{"id":152389,"date":"2022-04-18T05:12:01","date_gmt":"2022-04-18T03:12:01","guid":{"rendered":"https:\/\/kulturbloggen.com\/?p=152389"},"modified":"2022-04-18T05:15:33","modified_gmt":"2022-04-18T03:15:33","slug":"sammansvetsad-ensemble-i-sorglig-rapsodi-over-sammantraffanden-och-mojligheter-100-sanger-pa-goteborgs-stadsteater","status":"publish","type":"post","link":"https:\/\/kulturbloggen.com\/?p=152389","title":{"rendered":"Sammansvetsad ensemble i sorglig rapsodi \u00f6ver sammantr\u00e4ffanden och omintetgjorda m\u00f6jligheter – 100 s\u00e5nger p\u00e5 G\u00f6teborgs Stadsteater"},"content":{"rendered":"\n
\"\"
foto Ola Kjelbye<\/figcaption><\/figure>\n\n\n\n

Av Roland Schimmelpfenning (\u00f6vers\u00e4ttning Ulf Peter Hallberg)<\/p>\n\n\n\n

Regi: Michael Cocke<\/p>\n\n\n\n

Scenografi & videodesign: Henrik Ekberg<\/p>\n\n\n\n

Ljusdesign: Max Mitle<\/p>\n\n\n\n

Kostymdesign: Josefina Gustavsson<\/p>\n\n\n\n

Maskdesign: Ingela Collin<\/p>\n\n\n\n

Koreograf: Jimmy Meurling<\/p>\n\n\n\n

P\u00e5 scen: Hannah Alem Davidsson, Lasse Carlsson, Johan Hafezi, Eline H\u00f6yer, Victor St\u00e5hl Segerhagen, Maria Hedborg, Emil Ljungestig<\/p>\n\n\n\n

Premi\u00e4r 14\/4 2022<\/p>\n\n\n\n

Spelas p\u00e5 Lilla scen G\u00f6teborgs Stadsteater till och med 21\/5 <\/p>\n\n\n\n

T\u00e4nker p\u00e5 p\u00e5skens ursinniga upplopp med anledning av en turn\u00e9 kring att br\u00e4nna koranen, h\u00e4ndelser som distraherade skrivandet av denna text. Skr\u00e4mmande i lika h\u00f6g grad som det extremt besinningsl\u00f6sa v\u00e5ldet inkluderande systematisk vandalisering, \u00e4r \u00e5tskilliga kommentarer i sociala medier. F\u00f6rf\u00e4rande m\u00e5nga opinionsbildare med status skuldbel\u00e4gger inte f\u00f6r\u00f6varna, vilka ist\u00e4llet urs\u00e4ktas och inbringar f\u00f6rst\u00e5else. Ansvaret l\u00e4ggs helt p\u00e5 provokat\u00f6ren och regionala tillst\u00e5ndsgivande chefer. I upploppen verkar lyckligtvis ingen ha d\u00f6tt, fast m\u00e5nga skadades och n\u00e5gra utsattes f\u00f6r mordf\u00f6rs\u00f6k, vilket medf\u00f6rde att underbemannade styrkor beordrades retirera. V\u00e4rsta t\u00e4nkbara utg\u00e5ng f\u00f6r en demokratisk r\u00e4ttsstat.<\/p>\n\n\n\n

I Hj\u00e4llbo h\u00e4rom\u00e5ret m\u00f6rdades en aff\u00e4rsidkare efter ett par dagars kravaller. En bok om terroristens d\u00e5d p\u00e5 Drottninggatan har utkommit, ett d\u00e5d till synes avf\u00f6rt fr\u00e5n samh\u00e4llsdebatten. Det l\u00e4skiga \u00e4r att vi, eller \u00e5tminstone media, vant sig en oh\u00e5llbar utveckling med klanstrider, v\u00e5ldsbejakande extremister och g\u00e4nguppg\u00f6relser, som ocks\u00e5 drabbar tredje man. Och varje g\u00e5ng utbrister ministrar att det intr\u00e4ffade \u00e4r ”oacceptabelt”, utan synbar effekt.<\/p>\n\n\n\n

