{"id":151163,"date":"2022-03-18T04:30:27","date_gmt":"2022-03-18T02:30:27","guid":{"rendered":"https:\/\/kulturbloggen.com\/?p=151163"},"modified":"2022-03-18T18:53:34","modified_gmt":"2022-03-18T16:53:34","slug":"egendomlig-dromroll-ordvitsigt-forverkligad-i-tokrolig-dimension-amman-pa-hagateatern","status":"publish","type":"post","link":"https:\/\/kulturbloggen.com\/?p=151163","title":{"rendered":"Egendomlig dr\u00f6mroll ordvitsigt f\u00f6rverkligad i tokrolig dimension – Amman p\u00e5 Hagateatern"},"content":{"rendered":"\n
\"\"
foto Lina Ikse <\/figcaption><\/figure>\n\n\n\n

Manus: Andreas T Olsson (baserat p\u00e5 pj\u00e4sf\u00f6rslag fr\u00e5n Beate Persdotter L\u00f6ken)<\/p>\n\n\n\n

Regi: Sara Klingvall<\/p>\n\n\n\n

Scenografi & kostymdesign: Heidi Saikkonen<\/p>\n\n\n\n

Ljusdesign: Max Mitle<\/p>\n\n\n\n

Maskdesign: Linda Bill<\/p>\n\n\n\n

Musik: Carita Jonson<\/p>\n\n\n\n

Sk\u00e5despelare: Jan Ericsson & Carita Jonson<\/p>\n\n\n\n

Urpremi\u00e4r: 11\/3 2022 <\/p>\n\n\n\n

Spelas till och med 8\/4 p\u00e5 Hagateatern i G\u00f6teborg<\/p>\n\n\n\n

Med st\u00f6d av Kulturr\u00e5det, G\u00f6teborgs stad och ABF<\/p>\n\n\n\n

L\u00e5ngt ifr\u00e5n alla p\u00e5 pappret humorsmarta id\u00e9er faller v\u00e4l ut p\u00e5 scen. Ett aktuellt exempel utg\u00f6r lika farsartade som politiskt tillbakablickande Stortorget <\/em>(spelas f\u00f6r n\u00e4rvarande p\u00e5 Folkteatern) d\u00e4r fyra sk\u00e5despelare – barn till x-chilenare vilka flydde Pinochet – i ett f\u00f6rvirrande fantasirus leker med helgonbilden av Olof Palme som de sj\u00e4lva kl\u00e4r sig i. I mina \u00f6gon tyv\u00e4rr en uppbl\u00e5st suffl\u00e9, rent av ett sm\u00e4rre misslyckande. Det beska omd\u00f6met har sin motpol i realiserandet av en m\u00f6jligen lika kn\u00e4pp vision p\u00e5 Hagateatern, ett par stenkast d\u00e4rifr\u00e5n. <\/p>\n\n\n\n

Av Andreas T Olssons till lika delar absurda och belysande manus om marginaliserade ammor genom v\u00e4rldsdramatikens historia, har det i andra \u00e4nden kommit ut en full\u00f6dig teaterkabar\u00e9. Amman <\/em>lanseras som sk\u00e5despelaren Jan Ericssons dr\u00f6mprojekt, vars fix id\u00e9 det varit att n\u00e5gon g\u00e5ng i en fyrtiosex\u00e5rig karri\u00e4r f\u00e5 gestalta dessa f\u00f6rsummade varelser. Besattheten b\u00f6rjar tidigt i livet, vilket vittnas om genom hysteriskt komiska utsagor. Givetvis f\u00f6rt\u00e4ljs i varianter att han som liten gosse inte k\u00e4nde till ordets inneb\u00f6rd, utan uppr\u00f6rd insisterade p\u00e5 att ett ”m” saknades, till exempel p\u00e5 Konstmuseet. <\/p>\n\n\n\n

