{"id":149768,"date":"2022-02-10T23:44:16","date_gmt":"2022-02-10T21:44:16","guid":{"rendered":"https:\/\/kulturbloggen.com\/?p=149768"},"modified":"2022-02-10T23:44:17","modified_gmt":"2022-02-10T21:44:17","slug":"tidlos-vokaljazz-exalterar-och-sprider-valbehag-sharon-clark-med-mattias-nilsson-trio-i-lerum","status":"publish","type":"post","link":"https:\/\/kulturbloggen.com\/?p=149768","title":{"rendered":"Tidl\u00f6s vokaljazz exalterar och sprider v\u00e4lbehag – Shar\u00f3n Clark med Mattias Nilsson trio i Lerum"},"content":{"rendered":"\n
\"\"
foto Christer \u00c5kerlund <\/figcaption><\/figure>\n\n\n\n

Derg\u00e5rdsteatern i Lerum<\/p>\n\n\n\n

8\/2 2022<\/p>\n\n\n\n

F\u00f6r drygt fem \u00e5r sedan uppt\u00e4ckte jag och pianisten Mattias Nilsson varandra i v\u00e5ra respektive roller. Jag som lyssnare med stora \u00f6ron och skribent p\u00e5 ideell basis. Mattias som genrefri proffsig yrkesman vars l\u00e5ngvarig karri\u00e4r utomlands fokuserat p\u00e5 genuin m\u00e5ngsidighet. ”Relationens” avkastning har bland annat lett till skivrecension (5(5), betraktelse efter minnesv\u00e4rt framtr\u00e4dande p\u00e5 pianofestival, intervju med anledning av femton internationella \u00e5r i den seri\u00f6sa musikens tj\u00e4nst, text om gudomlig konsert i Trollh\u00e4ttan i svep samt info\/ bed\u00f6mning om singelsl\u00e4pp. Vidare kan avsl\u00f6jas att jag var med om tv\u00e5 utomordentliga solokonserter i G\u00f6teborgskyrkor i fjol. (Efter\u00e5t blev det gemensam m\u00e5ltid plus timmar av konverserande samvaro).<\/p>\n\n\n\n

Afrikansk-amerikanska vokalisten Shar\u00f3n Clark tr\u00e4ffade Nilsson vid ett jam 2012. Sedan dess har de flitigt samarbetet, utvecklats till en s\u00f6ml\u00f6s enhet. Ofta genomf\u00f6rs deras konserter p\u00e5 kvartett, vilket ocks\u00e5 skedde i Lerum. Rytmsektionen bestod av ett radarpar: Jazzpedagogen Jonas Castell j\u00e4mte delikate trumslagaren Pelle ”Trazan” Jonasson (kanske mest k\u00e4nd fr\u00e5n XL Big Band). Konserten inleds instrumentalt genom Harlem Blues<\/em>, titell\u00e5t fr\u00e5n album av Phineas Newborn Jr. Gershwins But Not For Me <\/em>gjordes med underbar schwung p\u00e5 duo, det vill s\u00e4ga stadig basg\u00e5ng och bl\u00e4ndande s\u00e5ng. Tre melodier framf\u00f6rde stj\u00e4rnan fr\u00e5n USA till enbart pianoackompanjemang. Och d\u00e5 valde Clark att lyfta fram sin gospelbakgrund i baptistkyrka i Virginia. I resterande material, under en fyllig konsert som varade i halvannan timme utan avbrott, backades den vidunderliga r\u00f6sten upp av Mattias Nilsson trio. Improvisationer poppade upp vid v\u00e4l valda tillf\u00e4llen allt eftersom, inklusive scats\u00e5ng. Den med omsorg valda musiken bestod uteslutande av vad som i olika utstr\u00e4ckning definieras ”american songbook”. Vi fick b\u00e5de Ellington, Carmichael och Bacharach, dock hela tiden fr\u00e4scha s\u00e5nger bortom de mest f\u00f6rekommande \u00f6rh\u00e4ngena.<\/p>\n\n\n\n