\"\"
Regiss\u00f6r Michael Cocke – foto Jonas K\u00fcndig<\/figcaption><\/figure>\n\n\n\n

\u00c4mnet f\u00f6r Roland Schimmelpfennings enaktare fr\u00e5n 2019 (best\u00e4llning fr\u00e5n \u00d6rebro L\u00e4nsteater och regiss\u00f6r Michael Cocke), \u00e4r stunden f\u00f6re en bombexplosion p\u00e5 en t\u00e5gstation. Dylika terrorattentat har ju utf\u00f6rts i huvudst\u00e4der som Madrid, London och Bryssel. Den tyske ansedde dramatikern h\u00e4vdar att det \u00e4r utmaning att skriva om slump och d\u00f6d, hopp och besvikelse. \u00c4nd\u00e5 \u00e4r det precis vad han gjort i 100 s\u00e5nger. <\/em>Kanske f\u00f6r att jihadistisk terror blivit en realitet genomsyras upps\u00e4ttningen av en bitterljuv uppgivenhet.<\/p>\n\n\n\n

Och kontexten k\u00e4nns v\u00e4ldigt tysk, sakligt torr. Vi matas med ideliga tidsangivelser i ett spann p\u00e5 drygt fyra minuter. Under denna t\u00e4mligen korta sekvens hinner resen\u00e4rer och m\u00e4nniskor i tj\u00e4nst kring stationen flyktigt m\u00f6tas, iaktta omgivningen, t\u00e4nka p\u00e5 allehanda f\u00f6reteelser eller lyssna p\u00e5 sin favoritmusik. Emil Ljungestig utrustad med tumstock f\u00f6rest\u00e4ller helt logiskt en lantm\u00e4tare, f\u00f6rs\u00f6ker ber\u00e4kna korrekta tiden f\u00f6r en kaffekopps fall till marken. <\/p>\n\n\n\n

<\/p>\n\n\n\n

\"\"
foto Ola Kjelbye <\/figcaption><\/figure>\n\n\n\n

<\/p>\n\n\n\n

Min ytterst teaterrutinerade mor fr\u00e5gade mig efter\u00e5t vad man ville s\u00e4ga. Schimmelpfennings estetik kr\u00e4ver s\u00e5ledes mycket av publiken. Likt lekande barn uppmanas \u00e5sk\u00e5darna att ing\u00e5 en \u00f6verenskommelse med dramatiker och sk\u00e5despelare. Utan f\u00f6rkl\u00e4dnad eller avpassat tonfall propsar Lasse Carlsson – reslig sk\u00e5despelare i \u00f6vre medel\u00e5ldern – i \u00e5terkommande glimtar att han \u00e4r en sjutton\u00e5rig tjej, tillika fris\u00f6relev. Anspr\u00e5k p\u00e5 trov\u00e4rdighet m\u00e5ste ge vika f\u00f6r f\u00f6rm\u00e5gan att f\u00f6rest\u00e4lla sig ocks\u00e5 det orimliga, Vissa blixtportr\u00e4tt hade dock fungerat b\u00e4ttre om man anstr\u00e4ngt sig mer med sannolik gestaltning. Fast dramatikern \u00e4r betydligt mer f\u00f6rtjust i att antyda med grov expressionism \u00e4n att f\u00f6rmedla realistiska portr\u00e4tt. <\/p>\n\n\n\n

