{"id":153159,"date":"2022-05-08T14:11:35","date_gmt":"2022-05-08T12:11:35","guid":{"rendered":"https:\/\/kulturbloggen.com\/?p=153159"},"modified":"2022-05-08T14:15:29","modified_gmt":"2022-05-08T12:15:29","slug":"beundransvard-installning-lagger-grunden-till-stralande-spelning-felix-tani-nyc-project-feat-jeff-tain-watts","status":"publish","type":"post","link":"https:\/\/kulturbloggen.com\/?p=153159","title":{"rendered":"Beundransv\u00e4rd inst\u00e4llning l\u00e4gger grunden till str\u00e5lande spelning – Felix Tani NYC-project feat Jeff ”Tain” Watts"},"content":{"rendered":"\n
\"\"
bild fr\u00e5n Fasching – foto Uffe Flink <\/figcaption><\/figure>\n\n\n\n

4\/5 2022<\/p>\n\n\n\n

Valand i G\u00f6teborg (arrang\u00f6r Jazzf\u00f6reningen Nefertiti)<\/p>\n\n\n\n

Felix Tani har g\u00e5tt under min radar trots att vi har 615 gemensamma fb-v\u00e4nner. Har sin bas i Sk\u00e5ne och i hans gnistrande svensk-amerikanska kvartett ing\u00e5r barndomskompisen Daniel Franck (bosatt i K\u00f6penhamn, bror till renommerade saxofonisten Tomas) p\u00e5 kontrabas, ansedde altsaxofonisten och professorn Antoni Hart samt den v\u00e4rldsber\u00f6mda trumslagaren Jeff ”Tain” Watts. Rytmtrollkarlen som inte minns hur f\u00f6rsta kontakten togs kollaborerar framg\u00e5ngsrikt ocks\u00e5 med Fredrik Kronkvist. <\/p>\n\n\n\n

Pianisten och komposit\u00f6ren som studerat p\u00e5 Juilliard har haft imponerande bredd p\u00e5 karri\u00e4ren. N\u00e5got som illustrerar v\u00e4l genom att r\u00e4kna upp olika arbetsgivare: Bernt Rosengren, Kleerup, Anders Bergcrantz, Vivian Buzceck, Mikael Wiehe, Krister Andersson, Robyn, Roy Hargrove, Meja, Manfred Mann med flera. P\u00e5 senare tid har Tani r\u00f6rt sig i riktning mot minimalism, filmmusik och skandinavisk nostalgi.<\/p>\n\n\n\n

Konserten p\u00e5 Valand \u00e4gnas dock uteslutande \u00e5t h\u00f6goktanig jazz med boppiga flikar. Kv\u00e4llen f\u00f6re lirade de p\u00e5 ett entusiastiskt och uts\u00e5lt Fasching, varifr\u00e5n bildmaterialet h\u00e4mtats. Av outgrundlig anledning (kanske \u00f6verutbud senaste tiden) var Valand s\u00e5 \u00f6dsligt, att det m\u00e5ste betecknas som en stor publikflopp. En anledning till att man \u00e4nd\u00e5 lyckades uppb\u00e5da \u00f6nskv\u00e4rd t\u00e4ndv\u00e4tska, berodde f\u00f6rmodligen p\u00e5 att kvartetten spelades in av Jazzradion i P2.<\/p>\n\n\n\n

\"\"
foto Kenth W\u00e5ngklev<\/figcaption><\/figure>\n\n\n\n

<\/p>\n\n\n\n

Angen\u00e4m prydlig \u00f6ppning vidgas efterhand i Roberta\u00b4s Place <\/em>(Tani). Amerikanerna anf\u00f6r, dominerar ljudbilden n\u00e4r intensiteten vrids upp. Noterar inledningsvis att Hart genom sina f\u00f6rtr\u00e4ffliga fraser, framst\u00e5r som minst lika mycket ”Bird – hear alike” som den betydligt mer introverte instrumentkollegan Steve Coleman. ”Tain” ser till att fascinerande ting h\u00e4nder hela tiden, h\u00e5ller grytan kokande.<\/p>\n\n\n\n

