![\"\"](\"https:\/\/kulturbloggen.com\/wp-content\/uploads\/2022\/03\/unnamed-3.jpg\")
<\/p>\n<\/p>\n
Licorice Pizza
\nBetyg 3
\nSvensk biopremi\u00e4r 18 mars 2022
\nRegi Paul Thomas Anderson<\/p>\n
Paul Thomas Anderson \u00e4r en sv\u00e5r n\u00f6t att kn\u00e4cka. Genom sin karri\u00e4r s\u00e5 har tematiken, milj\u00f6n och tidsperioderna alltid varierat mellan de olika filmerna. Det \u00e4r n\u00e4stintill om\u00f6jligt att tro att den surrealistiska och deprimerande Magnolia kan komma fr\u00e5n samma filmskapare som gjorde Punch Drunk Love, en l\u00e4ttsm\u00e4lt historia med riksclownen Adam Sandler i huvudrollen.<\/p>\n
Andersons olika uttrycksformer har gjort hans filmer till lite av ett lotteri. I fallet med There Will Be Blood skapades en nihilistisk, m\u00f6rk och ot\u00e4ckt intensiv film d\u00e4r Daniel Day Lewis briljerade i en av sina mest gastkramande rolltolkningar. Men p\u00e5 andra sidan staketet s\u00e5 finns rent erbarmligt skr\u00e4p som Inherent Vice, en film som var s\u00e5 pass r\u00f6rig, slarvig och f\u00e5nig att jag \u00e4n idag minns den iskalla reaktionen d\u00e5 filmen premi\u00e4rvisades p\u00e5 New York Film Festival.<\/p>\n
Licorice Pizza ser inledningsvis ut att vara en spirituell uppf\u00f6ljare till Punch Drunk Love, det \u00e4r inte tal om n\u00e5gra mord eller skyfall d\u00e4r regndropparna bytts ut mot grodor. Men Anderson visar sig inte vara intresserad av en simpel kopia, ist\u00e4llet demonstreras stor v\u00e4rme och mestadels sympatiska karakt\u00e4rer. Detta \u00e4r aningen chockartat med tanke p\u00e5 den strikta och oftast \u00e5terh\u00e5llsamma dramaturgi som Anderson gjort sig k\u00e4nd f\u00f6r. Flera g\u00e5nger p\u00e5minner Licorice Pizza om en d\u00e4mpad version av Emma Stone-filmen Easy A, d\u00e4r amerikanska ton\u00e5ringar spottar ur sig spydiga kommentarer och inte skyggar f\u00f6r att g\u00f6ra diskreta, men sexuella, n\u00e4rmanden. Det finns en avslappnad och inbjudande aura runt Licorice Pizza vilket g\u00f6r den ov\u00e4ntat trevligt att se p\u00e5. Ber\u00e4ttelsen \u00e4r ocks\u00e5 en mycket kapabel historia om att v\u00e4xa upp och forma en ny identitet d\u00e4r v\u00e4rldens m\u00e5nga problem och faror m\u00e5ste konfronteras, inte ignoreras.<\/p>\n
Det blir \u00e4n mer l\u00e4ttillg\u00e4ngligt i och med ett anspr\u00e5ksl\u00f6st och diskret foto som g\u00e4rna dr\u00f6jer sig kvar och f\u00f6ljer karakt\u00e4rerna i l\u00e5nga tagningar. Att mycket av dialogen sker p\u00e5 spr\u00e5ng- d\u00e5 karakt\u00e4rer r\u00f6r sig mellan olika rum, kan l\u00e5ta irrelevant, men detta skapar ett beh\u00f6vligt tempo, det \u00e4r som att Anderson och hela filmteamet \u00e4r lika rastl\u00f6sa som filmens karakt\u00e4rer. Allting dr\u00e4nks ocks\u00e5 i ett lysande soundtrack som \u00e4r fyllt med musik fr\u00e5n bland annat David Bowie och Paul McCartney.<\/p>\n
Valet av sk\u00e5despelare \u00e4r ocks\u00e5 \u00f6verraskande och likas\u00e5 uppfriskande. H\u00e4r finns flera opr\u00f6vade och v\u00e5gade val. Cooper Hoffman – son till Philip Seymour, g\u00f6r sin debut och hittar omedelbart en balans mellan det uppk\u00e4ftiga, sj\u00e4lvcentrerade men ocks\u00e5 charmerande. Flera karakt\u00e4r \u00e4r som en enda l\u00e5ng hyllning till John Hughes d\u00e4r \u00f6dmjukhet och distinkta personligheter st\u00e5r i framkanten. Hoffman och hans motspelerska Alana Haim \u00e4r b\u00e5da l\u00f6sa och lediga vilket g\u00f6r deras m\u00e5nga – och i de flesta fall argumentativa, konversationer intressanta och minnesv\u00e4rda. Det \u00e4r tydligt att Anderson vill h\u00e5lla en distans till alltf\u00f6r v\u00e4lk\u00e4nda akt\u00f6rer. \u00c4ven om sk\u00e5despelare som Hoffman och Haim inte \u00e4r de mest attraktiva att locka med p\u00e5 en affisch s\u00e5 \u00e4r denna anonymitet en stor f\u00f6rdel, ber\u00e4ttelsen till\u00e5ts att existera p\u00e5 egen hand och blir till den verkliga ledstj\u00e4rnan, inte ensemblen.<\/p>\n
Anderson har s\u00e4llan l\u00e5tit sig vara alltf\u00f6r humoristisk, men genom hans filmografi har det funnits minimala sp\u00e5r av sublim kaoskomik d\u00e4r allting brakar samman. Licorice Pizza inneh\u00e5ller en av de allra mest underh\u00e5llande och roliga sekvenserna som Anderson gjort sedan den hysteriska sekvensen i Boogie Nights d\u00e5 Mark Wahlberg och John C. Reilly f\u00f6rs\u00f6ker klara sig helskinnade ur en knarkaff\u00e4r.<\/p>\n
Allt \u00e4r genomg\u00e5ende mycket f\u00f6rn\u00f6jsamt men det saknas en konkret och tydlig slutdestination. Man brukar s\u00e4ga att resan \u00e4r mer givande \u00e4n slutm\u00e5let och detta summerar hela Licorice Pizza. Trots en rad eskapader, romanser och komplikationer s\u00e5 k\u00e4nns slutet ih\u00e5ligt och n\u00e4rmast of\u00e4rdigt. Att ett avslut kan vara ambivalent \u00e4r givetvis inte fel, men i detta fall s\u00e5 hade en mer kraftfull final skapat en b\u00e4ttre helhet. Detta g\u00f6r det hela trivsamt men inkomplett, n\u00e5got som hindrar Licorice Pizza att utn\u00e4mnas till en lysande \u2019feel good\u2019\u2019-film.<\/p>\n