Under halvannan timme redovisar ett myller av offer fr\u00e5n andra sidan, vad de sysselsatte sig med, vad de funderade p\u00e5, de utstr\u00e4ckta \u00f6gonblicken innan bomben detonerade. Pj\u00e4sens drivkraft \u00e4r dess st\u00e4ndiga omtagningar, upprepningar med sm\u00e4rre variationer. Framst\u00e4llningen av slumpens inverkan \u00e4r dess fr\u00e4msta styrka, \u00e4ven om manus stundtals frestar p\u00e5 t\u00e5lamodet. 100 s\u00e5nger <\/em>kan ses som en hyllning till livets teoretiskt sett gigantiska utbud. J\u00e4mf\u00f6r med hur toner kan kombineras i det o\u00e4ndliga. Kontentan blir indirekt f\u00f6rd\u00f6melse av sj\u00e4lvmordsbombaren, vars ondskefulla handling inte kan kallas f\u00f6r n\u00e5got annat \u00e4n om\u00e4nsklig.<\/p>\n\n\n\n

\"\"
foto Ola Kjelbye <\/figcaption><\/figure>\n\n\n\n

Sl\u00e5s p\u00e5 trumman av offren och vittnen f\u00f6r att ta tillvara p\u00e5 gl\u00e4dje\u00e4mnen i tillvaron, om m\u00f6jligt uppskatta vardagen lite mer. Ur det perspektivet regerar en anda snarlik romcom eller carpe diem-filosofin i D\u00f6da poeters s\u00e4llskap. <\/em> Bortsett fr\u00e5n pallar finns s\u00e5 gott som ingen rekvisita p\u00e5 scenen, bel\u00e4gen ett par decimeter upp fr\u00e5n golvet f\u00f6r att publiken ska ha f\u00f6rh\u00e5llandevis god sikt. Underifr\u00e5n kommer periodvis r\u00f6k. V\u00e4ggen t\u00e4cks av gr\u00e5 dekor med avsatser f\u00f6r diverse attiraljer, ska nog f\u00f6rest\u00e4lla bagageutrymme. Sk\u00e5despelarna byter ideligen formationer, riktar sig till oss. N\u00e4r det dansas och sjungs i k\u00f6r \u00e4r vi m\u00e5ltavlan. <\/p>\n\n\n\n

Vissa bilder etsar sig fast. Caf\u00e9servitrisen (Eline H\u00f6yer) blir sedd och \u00f6nskar sig samma glansiga \u00f6gon som Kim Carnes sjunger om, kvinnan som missade sin anslutning, br\u00f6derna alltf\u00f6r fokuserade p\u00e5 att lyssna p\u00e5 Deep Purple (Emil Ljungestig portr\u00e4tterar), tack vare bra sex en bekymmersl\u00f6s man (Victor St\u00e5hl Segerhagen), femtio\u00e5rig kvinna (Maria Hedborg) anst\u00e4lld inom abstrakt vida branschen f\u00f6rvaltning vars absoluta favorit visar sig vara Iggy Pop och en mystisk individ som f\u00f6rklarar f\u00f6r intresserad vad han l\u00e4ser. Utan att man f\u00e5r reda p\u00e5 varf\u00f6r definieras mytologiska h\u00e4star, bland andra islams Al Buraq och Sleipner. Sk\u00e5despelarna h\u00e5ller inte fast vid samma figurer, persongalleriet \u00e4r avsev\u00e4rt st\u00f6rre.<\/p>\n\n\n\n

\"\"
foto Ola Kjelbye<\/figcaption><\/figure>\n\n\n\n

Ser en heterogen ensemble vars identiska sammans\u00e4ttning troligen inte sk\u00e5dats tidigare. De \u00e4r beundransv\u00e4rt sammanl\u00e4nkade, vet exakt n\u00e4r repliker ska levereras och fogas ihop med n\u00e4stf\u00f6ljande utsaga. Sannerligen imponerande teamwork! Lasse Carlsson kompletterar sin stadiga framtoning med uttrycksfulla toner p\u00e5 trumpet. Den sju sk\u00e5despelarna ger oss extatisk livsk\u00e4nsla i form av sprudlande s\u00e5ng och sj\u00e4lvst\u00e4ndig dans.<\/p>\n\n\n\n