Konstaterar t\u00e4mligen omg\u00e5ende att m\u00f6tet mellan tv\u00e5 olika kulturer, f\u00f6renade i samma vitala uttryck, blir ljuvligt n\u00e4ringsrikt. Passionen till en outslitlig tradition fl\u00f6dar! \u00c4ven om de tre f\u00f6rsta l\u00e5tarna \u00e4r original av den uts\u00f6kte pianisten, r\u00e5der ingen tvekan om vilka som oftast agerar i framkant, v\u00f6rdnad hyses f\u00f6r de afrikansk-amerikanska musikerna p\u00e5 topp. Och gentlem\u00e4nnen bevisar under cirka sjuttiofem varf\u00f6r h\u00e5llningen \u00e4r motiverad. Sprids en doft av genuin black music, vilket svenska v\u00e4nnerna ocks\u00e5 ska creddas f\u00f6r. Kvartettens l\u00e4ckra sound f\u00e5r mig att associera till mytomspunna jazzklubbar l\u00e4ngs 52:a gatan. F\u00f6rest\u00e4ller mig att det l\u00e4t ungef\u00e4r s\u00e5 h\u00e4r p\u00e5 de hetaste klubbarna f\u00f6r s\u00e5 d\u00e4r sextio \u00e5r sedan. <\/p>\n\n\n\n

\"\"
foto Kenth W\u00e5ngklev<\/figcaption><\/figure>\n\n\n\n

Tjusas av snyggt sammanfogade och b\u00f6ljande harmonier, utstr\u00e4ckta linjer med accentuerade rytmer. Uppskattar kapellm\u00e4starens lustfyllda l\u00f6pningar, stundtals i Bill Evans anda. Trumslagaren praktiserar sina f\u00e4rdigheter med minst sagt kraftfull pondus. Bidrar konstant i sin fria roll, motsatsen till att agera support, ist\u00e4llet j\u00e4mf\u00f6rbar med dynamos som Art Blakey eller Elvin Jones. Polyrytmiska kaskaderna vilka ett antal g\u00e5nger exekveras ganska osofistikerat, fast tekniskt sett p\u00e5 osannolikt h\u00f6g niv\u00e5; tillf\u00f6r kopi\u00f6st med stimulans Jeff Tain Watts praktiserar bl\u00e4ndande ”h\u00e5rdk\u00f6rning” i minst tre utflykter. Ler lyckligt d\u00e4r jag sitter bekv\u00e4mt intill ljudtekniker. Klimax f\u00f6r en tungviktare som troligen f\u00e5r h\u00e5lla igen hos br\u00f6derna Marsalis, intr\u00e4ffar efter ungef\u00e4r en timma. Lika opolerad som sansl\u00f6st fr\u00e4ck trumshow utbryter. F\u00f6rbluffande nog f\u00f6rvandlas personliga till\u00e4ggen aldrig till ointressant uppvisning, tv\u00e4rtom. <\/p>\n\n\n\n

Den 62-\u00e5riga stj\u00e4rnans utlevande man\u00f6vrar, medf\u00f6r dock att basist Franck f\u00e5r agera sammanbindande l\u00e4nk i dennes skugga. Visst antar han utm\u00e4rkt rollen, men kontrabasen \u00e4r ett sn\u00e4pp f\u00f6r l\u00e5gt mixad (\u00e5tg\u00e4rdas f\u00f6rhoppningsvis i P2:s ljudupptagning). Noterar i alla fall flera piggt p\u00e5drivande basg\u00e5ngar j\u00e4mte ett stils\u00e4kert, pregnant intro i The Cat<\/em>, f\u00f6r en duktig musiker jag h\u00f6rde i fjol med Caroline Henderson i Ystad. <\/p>\n\n\n\n

\"\"
foto Kenth W\u00e5ngklev <\/figcaption><\/figure>\n\n\n\n

En anledning till att musik\u00e4lskaren i mig oreserverat njuter \u00e4r den full\u00e4ndade dynamiken. Ett avsev\u00e4rt register inf\u00f6rlivas. Fr\u00e5n medh\u00e5rsstrykande puls till sk\u00f6nt st\u00f6kiga, aningen spr\u00e4ckliga tendenser. Antoni Hart\u00b4s minnesv\u00e4rda solon r\u00f6r sig inom detta vidstr\u00e4ckta spektrum. Samtligas energiutt\u00f6mning \u00e4r fabul\u00f6s. L\u00e5ter v\u00e4l logiskt att extra sk\u00e4rpa och ingivelse infunnit sig f\u00f6r att tillfredsst\u00e4lla kommande radiolyssnare (och musikerna i den f\u00e5taliga publiken)? <\/p>\n\n\n\n

Smeksamt framv\u00e4xande Stars Fell On Alabama <\/em>( F. Perkins) featuring mycket vackert balladspel, av en altsaxofonist-elegant som gjort tio egna album, framst\u00e5r som en i raden av h\u00f6jdpunkter. Hart, vars samarbeten inkluderar Dave Holland, McCoy Tyner, Dee Dee Bridgewater och till och med Dizzy Gillespie, \u00e4r en str\u00e5lande representant f\u00f6r musiker, med osviklig k\u00e4nsla f\u00f6r att leverera r\u00e4tt antal toner. Han g\u00e5r i spetsen f\u00f6r musikens spirituella vibe. <\/p>\n\n\n\n

