![\"\"](\"https:\/\/kulturbloggen.com\/wp-content\/uploads\/2022\/02\/unnamed-6.jpg\")
<\/p>\n<\/p>\n
Tisdagsklubben
\nBetyg 2
\nSvensk biopremi\u00e4r 4 mars 2022
\nRegi Annika Appelin<\/p>\n
N\u00e4r Peter Stormare och Marie Richardson f\u00e5r vara ifred och agera utan alltf\u00f6r str\u00e4nga ramar s\u00e5 h\u00e5ller sig Tisdagsklubben \u00f6ver vattenytan med ett f\u00e5tal millimeter. Framf\u00f6rallt s\u00e5 \u00e4r det underh\u00e5llande att se Stormare i en roll som drar \u00e5t det humoristiska h\u00e5llet. F\u00f6r alla som sett Stormare ber\u00e4tta den fantastiska historien om sin audition till Scenskolan vet att det finns f\u00e5 svenska akt\u00f6rer som kan f\u00f6rmedla en historia med s\u00e5dan precision, humor och fyndighet. Romans med starka gastronomiska inslag \u00e4r bepr\u00f6vat inom genren och borde ge en stabil grund. Men n\u00e4r Richardson och Stormare kliver \u00e5t sidan och sk\u00e5despelare som Ida Engvoll hamnar i centrum s\u00e5 v\u00e4ntar en trer\u00e4ttersmiddag fr\u00e5n valfritt avsnitt av Gordon Ramsays Kitchen Nightmares.<\/p>\n
Som f\u00f6rr\u00e4tt serveras vi en av de mest anstr\u00e4ngda och tragikomiska intrigerna p\u00e5 \u00e5r och dagar. Det s\u00e4tt som regiss\u00f6ren Annika Appelin presenterar hela premissen \u00e4r s\u00e5 pass krystat och l\u00e5ngs\u00f6kt att de s\u00e4msta av Arkiv X-avsnitt framst\u00e5r sunt och f\u00f6rnuftigt. N\u00e4r vi kommer till huvudr\u00e4tten s\u00e5 styrs katastrofen upp en aning genom Stormare och Richardson som g\u00f6r allt vad de kan med ett underm\u00e5ligt manuskript, genomusla karakt\u00e4rer och en dialog som f\u00e5r publiken att svettas av skam. Sedan kommer efterr\u00e4tten och filmens final som tappar all form av kontroll. Det blir ett inferno av sockers\u00f6t pekoral och slarvig personregi. Trots att filmens huvudsakliga tema cirklar kring mat s\u00e5 \u00e4r alla montage, d\u00e5 vi \u00f6verfalls av diverse matr\u00e4tter, plastiga och inte det minsta aptitretande.<\/p>\n
Det \u00e4r fullkomligt vansinne att manusf\u00f6rfattarna och Appelin inte inser att filmens styrka ligger i sina huvudrollsinnehavare. Ist\u00e4llet s\u00e5 tramsas v\u00e4rdefulla tillg\u00e5ngarna bort och Stormares chanser att briljera med komik \u00e5sidos\u00e4tts f\u00f6r en rad bedr\u00f6vliga romantiska utl\u00e4ggningar som g\u00f6r tittaren h\u00f6gr\u00f6d i ansiktet. Att Tisdagsklubben k\u00e4nns l\u00e4ngre \u00e4n en Nobelmiddag i ultrarapid g\u00f6r inte saken mycket b\u00e4ttre.<\/p>\n
Utan Marie Rickardsson och Peter Stormare s\u00e5 \u00e4r Tisdagsklubben filmv\u00e4rldens motsvarighet till en d\u00e5lig fryspizza – trist, smakl\u00f6s och extremt id\u00e9fattig.<\/p>\n