Kanske or\u00e4ttvist att lyfta fram n\u00e5gra specifikt ur ett v\u00e4ldigt tajt arbetande kollektiv. Mest best\u00e5ende intryck kom fr\u00e5n v\u00e4lartikulerade Johan Hafezi, veteranen Maria Hedborg samt Eline H\u00f6yer. Den sist n\u00e4mnde sj\u00f6ng med stor \u00f6vertygelse verser ur Betty Davis Eyes<\/em>. Satte sig vid ett tillf\u00e4lle vid scenkanten, hade bokstavligt och bildligt talat exakt tontr\u00e4ff i r\u00f6st och agerande. Och hon hade gl\u00e4nsande \u00f6gon, precis vad som efterstr\u00e4vades. <\/p>\n\n\n\n

Musikens betydelse utg\u00f6r en slags essens, en r\u00f6d tr\u00e5d i 100 s\u00e5nger. <\/em>I v\u00e4ntan p\u00e5 att sju personer ska g\u00f6ra entr\u00e9 h\u00f6rs v\u00e4l valda l\u00e5tar, exempelvis Good Vibrations. <\/em>Flera av melodierna det anspelades p\u00e5 i pj\u00e4sen har jag, eller har haft p\u00e5 skiva. N\u00e4mndes eller h\u00f6rdes musik fr\u00e5n bland andra Bacharach\/ David, H\u00e4ndel, Schubert, Brahms, far och dotter Sinatra, Pixies och Talking Heads.<\/p>\n\n\n\n

I brist p\u00e5 f\u00f6rdjupad gestaltning ligger beh\u00e5llningen snarare i lovs\u00e5ngen till livets m\u00f6jligheter, tematikens poetiska allvar, kraften i emotionellt betingad musik samt den enormt synkade ensemblen.<\/p>\n","protected":false},"excerpt":{"rendered":"

Av Roland Schimmelpfenning (\u00f6vers\u00e4ttning Ulf Peter Hallberg) Regi: Michael Cocke Scenografi & videodesign: Henrik Ekberg Ljusdesign: Max Mitle Kostymdesign: Josefina Gustavsson Maskdesign: Ingela Collin Koreograf: Jimmy Meurling P\u00e5 scen: Hannah Alem Davidsson, Lasse Carlsson, Johan Hafezi, Eline H\u00f6yer, Victor St\u00e5hl Segerhagen, Maria Hedborg, Emil Ljungestig Premi\u00e4r 14\/4 2022 Spelas p\u00e5 Lilla scen G\u00f6teborgs Stadsteater till […]<\/p>\n","protected":false},"author":34,"featured_media":0,"comment_status":"closed","ping_status":"closed","sticky":false,"template":"","format":"standard","meta":{"_genesis_hide_title":false,"_genesis_hide_breadcrumbs":false,"_genesis_hide_singular_image":false,"_genesis_hide_footer_widgets":false,"_genesis_custom_body_class":"","_genesis_custom_post_class":"","_genesis_layout":"","footnotes":""},"categories":[20,31],"tags":[],"class_list":["post-152389","post","type-post","status-publish","format-standard","category-film","category-teaterrecension","entry"],"_links":{"self":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/152389","targetHints":{"allow":["GET"]}}],"collection":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts"}],"about":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/types\/post"}],"author":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/users\/34"}],"replies":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fcomments&post=152389"}],"version-history":[{"count":11,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/152389\/revisions"}],"predecessor-version":[{"id":152406,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/152389\/revisions\/152406"}],"wp:attachment":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fmedia&parent=152389"}],"wp:term":[{"taxonomy":"category","embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fcategories&post=152389"},{"taxonomy":"post_tag","embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Ftags&post=152389"}],"curies":[{"name":"wp","href":"https:\/\/api.w.org\/{rel}","templated":true}]}}