\"\"
foto Kenth W\u00e5ngklev <\/figcaption><\/figure>\n\n\n\n

N\u00e4r det frammanas en ruggig intensitet kan inte nordbornas temperament m\u00e4ta sig med amerikanernas. Vore om\u00e4nskligt att beg\u00e4ra. I gliporna av mer avskalad karakt\u00e4r, i medium-tempo eller coolt framskridande passager, tas chansen att positionera sig. Uppskattar melodiska hantverket p\u00e5 flygel. Flelix Tani bekr\u00e4ftar sin status, \u00e4r sannerligen v\u00e4rd att h\u00e5lla \u00f6ronen \u00f6ppna f\u00f6r. Den stundom avsiktliga slagsidan hindrar inte fr\u00e5n att jag ge mig h\u00e4n, inte alls. K\u00e4nner tacksamhet f\u00f6r att jag kan f\u00e5 dokumentera efter b\u00e4sta f\u00f6rm\u00e5ga.<\/p>\n\n\n\n

At The End <\/em>och Pilgrims And Poets <\/em>av bandledaren heter resterande raffinerat elastiska l\u00e5tar. Balladen At The End <\/em>utvecklas till en ofantlig sk\u00f6nhetsupplevelse, lyh\u00f6rt samspel som doftar Bill Evans-intimitet. Kvartetten utg\u00f6r h\u00e4r en s\u00f6ml\u00f6s, sammansvetsad enhet. Vi p\u00e5 plats jublar \u00e5t en exklusiv tilldragelse. Bel\u00f6nas med Ellingtons Take The Coltrane<\/em> som extranummer d\u00e4r pulsm\u00e4taren rakar i topp. Extatiskt sv\u00e4ng! Tani och Franck f\u00f6rs\u00f6ker matcha herrarna fr\u00e5n USA, vars framrusande besj\u00e4lade intensitet tar andan ur en. Of\u00f6rliknelige Jeff ”Tain” Watts ger oss ett sista crescendo. <\/p>\n\n\n\n

\"\"
Skribenten och Jeff ”Tain” Watts p\u00e5 Valand foto Andreas Thurfjell<\/figcaption><\/figure>\n\n\n\n

Efter\u00e5t blev det givande pratstunder b\u00e5de med Felix Tani och rytmatleten ”Tain”. Vidare tackade jag offensive melodiskt sinnade Antoni Hart f\u00f6r vad han \u00e5stadkom. Kvartetten live f\u00f6rmedlar s\u00e5dan nerv och n\u00e4rvaro, att jag rekommenderar att ni h\u00e5ller utkik efter kommande skiva. <\/p>\n\n\n\n

<\/p>\n\n\n\n

<\/p>\n","protected":false},"excerpt":{"rendered":"

4\/5 2022 Valand i G\u00f6teborg (arrang\u00f6r Jazzf\u00f6reningen Nefertiti) Felix Tani har g\u00e5tt under min radar trots att vi har 615 gemensamma fb-v\u00e4nner. Har sin bas i Sk\u00e5ne och i hans gnistrande svensk-amerikanska kvartett ing\u00e5r barndomskompisen Daniel Franck (bosatt i K\u00f6penhamn, bror till renommerade saxofonisten Tomas) p\u00e5 kontrabas, ansedde altsaxofonisten och professorn Antoni Hart samt den […]<\/p>\n","protected":false},"author":34,"featured_media":0,"comment_status":"closed","ping_status":"closed","sticky":false,"template":"","format":"standard","meta":{"_genesis_hide_title":false,"_genesis_hide_breadcrumbs":false,"_genesis_hide_singular_image":false,"_genesis_hide_footer_widgets":false,"_genesis_custom_body_class":"","_genesis_custom_post_class":"","_genesis_layout":"","footnotes":""},"categories":[7,20],"tags":[],"class_list":{"0":"post-153159","1":"post","2":"type-post","3":"status-publish","4":"format-standard","6":"category-musik","7":"category-film","8":"entry"},"_links":{"self":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/153159","targetHints":{"allow":["GET"]}}],"collection":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts"}],"about":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/types\/post"}],"author":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/users\/34"}],"replies":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fcomments&post=153159"}],"version-history":[{"count":16,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/153159\/revisions"}],"predecessor-version":[{"id":153193,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/153159\/revisions\/153193"}],"wp:attachment":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fmedia&parent=153159"}],"wp:term":[{"taxonomy":"category","embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fcategories&post=153159"},{"taxonomy":"post_tag","embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Ftags&post=153159"}],"curies":[{"name":"wp","href":"https:\/\/api.w.org\/{rel}","templated":true}]}}