\"\"
foto Christer \u00c5kerlund<\/figcaption><\/figure>\n\n\n\n

Sista kv\u00e4llen med restriktioner vallf\u00e4rdade tyv\u00e4rr inte publiken till Derg\u00e5rdsteatern, k\u00e4nd f\u00f6r sin superba akustik. N\u00e4rvarande entusiaster fr\u00f6jdades f\u00f6rst\u00e5s. Sharon Clarks signum \u00e4r fantastisk frasering och dito inlevelse. Hon ger begreppen grace, passion samt v\u00e4rdighet ett ansikte, vilket den samspelta svenska trion ocks\u00e5 tar fasta p\u00e5. Hade jag vid deras uts\u00f6kta leverans slutit \u00f6gonen, hade utan problem resa bak\u00e5t i tiden kunnat f\u00f6retas. Skulle kunna f\u00f6rflyttas till en r\u00f6kig jazzklubb i New York, p\u00e5 50- eller 60-talet, med publiken (kanske lika and\u00e4ktigt lyssnande) placerad kring sm\u00e5 runda bord. I nuets verklighet turnerar kvartetten med sin sp\u00e4nstiga repertoar i bagaget, fr\u00e5n K\u00f6penhamn och Paris via mindre st\u00e4der i Sverige. Vi f\u00e5r veta att s\u00e5ngerskan kom till Europa f\u00f6rra veckan.<\/p>\n\n\n\n\n\n

Omedelbar spelgl\u00e4dje uppst\u00e5r, f\u00e5r mig att le. Njuter av flyh\u00e4nt musicerande med Nilsson som h\u00e4rf\u00f6rare. ”Trazan” Jonasson manifesterar gott hum\u00f6r genom extra finesser, lyh\u00f6rd basist hakar p\u00e5. Tycker mig alldeles i b\u00f6rjan uppfatta stride-tendenser hos den suver\u00e4ne kapellm\u00e4staren. Omg\u00e5ende bekr\u00e4ftas att Clark \u00e4ger en fabul\u00f6s st\u00e4mma, ganska m\u00f6rk kontur och stundom spetsig. Hettan, n\u00e4rvaron och s\u00e5rbarheten signalerar att verserna h\u00e4rb\u00e4rgerar starka k\u00e4nslor. Blir f\u00f6rtjust i tassande ledmotiv fr\u00e5n 1967 \u00e5rs Mad Monster Party<\/em>, vars original gjordes av Ethel Ennis. Intensiteten p\u00e5minner om den hos Shirley Bassey. <\/p>\n\n\n\n

\"\"
foto Christer \u00c5kerlund <\/figcaption><\/figure>\n\n\n\n

Soft bluesigt nummer avl\u00f6ses av sprudlande version av Jerome Kern\u00b4s The Song Is You. <\/em>Stor sp\u00e4nnvidd! I konsertens mittpunkt m\u00f6ter Mattias Sharon p\u00e5 hennes hemmaplan i gospelavdelningens besj\u00e4lade eruptioner. Gl\u00e4djefylld tro p\u00e5 h\u00f6gre makt blandad med st\u00e4nk av sorg. Stj\u00e4rnan som j\u00e4mf\u00f6rts med de fr\u00e4msta jazzs\u00e5ngerskorna i USA, f\u00f6rvaltar alldeles str\u00e5lande arvet fr\u00e5n dem och Mahalia Jackson. En annan f\u00f6rebild \u00e4r f\u00f6rmodligen Shirley Horn, eftersom Shar\u00f3n Clark spelat in ett tributalbum. <\/p>\n\n\n\n

I Ellingtons I\u00b4m Just a Lucky So-And-So <\/em>uppst\u00e5r en alldeles s\u00e4rskild laddning. Visar sig att temat passar utm\u00e4rkt att improvisera kring. Sk\u00f6nt boppiga tong\u00e5ngar uppst\u00e5r, vilket artar sig till en odiskutabel h\u00f6jdpunkt. Kan p\u00e5pekas att notl\u00e4sning praktiserades. H\u00e4r och i ett par andra stick broderas det snyggt. Stilm\u00e4ssig kontrast h\u00f6rs i andl\u00f6st vackra balladen This Girl\u00b4s In Love With You <\/em>(Bacharach\/ David). Ett charmerande sjok p\u00e5 sluttampen inneh\u00f6ll \u00e4ven l\u00e5t f\u00f6rknippad med croonern Matt Monroe, guldstrupen fr\u00e5n England. <\/p>\n\n\n\n