\"\"
foto Lina Ikse <\/figcaption><\/figure>\n\n\n\n

Var n\u00e5got os\u00e4ker p\u00e5 hur jag skulle reagera p\u00e5 denna oberoende ”happening” till f\u00f6r att s\u00e4tta str\u00e5lkastarljuset p\u00e5 en or\u00e4ttvist undanskuffad, f\u00f6r de minstas livsuppeh\u00e4lle n\u00f6dv\u00e4ndig yrkeskategori. Har n\u00e4mligen sett Jan Ericsson i ett antal roller, vilka han exekverat med intensiv n\u00e4rvaro. Hans pang-p\u00e5-tilltal kan bli lite l\u00f6jligt, en smula \u00f6verdrivet s\u00e5 att man vill v\u00e4rja sig. Befriande nog \u00e4r han denna g\u00e5ng str\u00e5lande, plockar fr\u00e5n hela sitt breda register under f\u00f6rest\u00e4llningens cirka \u00e5ttio minuter. Till\u00e5ter sig vara f\u00e5nig, ironisk, uppriktig, fysisk, informativ, oerh\u00f6rt kvick och kolossalt rolig. Roas av en makal\u00f6st styv och skojigt utf\u00f6rd prestation av veteranen Ericsson. <\/p>\n\n\n\n

Vi delges ammors status i en sp\u00e4nnvidd fr\u00e5n Fedra <\/em>\u00f6ver Shakespeare till Tjechov och Strindberg. Sj\u00e4lvfallet dramatiseras utsnitt av ett antal scener. Repliker och gester blir med n\u00f6dv\u00e4ndighet ironiskt h\u00e5llna. Och om publiken p\u00e5 den inte fullsatta f\u00f6rest\u00e4llning jag s\u00e5g 16 mars inte skrattade tillr\u00e4ckligt eller gav rungande appl\u00e5der, fick den vara beredd p\u00e5 bannor i form av reprimand. Lyckligtvis inneh\u00f6ll ”en\u00e4mnes-kabar\u00e9n” en ocean av muntrationer varf\u00f6r jag gravade hj\u00e4rtligt.<\/p>\n\n\n\n

Att publiken ett flertal g\u00e5nger adresseras (”Varf\u00f6r har ni kommit hit” etc) avsl\u00f6jar mycket om den l\u00f6sliga humorkryddade strukturen. ”Det \u00e4r bara f\u00f6rnamnet” \u00e4r en i sammanhanget passande terminologi knyckt fr\u00e5n manus. I Amman <\/em>har man best\u00e4mt sig f\u00f6r att konstant kliva in och ut i fiktionen. Och denna anda av hejdl\u00f6s gr\u00e4nsl\u00f6shet utg\u00f6r sj\u00e4lva essensen. Givetvis stor komik, s\u00e4rskilt f\u00f6r att de biografiska kommentarer \u00e4r klipska, i ett otroligt fyndigt jonglerande med illusion kontra prosaisk verklighet. <\/p>\n\n\n\n

\"\"
foto Lina Ikse<\/figcaption><\/figure>\n\n\n\n

Som bonus f\u00e5r vi estetiken hos Tjechov lika underh\u00e5llande som pedagogiskt f\u00f6rklarat aprop\u00e5 fotot ovan. Dessutom en hysteriskt rolig karikatyr p\u00e5 Antikrundan i SVT och lika komiska variationer p\u00e5 nyckelscener i Romeo och Julia. <\/em><\/p>\n\n\n\n

Av recensionen att d\u00f6ma kan man f\u00e5 intrycket att det r\u00f6r sig om en monolog. Inget kan vara mer felaktigt. Carita Jonsson \u00e4r oumb\u00e4rlig i egenskap av musiker (spelar cirka fyra instrument), vokalist i snyggt rimmade s\u00e5nger p\u00e5 melodier som Diana<\/em> (Paul Anka) och egna kompositioner. Detta g\u00f6rs med naturlig auktoritet, fungerar f\u00f6red\u00f6mligt som kitt mellan det intensivt f\u00f6rmedlade budskapet. <\/p>\n\n\n\n

