6rv\u00e4nta sig en h\u00e4lsodiet fr\u00e5n G\u00e9rard Depardieu, men vad som utspelar sig mellan de fantastiska flyguppvisningarna \u00e4r den v\u00e4rsta sortens fogmassa. Tom Cruise g\u00f6r sitt b\u00e4sta f\u00f6r att presentera en \u00e5ldrad men inspirerad tolkning av Pete \u2019\u2019Maverick\u2019\u2019 Mitchell. Cruise och hans n\u00e4rvaro g\u00f6r en rad utfyllnadsscener aningen mer uth\u00e4rdliga. Men d\u00e5 den yngre truppen piloter tr\u00e4der fram och st\u00e4ller sig p\u00e5 scenens mitt \u00e4r det b\u00e4st att snabbast m\u00f6jligast skjuta sig ur cockpit. F\u00f6rutom Miles Teller, som \u00e4r den enda som kan klassas som n\u00e5gorlunda kompetent i den unga ensemblen, s\u00e5 \u00e4r denna samling av stridspittar lika intressanta som en bunt br\u00f6lande orcher fr\u00e5n Sagan Om Ringen.<\/p>\n
Inte blir det b\u00e4ttre av att materialet de tilldelas knappt hade kunnat fylla en post it-lapp. Dialogen hade g\u00e4rna f\u00e5tt dr\u00e4nkas i skrikande motorljud och smattrande kulsprutor f\u00f6r att f\u00f6rskona publiken fr\u00e5n pinsamma flygaforismer och metaforer som orsakar rysningar av helt fel anledningar. Jennifer Connelly – Cruise nya k\u00e4rleksintresse, har ersatt Kelly McGillis, anledningarna till detta skulle kunna diskuteras i en separat artikel. Oavsett borde en beg\u00e5vad akt\u00f6r som Connelly kunna producera n\u00e5gon sorts gnista och kemi med Cruise. Men faktum \u00e4r att denna p\u00e5tvingade och obekv\u00e4ma romans st\u00e5r sig som det stelaste och mest passionsl\u00f6sa vi kan se p\u00e5 bio idag. Kosinski \u00e4r lika bedr\u00f6vlig som alltid vad g\u00e4ller att regissera sk\u00e5despelare och hantera en ber\u00e4ttelse, vilket m\u00e5nga g\u00e5nger leder till att filmen stannar upp helt i on\u00f6dan. Det enda som fungerar dramatiskt \u00e4r Val Kilmer och dennes korta inhopp, d\u00e4r lyckas Kosinski skapa n\u00e5gon sorts emotionell trov\u00e4rdighet, n\u00e5got som \u00e4r mer eller mindre bortrensat fr\u00e5n resten av filmen.<\/p>\n
Men i \u00e4rlighetens namn, vem bryr sig om ett kasst manus och en usel romans d\u00e5 Tompa k\u00f6r flygplan som en demon? F\u00f6r n\u00e4r det verkligen kommer till kritan levererar Top Gun: Maverick p\u00e5 det omr\u00e5de den ska. Finalen i synnerhet \u00e4r en total kavalkad i vansinne som f\u00e5r blodet att pumpa. Det faktum att Top Gun: Maverick \u00e4r ofantligt mycket b\u00e4ttre \u00e4n den har n\u00e5gon r\u00e4tt att vara m\u00e5ste ses som n\u00e5got av en triumf.<\/p>\n