\"\"
foto Christer \u00c5kerlund <\/figcaption><\/figure>\n\n\n\n

Blev gener\u00f6st nog tv\u00e5 extranummer. Dels tjusig d\u00e4nga med doo-wop pr\u00e4gel signerad Curtis Mayfield. Lite udda att Clark framf\u00f6r l\u00e5t s\u00e5 tydligt f\u00f6rknippad med manliga soulr\u00f6ster i besittning av ljust register, \u00e1 la Marvin, Sam, Smokey, Jerry med flera. Sj\u00e4lvklart fungerar tillv\u00e4gag\u00e5ngss\u00e4ttet fl\u00e4ckfritt. Man avrundar lysande p\u00e5 duo med megahit fr\u00e5n Ella Fitzgerald & Louis Armstrong. \u00c5terigen t\u00e4nker jag vilken ynnest att f\u00e5 vara med om s\u00e5dana h\u00e4r musikaliska h\u00f6gtidsstunder. Den output de fyra p\u00e5 scen lyckades f\u00e5 ur sig i koncentrerat liveformat var h\u00e4pnadsv\u00e4ckande animerat; s\u00e4rskilt med tanke p\u00e5 den f\u00e5taliga skaran \u00e5h\u00f6rare, f\u00f6rvisso begeistrade. K\u00e4rleken till musikens kraft lyste igenom. <\/p>\n\n\n\n

Mattias Nilsson fylligt nyanserade anslag, Pelle ”Trazan” Jonassons rytmiska finesser och Jonas Castells p\u00e5passliga basg\u00e5ngar gjorde susen! Genom f\u00f6ljsam naturlighet och diskreta till\u00e4gg ramar de in bl\u00e4ndande fraseringskonst, med vokal magi fr\u00e5n Shar\u00f3n Clark som f\u00f6ljd.. Resan till Lerum fordrar f\u00f6r min del byte av pendelt\u00e5g. N\u00e4r livemusik av den h\u00e4r formidabla kalibern serveras, k\u00e4nns resan inte det minsta m\u00f6dosam. <\/p>\n\n\n\n

<\/p>\n\n\n\n

<\/p>\n\n\n\n

<\/p>\n\n\n\n

<\/p>\n","protected":false},"excerpt":{"rendered":"

Derg\u00e5rdsteatern i Lerum 8\/2 2022 F\u00f6r drygt fem \u00e5r sedan uppt\u00e4ckte jag och pianisten Mattias Nilsson varandra i v\u00e5ra respektive roller. Jag som lyssnare med stora \u00f6ron och skribent p\u00e5 ideell basis. Mattias som genrefri proffsig yrkesman vars l\u00e5ngvarig karri\u00e4r utomlands fokuserat p\u00e5 genuin m\u00e5ngsidighet. ”Relationens” avkastning har bland annat lett till skivrecension (5(5), betraktelse […]<\/p>\n","protected":false},"author":34,"featured_media":0,"comment_status":"closed","ping_status":"closed","sticky":false,"template":"","format":"standard","meta":{"_genesis_hide_title":false,"_genesis_hide_breadcrumbs":false,"_genesis_hide_singular_image":false,"_genesis_hide_footer_widgets":false,"_genesis_custom_body_class":"","_genesis_custom_post_class":"","_genesis_layout":"","footnotes":""},"categories":[7,16,20],"tags":[],"class_list":{"0":"post-149768","1":"post","2":"type-post","3":"status-publish","4":"format-standard","6":"category-musik","7":"category-recension","8":"category-film","9":"entry"},"_links":{"self":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/149768","targetHints":{"allow":["GET"]}}],"collection":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts"}],"about":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/types\/post"}],"author":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/users\/34"}],"replies":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fcomments&post=149768"}],"version-history":[{"count":16,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/149768\/revisions"}],"predecessor-version":[{"id":149814,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=\/wp\/v2\/posts\/149768\/revisions\/149814"}],"wp:attachment":[{"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fmedia&parent=149768"}],"wp:term":[{"taxonomy":"category","embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Fcategories&post=149768"},{"taxonomy":"post_tag","embeddable":true,"href":"https:\/\/kulturbloggen.com\/index.php?rest_route=%2Fwp%2Fv2%2Ftags&post=149768"}],"curies":[{"name":"wp","href":"https:\/\/api.w.org\/{rel}","templated":true}]}}