Vidare utg\u00f6r Jonsson h\u00e4lsosam motvikt till Jan Ericssons krumbukter, blir i \u00e5tskilliga scener hans avv\u00e4pnande motspelerska. D\u00e4remellan betydelsefull sidekick, eller snare j\u00e4mb\u00f6rdig partner med egen agenda. Tar sig ton b\u00e5de bokstavligt och bildligt talat. Hur mycket av detta intelligenta munhuggande d\u00e4r de ifr\u00e5gas\u00e4tter varandra ligger i manus och hur mycket har regiss\u00f6r och sk\u00e5despelare tillf\u00f6rt?<\/p>\n\n\n\n

\"\"
foto Lina Ikse <\/figcaption><\/figure>\n\n\n\n

K\u00e4nner till denna vansinnigt beg\u00e5vade musiker\/ sk\u00e5despelare fr\u00e4mst fr\u00e5n samarbeten med Lisbeth Johansson (musikteater om Madame Flod och Moa Martinsson med mera). Visste inte om att kapaciteten omfattade att ing\u00e5 i komikerduo, vars tajming g\u00f6r att jag l\u00e4mnar Hagateatern ytterst tillfreds. <\/p>\n\n\n\n

Kongenialt ombonad scenografi i varma f\u00e4rger, lustigt rimmade s\u00e5ngtexter samt regiarbetets vettiga balansakt g\u00f6r sitt till i den f\u00f6rsta helt\u00e4ckande teaterkabar\u00e9n om Amman. <\/em>Andreas T Olssons m\u00e4rkv\u00e4rdiga text och perspektiv m\u00e5ste \u00e5nyo ber\u00f6mmas inklusive blinkningarna till publiken. Och paret som fullkomligt \u00e4ger scen f\u00f6rtj\u00e4nar st\u00e5ende ovationer. <\/p>\n\n\n\n

ps F\u00f6r att \u00e5nyo travestera har jag kanske inte mj\u00f6lkat ur allt fr\u00e5n mitt senaste bes\u00f6k p\u00e5 Hagateatern. Tror dock en g\u00f6r klokt i att spara n\u00e5gra v\u00e4lsmakande droppar till kommande publik. <\/p>\n\n\n\n

<\/p>\n","protected":false},"excerpt":{"rendered":"

Manus: Andreas T Olsson (baserat p\u00e5 pj\u00e4sf\u00f6rslag fr\u00e5n Beate Persdotter L\u00f6ken) Regi: Sara Klingvall Scenografi & kostymdesign: Heidi Saikkonen Ljusdesign: Max Mitle Maskdesign: Linda Bill Musik: Carita Jonson Sk\u00e5despelare: Jan Ericsson & Carita Jonson Urpremi\u00e4r: 11\/3 2022 Spelas till och med 8\/4 p\u00e5 Hagateatern i G\u00f6teborg Med st\u00f6d av Kulturr\u00e5det, G\u00f6teborgs stad och ABF L\u00e5ngt […]<\/p>\n","protected":false},"author":34,"featured_media":0,"comment_status":"closed","ping_status":"closed","sticky":false,"template":"","format":"standard","meta":{"_genesis_hide_title":false,"_genesis_hide_breadcrumbs":false,"_genesis_hide_singular_image":false,"_genesis_hide_footer_widgets":false,"_genesis_custom_body_class":"","_genesis_custom_post_class":"","_genesis_layout":"","footnotes":""},"categories":[20,31],"tags":[],"class_list":{"0":"post-151163","1":"post","2":"type-post","3":"status-publish","4":"format-standard","6":"category-film","7":"category-teaterrecension","8":"entry"},"_links":{"self":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/151163","targetHints":{"allow":["GET"]}}],"collection":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts"}],"about":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/types\/post"}],"author":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/users\/34"}],"replies":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fcomments&post=151163"}],"version-history":[{"count":11,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/151163\/revisions"}],"predecessor-version":[{"id":151260,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/151163\/revisions\/151260"}],"wp:attachment":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fmedia&parent=151163"}],"wp:term":[{"taxonomy":"category","embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fcategories&post=151163"},{"taxonomy":"post_tag","embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Ftags&post=151163"}],"curies":[{"name":"wp","href":"https:\/\/api.w.org\/{rel}","templated":true}]}}